Det är en svår situation men naturligtvis är det ditt val om du vill behålla barnet eller inte. Men viktigt att fråga sig är om du är redo att bli ensamstående förälder för även om pappan har en ekonomisk skyldighet så har han inte en känslomässig skyldighet och vill han inte vara en del av barnets liv så får man acceptera det. 

Att uppfostra ett barn helt på egenhand är ett stort beslut och jag tycker att alla som gör det är otroligt starka personer. Känner man sig redo för uppgiften och kanske vet att man har ett supportsystem i familj/vänner så tycker jag absolut att man kan skaffa barn som ensamstående.

Om du väljer att föda barnet så har de precis samma mänskiga rättigheter som alla andra människor.  Det är du som bestämmer hur du vill göra.

Du är absolut inte en dålig människa för att du funderar på att behålla barnet.

Om du behåller barnet så får du vara beredd på att bli singelmamma. Det är ett mycket tungt uppdrag. Men även planerade barn kan få singelföräldrar. Det finns inga som helst garantier i livet.

För att förbereda dig på eventuella utfall utifrån ditt agerande så kan du läsa på och se vilka rättigheter och skyldigheter du kommer att få som förälder. Försök att ta reda på så mycket som möjligt så att du inte får en kalldusch.

Tack för svar, känner mig absolut redo. Jag är snart 30 och har det det praktiska i livet ordnat och en fantastisk familj och underbara vänner som är stöttande. Självklart kommer det bli tufft men tror ändå att det kommer vara värt det i slutändan. Det innebär inte att jag kommer vara ensam för resten av mitt liv men jag kommer inte bilda familj med pappan till barnet. Är nog mest rädd för att jag ska bli pressad till abort av pappan då jag varit med om det tidigare trots att jag då var i en seriös relation. Känns bara så orättvist att jag antingen måste göra en abort eller föda barnet mot hans vilja. Han är 34 och har en plan för livet och en bild av hur hans framtida partner ska vara och det är inte så här han vill ha det.

Ibland blir livet inte som fantasibilden. Vill du behålla barnet, gör det. Abort är ingen liten sak att göra. Du är inte en dålig människa för det.

#3
Vill du behålla barnet så bör du göra det.
Kanske är det så att pappan helt enkelt får finna sig i situationen och göra det bästa av situationen. Sedan har han en väldigt romantiserad bild av hur livet skall bli.

Min mamma var gift och 30 år när hon fick mig. Ändå blev hon ensam singelmamma senare. Jag tycker att hon är universums bästa mamma. Men hon har inte haft det enkelt. Fast hon har å andra sidan fem barn och inte bare ett.  Vi blev alla bra individer, fastän att pappan inte alls var med i bilden.
Det finns inga garantier i livet som sagt.

Lite så jag känner också, är uppvuxen utan pappa och mår bättre än mina vänner vars föräldrar skiljde sig. Ingen vet vad som händer i framtiden utan man får planera för hur livet ser ut idag :) Jag ska prata med honom senare idag och sen får vi se hur han hanterar allt.

Jag har gjort 1 abort, jag ångrar den inte, men jag gör aldrig om det. Jag tänker att om jag blir gravid nu, då ska jag inte tänka på någon annan än mig själv och barnet. Jag brydde mig för mycket om vad andra tyckte, tänkte och ville då. Ingen ska pressa mig till att ta bort ett barn jag vill ha. (Detta är hur jag tänker)

Jag hoppas inte att du låter någon ge dig dåligt samvete, eller pressa dig, så du tar ett beslut du inte vill ta. Vill du behålla, gör det. Du är ingen dålig människa vilket du än väljer. 

Många säger "du förstör pappans liv om du behåller barnet!" och ja, kanske blir det jobbigt för pappan med ett oönskat barn. Men hur jobbigt blir det inte för den som måste genomgå aborten mot sin vilja?

Gör som du känner, kära du🌺

Det som är viktigt att tänka på i en sådan här situation är att båda valen är rätt om de känns rätt för den som väljer det. Precis som att pappan inte har någon rätt att tvinga dig att göra abort och absolut inte har rätt att ge dig dåligt samvete om du väljer att behålla barnet. Så har han rätt att inte vilja vara delaktig i barnets liv och det är inget man ska ge honom dåligt samvete för. Situationen är komplicerad och man måste gå in i den med tankesättet att jag kan inte påverka hur någon annan tycker/tänker/känner, jag kan bara påverka mig själv och mina val. Det gäller båda parter.

Detta är verkligen ett dilemma. Du har givetvis rätt att bestämma över hur du vill göra men samtidigt har ju mannen också samma rättighet, barnet är ju trots allt 50% hans. Kan tänka mig att det är ett riktigt jobbigt beslut att ta oavsett vilket det blir. Det bästa är väl att gå igenom alla detaljer tillsammans, så att både du och mannen vet vad som gäller, om du tex bestämmer dig för att behålla barnet.

Du gör som du vill såklart, men jag måste ändå säga att jag tycker att folk allt för många gånger tänker på sig själva framför barnet. Barnet riskerar att ha en frånvarande pappa, och allt vad det innebär. Vill du verkligen barnet det? 
Jag förstår att det är jobbigt för DIG, men rikta fokuset på det ofödda barnet, vad vill du ge ditt framtida barn?

Jag var 10 år yngre, ensamstående från befruktning. Totalt kärlekslös befruktning. Och - min tonåring är en trygg individ som växt upp med morbror som var 13 år då min son föddes och andra vuxna män som stått honom nära. (för dem som tror att en pappa utför under) 

Frågan är väl mer den att hur "pappan" än gör, så måste Du stå ut med honom för resten av ditt liv. Om inte fysiskt, så känslomässigt då barnet kommer börja fråga om honom. 

För klara av det, det gör vi. Det är trots allt få som blir dåliga föräldrar pga rädslor i graviditet och innan.

En familj behöver inte bestå av en mamma och en pappa för att vara komplett för ett barn. Du ska höra vad du känner att du vill! Jag är övertygad om att du kan ge ditt barn ett kärleksfullt och tryggt liv även utan en närvarande far. Sedan är det så att barnet antagligen kommer att fråga och undra varför pappa inte är med i bilden och ja, det kan göra ont och vara jobbigt. P andra sidan är inte livet en räkmacka och dans på rosor. Vi kan inte förutspå framtiden utan får utgå från det som är här och nu och känns rätt. Vem vet, han kan ändra sig och vilja ta del av barnets liv också. Du har ett ordnat liv och en stöttande familj. Känns det rätt så behåll barnet :) lycka till!

Nu har vi pratat och han anser att det är helt fel att skaffa barn på det här sättet och att det är fel gentemot barnet som har rätt till en trygg uppväxt. Han är uppvuxen i en typisk familj med 2 gifta föräldrar och 2 syskon. Jag har vuxit upp med en ensamstående mamma så vi ser såklart olika på vad som anses vara en bra uppväxt. Han anser även att man ska sträva efter det liv man vill ha och göra val i livet utefter det. Vill man skaffa barn tillsammans med någon man älskar ska man göra en abort och ge sig själv chansen att få det livet längre fram. Ja vi ser såklart annorlunda på det här och vad som är rätt och fel. Känner mig ännu mer kluven nu än vad jag gjorde innan. Vill behålla men samtidigt så har har ju rätt :/

Vet man säkert är det blir barn längre fram då? Det här kanske är din chans?

För övrigt visste han att er relation kunde leda till barn, och det var inga problem då. Saker händer, livet händer. Behåll om du känner att det är bäst för dig och barnet! Är det fel mot barnet? Får det en otrygg uppväxt? Hade du själv en otrygg uppväxt med samma förutsättningar?

#13 Blir ledsen när jag läser hans tankegångar. Jag gjorde en abort en gång… Mannen ville inte behålla och jag tvekade såklart. Kan säga att det är det värsta jag gjort…. Idag har jag tre barn, men….. eftersom den där aborten också finns med så känns det alltid som det fattas ett barn. Nog om mej. Ta beslut utifrån ditt hjärta. Nu vet du vad han tycker….. Ett litet råd: Känner du minsta tvekan, tänk ett extra varv….. Gör inget du inte vill! Du kommer klara bebisen galant!

Jag är nog en av de få (antar jag) som tycker att man faktiskt ska ta hänsyn till mannen i beslutet, speciellt om man inte har ett kärleksförhållande med varandra. 
Jag har själv gjort en abort 2011, dock ångrar jag mig inte och det var med samma sambo som jag väntar barn med nu. Så därför är jag inte bästa personen att sitta och säga "gör abort" eftersom jag vet att många mår skitdåligt över det. 

Det är ju inte bara kvinnans liv som förändras med det här valet, och just därför tycker jag man ska ha det i beräkning. Nu körde du på p-piller men blev gravid ändå, det hade varit skillnad om du körde helt oskyddad och mannen vetat om det och haft sex ändå. Nu tog du p-piller men det blev strul ändå, då blir det väldigt olyckligt för mannen om han blir överkörd i det här. Jag är "superfeminist" vanligtvis, men just i barnbeslut tycker jag man ska vara 2, i de flesta fall.

Jag tycker inte att han har rätt alls! Han har en åsikt och utifrån den kan han välja hur han vill göra. Men världen består inte av "ideala" man+kvinna+barn-familjer och en sådan familj garanterat på inget vis en trygg uppväxt för barnet. Han har sagt sin åsikt, nu behöver du klura ut hur du känner och vad som är din egna åsikt och följa ditt hjärta! Du kan ge ditt barn en trygg och stabil uppväxt på egen hand om det är det du vill. Inte för att det kanske är enkelt, men det är det ju inte i en parrelation heller. Många går isär när de skaffat sitt första barn för ansträngningen på förhållandet blir så stort. Så bara för att man är två i början betyder på inget vis att man är det i slutet i alla fall. Återigen: det är vad du vill och vad du känner att du kan ge ditt barn som faktiskt är det viktiga!

#16 Ursäkta OT, men vad ser du som "superfeministiskt"? Är inte det jämställdhet, att BÅDE män och kvinnor har samma rättigheter? Då bör ju ditt synsätt i denna fråga vara just det - "superfeministiskt"… Feminism handlar väl knappast endast om kvinnans rätt?

Innan tråden spårar så rekommenderar jag feminism iFokus för feminismfrågor, tack på förhand. Det är en onödigt het potatis i en redan ömtålig tråd.

/sajtvärden

Vilken svår situation. Jag själv tänker lite att om det verkligen inte känns bra att skaffa barn för den ena så borde man försöka respektera det. Samtidigt kan man ju tänka om man själv skulle må ännu sämre av att avbryta graviditeten. Viktigaste är ju att barnet får det bra och hm, vanligtvis är det väl lättast om båda föräldrarna längtat efter det men samtidigt kan man ju få det toppen ändå :) för mig är det för viktigt med partner för att jag skulle kunna skaffa barn med någon som inte vill

Jätte svår fråga tycker jag. Fick nyligen reda på att en släkting till mig blivit ofrivillig fader. Han är snart 60 och hon 30. De tog slut när hon ville ha barn vilket han från dag ett sa nej till. Men plötsligt var hon gravid och nu har de en bebis. Han ville inte ge ett barn en gammal far och han ville inte som pensionär behöva ta hand om barn. Tyckte hon gjorde fel… Men om jag skulle gå till mig själv och vara gravid så vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Antar att mina känslor skulle få bestämma. Går å vrida å vända på allt! Hoppas du kommer fram till något!

Vilken jobbig situation, jag hoppas att ni kan lösa det och att du känner att du tar rätt beslut. Mannen i fråga kan ju inte ta beslutet åt dig, barnet är ju i din kropp. Men jag hoppas att det ordnar sig för er båda (alla tre)!

Det kliar lite i fingrarna när man läser sånt här, (vad är rätt, ska man ha lika mycket att säga till om,) men jag skriver bara såhär, det blir aldrig helt rättvist i såna här situationer, man kan ju inte kompromissa, det är är ju antingen eller. Nu är det ju du TS som är gravid, då är beslutet ditt.

Vi har ju pratat om saken och kom inte fram till något alls då vi känner så olika, problemet är ju att han tycker om honom så mycket vilket gör det svårare att inte respektera hans åsikter. Nu måste jag fundera och bestämma mig vad jag vill och hur mitt liv ska se ut så att jag oavsett beslut kan leva vidare på bästa sätt :) tack alla för svar!

TS, som han sa "man ska sträva efter det liv man vill ha och göra val i livet utefter det", det gäller även dig. Kom ihåg att DU också måste få ta beslut utifrån vilket liv du vill leva, tänk på vad DU vill också och inte bara på vad han vill. 🌺

Stort lycka till oavsett vad du bestämmer dig för och känner är rätt! 🌹