Det är ju olika för alla kvinnor. Vissa verkar inte tycka att det är så jobbigt att gå igenom en graviditet medans andra har ett h-vete.

Jag är gravid med mitt första barn och just nu i vecka 18 mår jag bra förutom lite humörsvängningar. Men innan mådde jag så fruktansvärt illa i flera veckor, kunde knappt äta, hade ingen aptit. Spydde två gånger bara som tur är, vissa kräks flera gånger varje dag. Sen hade jag hemska foglossningssmärtor i början. Det kändes värst i ryggen och i höfterna i början. Det kändes som att min rygg skulle gå av på mitten och jag hade svårt att gå, ibland kunde jag knappt gå alls. Sen försvann det för att komma tillbaka en väldigt kort period förra veckan men då var det blygdbenet som värkte och det var den värsta smärtan än så länge. I nästan 1 dygn kunde jag inte gå då det kändes som någon körde upp en stor kniv mellan benen på mig. Min sambo fick stötta mig varje gång jag behövde gå på toaletten och jag grät för att det gjorde så ont. Dagen efter kändes det bättre men kunde inte gå helt normalt då heller. Vet att vissa kvinnor får gå med kryckor och vissa blir dessutom sängliggandes på grund av foglossningssmärtor. Tänk dig vad "kul" det måste vara att ligga i sängen resterande tid.

Annars har det väl varit småsaker som mest har varit lite obekvämt som att det ibland känns som att magen spänner så mycket så att den ska spricka, att man blir andfådd för helt löjliga småsaker, att man måste springa och kissa så fort man druckit något nästan (jobbigt när man är ute och flänger runt en dag), vissa dagar känner jag mig tung och jag är inte van vid min mage som växer så ibland tycker jag att den är i vägen även om den inte är SÅ stor osv 😛

Så har det varit för mig än så länge och jag tror att det är rätt så milt om man jämför med hur vissa andra kan ha det.

Be honom gå med en ryggsäck på magen med fem enlitersflaskor vatten i. Han får inte ta av den under någon del av dygnet. Testa och se hur länge han pallar med det.

Bra råd Peter! 

Sedan kan han gärna äta något som ger illamående och då helst i minst 3 månader. Själv mådde jag illa hela graviditeten.  

Frågan är om han är lika okänslig för alla situationer han själv inte gått igenom? Eller handlar det bara om graviditet?

Om han skulle leva nära dig när du blir gravid och du mår illa/mår dåligt blir han nog tvungen att byta ståndpunkt!

Min sambo var lite likadan, det var väl inget att vara gravid eller föda ett barn resonerade han.

Men  när han såg att jag spydde konstant hela graviditeten och hur trött jag var ändrade han sig och hjälpte till en hel del hemma. Han tog t.ex all tvätt, något han aldrig gjort innan.

Under förlossningen fattade han också att det inte var så enkelt som han trodde. Han blev rejält hispig ;) och trodde nog jag skulle dö ett antal gånger.

Oj, jag tror inte att jag har något passande att säga till honom i och med att jag är sajtvärd… men jag har ett och annat opassande att slänga i ansiktet på honom…

För mig har hela graviditeten kantats av olika åkommor och otrevligheter. Har känt mig konstant sjuk, din sambo kan ju kanske tänka sig hur det skulle vara att ha influensa i 9 månader? Lägg sedan på lite foglossning och annan hormonpåverkan. Samt all extra vikt. Sammandragningar. Och när organen trycks åt sidan för att bebis ska få plats. När bebis sparkar mot blåsa eller revben. Och för att bli av med allt jobbigt måste han skita ut något med 30-nånting omkrets. ;)

Inte att förglömma halsbränna från helvetet, huvudvärk som man inte kan ta duglig medicin mot, sömnbrist, svullna fötter, ligament smärtor, ischiassmärtor, att inte kunna andas ordentlig pga andfåddhet och kronisk nästäppa också själva förlossningen givetvis med allt som det medför. Sedan dessutom tiden efter det hela med e.v förlossningsdepression och en trasig kropp, utmattning och amningsproblem mm mm mm….

Låter ju enkelt som en plätt 🥵

Jag och min man brukar titta på förlossningsprogrammet "one born every minute" tillsammans, det har han fått bättre förståelse utav. Fast hade ju inte i närheten utav en sådan här skev syn på graviditeter innan.

Förstår att du inte är sugen på att skaffa barn med någon som inte har någon förståelse.

Kan inte låta bli att tänka på den sjukt irriterande artikeln där Paolo Roberto ger sin syn på förlossningar efter att hans fru/sambo fött barn.

Skicka in honom på det här forumet för att läsa lite så ändrar han nog uppfattning ;-) Jag hade en romantisk bild om graviditeten innan jag börja hänga här, självklart kunde man må lite illa, ha halsbränna och givetvis var det tungt men gud så skönt att slippa ha mens. Hehe, finns ju massor som man kan drabbas av och dras med som gravid förutom ovanstående och dessutom kan man blöda igenom hela graviditeten så gott som. Snacka om att min världsbild rasa :-P Jag får se det positivt, jag slapp bli överraskad av allt som kommas skall om vi lyckas bli gravida. :-)

Kan säga att min man inte förstod mig i början. Han tyckte jag överdrev hela tiden och att jag mest var lat. Han hade svårt att förstå att jag var med barn det lixom ville inte in i huvudet på han? Jag spydde å mådde piss i början när det väl var borta kom figlossningen men han tyckte iaf att jag skulle göra alla sysslor hemma som vanligt för han jobba faktiskt. .. Jan Ville inte med till barnmorskan förens nu i slutet är i v 38. Han börja bl hänga med sen v34 ca. Vi har en stor slädhund som behöver mkt motion och är mest min hund och jag som tränar honom men nu i slutet är det farligt att gå med en sån stor hund som kunde dra ner mig i marken. Barnmorskan sa till min man att han måste ta allt ansvar för hunden nu i slutet men ändå så fatta han inte utan sa hela tiden att det var min tur. Mina föräldrar var tvungna att ta ett seriöst samtal med honom om detta för att han skulle fatta och nu får jag inte alls gå ute sj ifall jag skulle ramla.. tror vissa har svårt att förstå hur det kan vara i en sits de själva inte varit i. Om han inte förstår när du förklarar så kanske någon annan kan få honom att förstå. Ibland tycker våra män att vi mest gnäller till de men när det kommer från ett annat håll kanske de förstår? :)

Jag har rikligt med syrliga kommentarer till karlars självvalda, oempatiska och nedvärderade syn på kvinnors erfarenheter. 
Man behöver faktiskt inte uppföra sig som en otrevlig idiot.

Jag har varit ganska irriterad över att min sambo knappt låtit mig röra ett finger och varit extremt överbeskyddande under hela graviditeten hittills. Men när jag ser hur en del av ni andra haft det bör jag nog bara vara tacksam. Jag hade INTE kunnat vara trevlig mot någon som sa att en graviditet inte är jobbig. :P

Hahaha, jag är också otroligt tacksam över min man när jag läser här! 😃 Han har följt med till varenda besök till BM och ultraljud ända från start. Han får liksom jobba in tiden som har tar ledigt för att få följa med. Och han gjorde redan mycket i hemmet innan men nu gör han ännu mer om man ens kan det. Ibland får jag dåligt samvete, för han är en ängel mot mig. Han frågar ibland också när han kommer ifrån jobbet hur min "mage mår" och han lyssnar på mig när jag gnäller om samma smärtor eller illamående om och om igen. Och även om han har svårt att prata om sina känslor så ser jag ändå på honom att han är glad och längtar tills vår första bebis kommer. Jag skäms till och med över att mina hormoner fick mig att gråta över att jag inte ville äta den maten han hade planerat och handlat åt oss. Men han förstod ändå, han visste att det var mina hormoner. Han är verkligen min ängel och det gör mig så rörd av att tänka på 😭❤️

Hälsa din karl att alla graviditeter är olika. Min enlinggraviditet var på många sätt värre än min tvillinggraviditet. Känns som din man inte riktigt vill sätta sig in i hur det kan vara. 9 mån är lång tid om man har komplikationer.

Alltså saknar dessa karlar/pojkar empati?
Känns som common sense att kunna förstå när folk mår dåligt av olika anledningar.
Nä känns som en väldigt omogen människa som säger sånt.
//Argbiggan

Min kille har svårt att förstå hur jobbigt det var för mig och han har svårt att sätta sig in i varför jag tyckte att förlossningen var fruktansvärd. Men, svårt att förstå är inte samma som empatilös. Att han inte förstod spelar ingen roll, att han fanns där för mig hela tiden var det viktiga. Det är svårt att sätta sig in i andras smärta och dåliga mående om man aldrig upplevt ngt liknande själv.

Min hade också svårt att förstå i början. Sen när jag låg och grät av smärta en kväll började det klicka. När jag skrek på förlossningen klickade det sista… Men han hjälpte så fort jag bad om hjälp. Skulle han tjata på mig om nått skulle jag drämt han i huvudet och bett han fara