Jag verkligen avskydde barn, och var på väg att sterilisera mig när jag träffade min make. Det slog bokstavligt talat SLINT i skallen över en natt, och vips ville jag ha barn till varje pris som helst. Den där biologiska klockan var ingen myt, den kom och slog mig i bakhuvudet med en järn-nia eller nåt… Har en helt annan syn på barn idag. Ja jag har till och med tålamod med dem 😮😃när jag tänker tillbaka är det riktigt skrattretande vilken kovändning jag gjorde. 😛 och självklart sitter en skock "vad var det vi sa!?" och bräker åt mig i bakgrunden. Well det var min story, med glimten i ögat.

Jag blev dock aldrig vänligt inställd till att vara gravid, det var bara något som "måste göras" för att få ett barn. Tur jag inte hade några förväntningar om en rosaskimrande dröm med fin kulmage och strutta på stan, för jag är glad att jag kom undan med livet i behåll. Men bli inte avskräckt av det, jag har en sjukdom som orsakade allt strul med graviditeten. 🙂 Jag fick iallafall en enkel förlossning och en riktigt snäll och lättsam unge! Var det värt det? Ja, utan tvekan. Skulle jag göra om det? över min döda kropp. Aldrig mer.

För mig handlade det mycket om att jag kom till insikt med att det finns ett liv efter barnen också. Jag tänkte till en början att när man skaffat barn så är det slut på allt med hobbys och egna drömmar för evigt. Det är en tid av livet då man måste sätta någon annans (barnets) behov framför sina egna men dom blir ju vuxna till slut. Och då kan man återuppta gamla intressen som fått stå tillbaka för barnens skull. Och jag ville ju gärna ha barn, egentligen. Så nu är jag gravid och ser fram emot äventyret och utmaningen i att lära känna och uppfostra en ny människa de närmaste 18-20 åren. Sen har jag tid för mig och mina hobbys igen :) Jaa och så dök rätt man upp också förstås. Precis när jag bestämt mig för att ge upp allt kring förhållanden. Det blir aldrig som man tänkt sig; )

Ville inte heller ha barn. När jag var 28 29 kom vi fram till att vi skulle försöka och se om det råkade hända ändå. Min kille ville och jag var inte längre lika anti. När vi var 30 började vi försöka lite mer aktivt, utan att för den delen känna oss redo. Nu när vi är 33 har vi en dotter på 3 månader. Jag känner nu att det här med redo, det blir man när barnet föds, om man inte är det innan, samt att det här med egen frihet som alla är så rädda om, inte behöver påverkas nämnvärt. Jag hade ett rikt och fullt liv innan dottern kom och mitt liv är fortfarande rikt och fullt. Visst, jag rider inte 10 timmar i veckan just nu, men jag hade kunnat om jag velat, inget hindrar mig. Jag har börjat jobba lite igen, jag umgås mycket med kompisar, jag går på stan osv, och bebis följer med (inte till jobbet). Snart reser vi iväg en månad… Hon tar inget från mitt liv, hon förändrar inte livet till ngt fastlåst skitliv, hon tillför glädje och ngt extra vackert i livet. När ens bebis ler mot en… Det finns inget bättre :) Jag var bestämd på inga barn, sen sa jag ok, ett barn, men inte fler. Jag hatade också att vara gravid och förlossningen var hemsk. Nu tre månader senare inser jag att jag vill ha fler barn och det är värt att gå igenom en graviditet till…

#1 Ojdå, så det kan bli! Vilken tur att du åtminstone kom igenom en graviditet med allt i behåll, förstår om du inte vill gå igenom en till om du har en sjukdom som försvårar allt. Det är mycket med det här att ens egen kropp tar stryk och det, men man kanske ser det på ett annat sätt när man verkligen vill :)

#2 Ja, känner igen mig i det där, att hela ens fokus skiftar till någon annan, det känns som en riktigt läskig tanke! Hoppas att jag själv kan känna att jag kommer se fram emot det en dag :)

#3 Ja, tänker också på friheten och det att man måste skjuta undan sitt liv ett bra tag osv.. Men jag tänker ju att som du säger, det behöver inte vara så, uppe i tonåren och över så tar ju de hand om sig själva för det mesta och då har man nog tid för egentid och egna intressen. Ogillar graviditet och förlossning och hela faderullan, då jag är nojjig över min kropp redan som det är, så det är väl ändå det som jag verkligen inte ser fram emot mest. Grattis till det nya barnet eller vad man nu säger! Haha, så nu försöker ni igen alltså eller ska ni vänta lite? :)

Nej vi väntar ett tag till ingen vi försöker igen. Frihet, vad är det folk gör som är så viktigt och svårt egentligen, att det är helt omöjligt att kombinera med ett barn? Gå ut på krogen jämt? Det tröttnar man ändå på när man blir lite äldre. Resa? Går bra med barn. För mig var det hästarna som var den stora frågan, men jag kan rida på morgonen innan bebis vaknar, eller på kvällen när hon somnat, eller när somhelst under dagen. Hon har en pappa som kan vara med henne när han inte jobbar. Träffa kompisar? Går även med barn, det är fullt möjligt att umgås utan att tråka ut vännerna med babisprat. Gå på bio /restaurang med sin partner? Kanske lämnar man inte bort bebis till barnvakt den första tiden, men sen är det ju inga problem om man har någon som kan göra det. Osv osv. Om man sen vill lämna sin bebis är en annan fråga :D Men, även om man sätter sott barn främst, så behöver man inte ge upp sig själv.

Och tack :) Svårt att veta vad man tycker om graviditet och förlossning innan man varit i situationen. De flesta tycker väl att det verkar vara läskigt med förlossningen och många att det som att det är en liten parasitalien i magen. Inget konstigt med de känslorna.

Tills jag var 26 och mötte min sambo tyckte jag att barn var skitjobbiga och när studiekamrater pratade barn tyckte jag att det var sååå j-a tråkigt. Min sambo förklarade typ på andra dejten att han VILLE ha barn ooch så var det. Efter ett tag kände jag att det skulle kunna vara ok, med just honom. Sen tog det många, långa år av depressioner och kamp för min mentala hälsa innan jag, vid 34 års ålder kände att jag började bli stabil i psyket och hade en annan syn på mig själv och livet. DÅ sa jag till att nu kör vi, innan jag blir för gammal :) Det tog ett år innan nåt hände, men det året var också med till att göra mig fokuserad på uppgiften, och att vänja mig vid tanken. Min graviditet är snart slut och det har faktiskt varit toppen. Jag har fått en ny och mycket mer positiv känsla för min kropp och kroppsform, jag sköter min hälsa mycket bättre, jag ser mer positivt på livet generellt och jag har kunnat ta tag i vissa lite besvärliga hängpartier i livet, pga att det känns lite som en nystart.

Jag har alltid velat ha barn men för maken var det som för Tanatosnyx. Det sa bara poff:) . Sen gillade inte jag heller att vara gravid men det gick. :) . Joel följer med på allt så jag säger som sarah där. Vi har även barnvakt med jämna mellanrum för att få 24 timmar barnfritt med varandra. :)

Jag kände att att jag var redo att ha ansvar för någon annan än bara mig själv. Det saknades en bit i livet. Träffade dessutom maken som typ är född med barnlängtan och jag insåg att jag ville ha en familj med honom. Innan dess var jag inte alls intresserad av det där. Älskade att vara gravid så det blev två barn i ganska snabb följd, idag är de 18 respektive 2 månader. De hänger med på allt vi gör, förutom något enstaka biobesök. Men annars är det oftast inte alls krångligt att ha med sig barnen :)

#5 Man är ju olika personer med olika förutsättningar heltenkelt :) Efter att ha bränt ut mig till den nivån att jag en dag inte hittade hem från jobbet så orkar jag fortfarande inte lika mycket som förr. Jag skulle helt enkelt inte orka dra med mig en bebis/småbarn på allt för då orkar jag inte göra det jag skulle på aktiviteten. Jag vill dessutom amma och tror jättemycket på att barn som får massor av kärlek och tid blir bra vuxna. Och för att orka det måste jag fokusera på att vara förälder och skala bort annat. Jag vill inte hålla på och stressa mellan jobb, barn, hushåll och hobbys för då mår jag skit och njuter inte av något i livet. Sen säger jag inte att det är vad du och andra gör, du upplever det inte som stressande och det är vad som funkar för er. Så, olika förutsättningar alltså :)

Självklart har man olika förutsättningar, men för en frisk person så är det oftast inga problem. Jag ammar oxå och ser inte det som ett hinder för att komma iväg :)

Sen ogillar jag hinten att barn inte får kärlek och tid om man åker runt. De två är inte motsättningar.

Jag har vetat att jag ville ha barn hela mitt liv. Redo blir man inte känslomässigt förrens man går genom alla motgångar ett barn tillför. Då man trött nattar sitt barn och laddar om för en ny dag, då vet man att man klarar allt. Jag fick barn då jag var 20 år och har varit ensam alla hans 16 år. Han har följt med mig överallt. Vi har en nära relation många beundrar. Den är skapad av tid tillsammans. Inga resor eller materiella ting. Nu klarar han mycket själv sedan många år, men sin mamma umgås han gärna med varje dag.

Sarah: jag försökte få med att det inte var så jag menade, med tiden och åkandet. Jag är helt med på barn mår bra av att vara med, tid och kärlek får man ju oavsett om det är hemma med sian föräldrar eller om man som barn hänger med sina föräldrar överallt. Jag kommer ju t ex få jobba på att orka fara iväg lite för inte tror jag det är nyttigt för barnet att enbart vara hemma. Jag menade bara på att försånna som mig kan det vara bättre för alla att ägna sig åt föräldraskapet och pausa exempelvis hobbys. Annars hade det inte(hos mig iaf)blivit något annat gjort än barn och hobby och sen hade energin varit slut.

Ok :)

Jag hade också mardrömmar om att jag hade barn och var lättad över att det inte var på riktigt 😛 Men min sambo och jag har varit tillsammans i snart 9 år, har ett otroligt bra förhållande där vi är öppna med varandra och typ aldrig bråkar, vi älskar varandra och är typ fortfarande nykära i varandra nästan 😛 Jag tror att han skulle bli en fin pappa och jag tror att jag skulle kunna bli en bra mamma. Jag är 27 och han är 28 år och vi båda började bli sugna på barn.

Sen kände jag också att det finns faktiskt ett liv efter barn också och jag har hört vänner med barn säga att man visst kan ha ett liv trots att man har barn och att få barn var det bästa som någonsin hänt i deras liv. Det ser jag fram emot att få känna så nu är jag i vecka 13 🙂

Så på så sätt visste vi att vi var redo 🙂

Jag ville ha barn när jag var 14. Mitt krav var att det skulle vara bättre än min uppväxt. Jag hade det bra men några bitar ville jag aldrig att mina barn skulle få uppleva. Massa kärlek och lite pengar förklarar lite av min uppväxt. Så fast jobb, hus och bil var prio. Detta lyckades vi med fort. Så 2 månader innan jag fyllde 22 kom vårt första barn. Säger som de andra att vi gör som vi gjorde innan. Inget stoppar oss bara för att vi har barn. Jag har blivit väldigt ekonomisk och vi sparar. Jag ville ge det jag inte fick. Mina barn ska aldrig behöva vara oroliga för om det i slutet av månaden finns mat på bordet. Alla är vi olika. Jag behövde tryggheten, för egen del. Vi träffades som 11-åringar och hann med mycket innan vi fick barn. Vi kände varandra väldigt bra. Vi fick ju en tuff början då äldsta var hjärtsjuk. Vi blev prövade och ekonomin likaså. Alla hennes ersättningar gick inte som medicin så det var bara att punga ut ca 1000kr/veckan då de hela tiden testades nytt. 6 tunga månader. Men det ett barn tillför, all den kärleken går inte att sätta ord på. Har tre små underverk och det är dom som är mitt liv.

Jag har alltid velat ha barn, men alltid trott att jag inte kunnat få då jag är uppvuxen med orden att jag är ful, och aldrig kommer få någon pojkvän. 

 Blev oplanerat gravid som 20 åring, kände mig redo knepigt nog direkt när MVC sa att det var positivt.  Jag kände att det var så rätt att behålla, sen gick vi isär när sonen var 6 månader. Vägen har varit trasslig och lång, även ekonomiskt sätt. Kände mig inte alls redo för fler barn, 1 räckte gott och väl. Så mycket vi gjort ihop, vi blev sammansvetsade eftersom han var med överallt. 28 år gammal med en riktigt stabil sambo vid min sida så kände jag att jag ville ha barn med honom. Idag väntar vi vårt andra gemensamma barn :)

Oj, tack för alla svar! :)

Jag menar inte att man inte kan ha ett liv om man har barn eller att man inte har någon frihet, det vet jag ju att man har. Men det är det här med att vara bunden liksom, att ha ett shit ton av ansvar, ett annat liv att ta hand om när allt jag vet är hur jag tar hand om mig själv. Men jag antar att det där kommer va sig självt? Det är ju också det att allt man gör inkluderar att man måste tänka på sin bebis i första hand, man kan inte bara göra som man själv vill hela tiden som man varit van vid tidigare, och det känns extremt läskigt.. Men jag blir glad över att alla som skriver verkar vara otroligt nöjda och lyckliga över att ha skaffat barn :)

Och grattis till er som skriver att ni snart ska ha barn! :D

Jag har alltid vetat att jag vill bli mamma. Men sedan har det varit mycket "verkligehet" emellan som varit viktig för mig, bostad, jobb osv. Min man tycker inte om barn (nästan snarare tycker illa om barn) men han har ändå alltid haft en stark tro på att barn är meningen med livet och därför ändå självklart vill ha barn. Han ser i dagsläget inte fram emot att vi ska få en bebis utan han längtar mer till ett barn, alltså någon som han kan leka med och läsa för och sådär. Jag ser lika mycket fram emot en liten bebis som att få följa resan hela vägen.

Innan hade min man en tanke ett tag på att den kvinnliga kroppen klarade av en graviditet/förlossning bättre om man inte väntade för länge. Han ville också vara relativt ung när barnen blir typ 20+ och man kan "umgås" med dem. Så han ville att vi skulle ha barn för något år sedan, men jag ville att vi skulle hinna gifta oss först (planerade bröllopet) och då kom vi överens om att vi skulle vänta.

På bröllopsresan sen så hade vi lite snack i poolen om att nu är det inget mer vi behöver vänta in (vi har jobb, bostad, är nygifta ❤️). Så från och med då bestämde vi att vi skulle sluta att skydda oss. Vid första ägglossningen så trodde jag inte alls att det skulle ta sig, men strax där efter gjorde vi ett test för att jag var såååå nyfiken. I sanningens ögonblick stod det GRAVID och jag började gråta. Haha! Så oväntat att det skulle bli något direkt. Nu är jag i v22 (21+1) och har äntligen(!) börjat må bra igen.

#20 Åh grattis! Va kul, om man har sett fram emot det så som du gjort! Tråkigt att din man inte ser fram emot själva bebis tiden, kanske är lite förståeligt då det är en tuff period men han kanske tar sig när bebisen väl är född :D

Hehe, ja han kommer säkert gilla det när bebisen väl är född, men han ser mer fram emot att få göra saker med barnet när bebisen blivit äldre. Jag inbillar mig att det är naturligt på ett  sätt…  för jag lekte mycket med bebisdockor när jag var barn, tyckte liksom om attta hand om dem. Min man vill mer…leka! 🤪

Jag ser faktiskt också fram emot att barnet blir lite äldre, typ 3-4 år. Har aldrig varit bebisgalen, men tyckt att det varit mysigt med barn man kan prata med, som börjar ha egna idéer om saker och ting. Klart jag kommer älska min bebis och göra allt för att hon ska ha det bra, men ska ändå bli väldigt kul med ett barn som har börja utveckla sin personlighet mer.

Håller med er! Det måste ju vara väldigt mysigt när man kan riktigt prata med sitt barn, om djupgående saker och sånt. Höra deras reflektioner osv, det är något jag kan se fram emot ändå! :)