Titta på videor med djur som föder ungar exempelvis kor, så kommer du se att de också hamnar som i trans. Det är fullt naturligt. 🙂

Ja det gör ont, men inte ohanterbart tyckte jag. Sen får du ju världens underbaraste lilla människa för besväret också :) Jag skrek inte, men tog i för kung och fosterland gjorde jag. Kroppen vet liksom själv vad som behöver göras så det är bara att följa med. Just där och då kan man inte bry sig mindre om man stönar eller skriker.

Att stöna är ett bra sätt att hålla fokus tycker jag. Bättre det än att vråla för då tappar man mycket kraft oftast. Om det är de runt om du tänker på så slopa den tanken, de har nog sett det mesta och inte bryr de sig om ifall du stönar :)

Jag började också titta, är ju typ 1-2 veckor efter dig tror jag :)

Men jag lade av, tycker inte alls det är uppmuntrande att se förlossningar där det är mycket skrik och stön.

Jag tro dock det är värre att titta på än att uppleva själv. Det gick ett norskt program på SVT för ett tag sedan som hette Jordemor eller något sådant, det var barnmorskor rätt långt uppe i Norge, nästan vildmark, som förlöste kvinnor både på sjukhus och hemma. Det var bra, det var liksom lugnt och förtroendeingivande. Inte alls så stressigt som jag upplevde ex one born every minute.

Annars kanske det kunde vara bra att läsa något i stil med: Att föda utan rädsla. Jag har tänkt att jag ska låna den på biblioteket vid tillfälle :)

Mmmmm! Känner lite igen mig hur jag kände inför förlossningen. Det handlade nog mycket om att inte förlora sin värdighet.
Och jag skulle såklart ha alla sorters bedövning som gick att få. Här skulle inte lidas någonting.

Men sedan jag läst på om hur en förlossning går till, steg för steg om alla faser, vad som händer i min kropp, vad som händer i bebisens kropp, så släppte all rädsla, alla tankar på bedövning.

Kom också ihåg att du ser inte dig själv under förlossningen, den som upplever det du ser på filmerna är din partner - och det är alltid svårt att stå bredvid har jag förstått och inte kunna göra så mycket.

Du själv kommer att vara i en helt annan värld, så upptagen med ditt arbete att du ger blanka den hur du låter eller ser ut.

Gå gärna igenom med din partner hur han skall förhålla sig. Det är underbart med någon som bara finns där och stöttar och peppar, men det är också skönt med t ex massage i ryggslutet, nån som håller undan håret, baddar en i ansiktet, ger en och dricka etc. Men som sagt, att bara finnas där och vara ens anknytning till verkligheten är också en stor hjälp och tröst.

Det är också bra om din partner läser på om förlossningen så han inte blir skärrad utan förstår vad som händer.

Min man var helhispig innan första förlossningen, han tål inte se blod, är livrädd för sjukhus,  och ett tag tänkte jag kanske att det skulle gå bättre utan honom.

Men när vi väl var där transformerades han fullkomligt och under den fjärde och sista förlossningen hade han stenkoll och styrde det mesta eftersom det var mitt i natten och vi var ensamma en stor del av tiden.

Så - han blev min bästa barnmorska, och ja, han svimmar fortfarande om han själv får ett sår som blöder… 🙂

Var inte orolig. Lyssna inte på andras berättelser om du tycker det verkar otäckt - det är alltid värre utifrån än att vara där själv. Sedan kommer du själv att vilja berätta om och om igen…

Jag var också rädd och nervös inför förlossningen, men väl på plats så släppte det och jag bara fokuserade på att andas :) Jag stånkade lite över värkarna, men under själva krystskedet var jag tyst, fastän jag tog i för kung och fosterland. Sade väl "puuuuhhh!" en gång sådär försiktigt efter en krystvärk :) Helt ärligt tyckte jag inte alls att förlossningen var så farligt. Givetvis skulle jag ju inte orkat göra det igen dagen efter, men jag tycker det är bäst att inte googla för mycket eller ha för mycket förväntningar. Ta det som det kommer.

jo man hummar och låter, jobbar och tar i :) tänk dig själv att skita ut en korv på flera kilo.. humoristiskt javisst, men det är inte en helt dålig liknelse!

Smärtan i sig är som en manglande mensvärk mest, det är kraftig smärta, inte skärande pinande olidlig djävulstortyr. Hade det varit så fruktansvärt urhemskt hade inte ett enda syskon funnits ;)

Kan ju säga att när jag var klar så tog personalen ut sina öronproppar. Jag skulle inte låta! :P

Tack för alla svar. Jag känner mig lugnare  nu och känner väl att jag tar det som det kommer, jag kan inte styra hur jag kommer att vara när jag föder barn, alla är olika🙂

Ja, vi är alla olika. Och alla förlossningar är ju olika dessutom, en och samma kvinna kan ju uppleva helt olika förlossningar :) Som tillägg vill jag säga att föda barn är utan tvekan det absolut häftigaste jag gjort. Att känna hur kroppen arbetar tyckte jag var hur mäktigt som helst. Skulle göra om det i morgon om jag fick.

Jag var på en föreläsning igår som hölls på sjukhuset där jag är inskriven. Det var väldigt bra information och jag är glad att jag gick. Dock… När de började prata om kejsarsnitt och visade redskap, som sugklocka och tång, så började jag må lite konstigt. Kände mig spyfärdig och blev yr och alldeles kallsvettig. Kände att det nog inte var så bra för mig att få veta så detaljerat hur det fungerar. Skulle det bli så så blir det så och då får man helt enkelt ta det då. Jag höll på att svimma och min pojkvän var tvungen att komma och hämta mig för jag vågade inte köra bilen hem själv. Jag tänker inte gå på nästa föreläsning. Jag går in med tankesättet "Jag tar det som det kommer" :)

Ibland mår man bäst av att inte veta vad dom grejar med där nere :P

Jag hade den taktiken att jag inte tänkte på det innan o det gick galant ändå. Det var intensivt o klart det gjorde ont men är värt det. Nu när jag är gravid med nr 2 så kör jag samma taktik tänker inte på förlossningen alls. Det blir ändå aldrig som man planerat