Vi var väldigt inställda på att det skulle vara en flicka, ultraljudet visade en pojke. Tog inte många sekunder för oss att smälta det och sedan kunde vi inte tänka oss något annat än en pojke :)

Nu var det ju ett tag sedan mina tre barn föddes men jag kan inte komma ihåg att jag hade några sådana tankar . Det enda jag ville att barnet skulle vara friskt .

Jag var helt säker på att vi skulle få en pojke och sambon var lika säker på flicka. Fick veta på RUL att det var en flicka och det kändes helt naturligt efter några minuter :)

Jag var helt inställd på en tjej och det vart det  👍

Vi tog aldrig reda på könet på UL. Jag var väldigt inställd på en pojke. Vet inte varför, men det bara kändes så. Jag tror att jag undermedvetet ställde in mig på att det skulle bli en pojke för att jag lite hoppades på en flicka och ville väl inte riskera att bli för hoppfull på en flicka och därmed bli "besviken" om det inte blev så. Men det var absolut inte så att jag var ledsen över att det säkert skulle bli en pojke. Det enda jobbiga var att vi hade så svårt att komma på ett bra namn ;)

Men ut kom då vår lilla Alice, så så mycket för den känslan :P Det tog väl nån minut att greppa att det var en tjej som tittade ut trots allt, men just då spelade könet ingen roll. Det var bara så underbart att äntligen få hålla sin efterlängtade bebis i famnen :)

Vi tog aldrig redan på könet på RUL, men jag var från det jag plussade 110% säkert på att det var en pojk jag väntade. Vet inte varför jag var så säker på just pojk men så var det iaf, när de plockade ut bebis i v 31+1 kunde jag inte tänka på annat än "måtte allt gå bra.." och när maken kom ut och sa "Det blev en liten Lilli" grät jag av glädje så ingen chock för mig bara ren och skär glädje :)

vi var jättesugna på en liten kille, ut kom en Alvin. Hade det blivit en Vilda hade hon varit precis lika älskad ❤️

Men åh vad skönt att höra att ni inte blev chockade eller "besvikna"🙂 Jag älskade mitt barn redan innan jag blev gravid, oavsett vilket kön det är, men jag har i flera år tänkt att jag vill ha en dotter, helst två. Jag tror att det är för att jag i princip bara är uppvuxen med tjejer. Mina systrar och min mamma. Jag har ingen som helst erfarenhet av små pojkar. Och sen så har jag ju två så fina tjejnamn som jag vill kunna döpa mina barn, haha 😃

Jag var inställd på pojk eftersom jag ville ha en flicka. Så ställde väl mest in mig på der för att inte bli "besviken". Kallade bebis för "han" ganska länge. Tills det var en månad kvar ungefär. Då började det kännas som att det kanske kunde vara en flicka. Drömde att det var en flicka. Så jag började hoppas tyst för mig själv. Men sa inget högt, för då kanske jag fortfarande skulle bli "besviken". Fick iallafall en flicka ^^ Nästa tänker jag inte hymla med att jag hoppas att det är en pojk. Men gör ju inget om det blir en flicka. Men en pojk ska jag ha nångång iallafall :) Men är fruktansvärt glad att jag fick min flicka först som jag alltid hade "planerat" :)

Sista månaden innan minstingen föddes så drömde jag konstant att det var en ELLIOTT. Känslan var så stark att jag var inte förvånad när de sa att det är en pojke. Ingen Elliott dock då fadern vägrade ^^ Denna gång känner jag sedan innan jag plussade att det är en Elina. Är i vecka 18 så känslan har hängt i länge. Vi ska kolla vem som är i magen både på RUL och TUL då detta blir vårt sista barn :) För oss spelar inte könet roll, blir det en 3e pojk så är han lika älskad och efterlängtad.

Om jag skulle ha barn så har jag alltid sagt att jag ville ha en tjej. Min sambo var inställd på att det var en Lukas, jag sa till honom att det var en tjej. Han ville inte veta kön innan, men jag ville så på RUL frågade jag, och det blev som jag ville, en tjej :-).

Jag vet inte varför, men har alltid velat ha en flicka. Inte för att det spelar någon roll egentligen, vilket som blir ju så klart helt underbart! Kön för mig spelar egentligen ingen roll. Bara det att när jag fantiserat sen jag var liten så har det varit en tjej.. Och sånt sätter sig väl hårt, antar jag! 

När jag väl blev gravid vågade jag inte ens hoppas på en tjej. Var helt inställd på en kille. Antagligen för att inte bli besviken, som ni andra skriver också! Men när vi var på UL och barnmorskan sa att hon till 99,9% kunde säga att det var en tjej och att hon till och med vågade skriva in det i journalen… Då brast det för mig. Kunde inte kontrollera mina känslor för fem öre; grät och skakade. Trodde inte jag skulle reagera SÅ starkt.

#12 Låter lite som jag och det låter lite som hur jag skulle kunna reagera om jag får reda på om det är en flicka 😃

Jag har tre barn, flicka - pojke - flicka, och jag kan helt ärligt säga att trots att man kanske har en önskan om ett visst kön så är det helt bortglömt den dagen man har sitt lilla barn i famnen. Inget är mer oväsentligt.

#14 Ifall det är bortglömt vid födseln är indivduellt :) En släkting till mig önskade pojke och fick tjej - han vägrade ta hand om henne i början då han var så besviken. En tjej i min närhet önskade sig en flicka och blev besviken då hon fick en pojke. Hon misskötte honom såpass att det blev LVU. Förra året fick hon en tjej men direkt LVU på BB och mamman är än idag arg för att hon inte fick ha sin tös. Hon har sedan tidigare 3(!) söner som inte bor hos henne då hon bara vill ha flickan.

För mig är det ungefär som #9 skriver, önskar en flicka och är därför inställd på en pojke, men jag kommer bli lika glad oavsett. Det viktiga är att barnet lever och är friskt. I slutändan önskar jag en av varje, men egentligen kvittar det är mest tacksam över att kunna bli gravid över huvudtaget, det andra är mest bonus :)

#15 Det är väl inte riktigt friskt?

Jag var helt övertygad att första barnet var en flicka för folk omkring påstod det efter div tecken som mage och hormoner. Ut kom en snopp och jag var besviken två sekunder, tills jag såg mitt underverk. . Hade köpt några rosa plagg, som tur är sonen mörk och passar i alla klara färger.

#17 Fast hur man reagerar är olika. Alla ändrar inte åsikt och blir kära omgående i sin bebis.

Hade väldigt svårt att se mig som mamma till en pojke. Vart väldigt glad att det blev en flicka. Har tidigare känt att jag bara vill ha ett barn och då kändes det jätteviktigt med en flicka. Nu börjar jag tänka att jag nog vill ha ett barn till om några år och då får det gärna bli vilket som om det blir :p

Jag var också inställd på en flicka. Hade flest flicknamn, men då vi var på ultraljudet visade sig att de var en liten kille. Jag tyckte de var skönt att veta vad de blir. Nu är jag helt inställd på en kille:-) de är lätt hänt att man stämmer in sig på ett kön. Men egentligen spelar de ingen roll vilket de blir:-)