det är "lustigt" på nåt sätt att så många är rädda för att föda vaginalt. Jag tycker själv att det känns otroligt obehagligt att de skulle skära upp min mage. Om de måste så får det väl vara så, men hjälp, det känns läskigt.

Den enda fördelen med kejsarsnitt är väl just den känslan av att man kanske har mer kontroll, man slipper gå och undra när förlossningen ska dra igång, ifall man har ett planerat datum.

Men kom i håg att kejsarsnitt är verkligen en operation. De kommer skära upp din mage. Du kommer ha ont mycket längre efteråt jämfört med efter en vanlig förlossning. Det kommer ta längre tid innan du kan gå upp och gå och röra dig obehindrat. Barn som föds vaginalt får en bättre start i livet med mindre risk att utveckla allergier.

Har fött båda mina barn med kejsarsnitt pga min hjärtsjukdom men har aldrig "velat" ha kejsarsnitt. Tycker det verkar fantastiskt att gå igenom en vanlig förlossning om man kan. Det är ju unikt och något som kanske bara händer en gång i livet. 

Vad är det med amningen som känns svårt? Är det psykologiskt eller tror du att det skulle vara svårt på något sätt? Det är så fascinerande hur bebisar liksom bara kan amma från början, hur deras suginstinkt är så perfekt. Sen är det klart att det ibland inte fungerar av en eller annan anledning, men för många, de flesta?, så går det bara av sig självt med lite stöd från personalen på BB, i alla fall om bebis är fullgången. Min son sög tag i mitt bröst 30 minuter efter han kommit ut, och han sög som ett proffs. Haha.

Jag blev igångsatt så fick ett datum på min vaginala förlossning. Så jag visste när det skulle sätta igång. Sen valde jag bort amningen redan som gravid och ångrade det aldrig.

Jag var väldigt tveksam till amning tills sonen kom. När han låg på bröstet orkade han ingenting, han var blå och slapp. Han rootade inte en enda gång innan de tog honom till neonatalen. Jag tänkte att de nog flaskade honom på avd, men han var så medtagen att han fick sondas. Plötsligt ville jag amma, jag blev arg när ingen ville hjälpa mig att få till amningen. Han var över ett dygn innan jag fick hjälp. Sen dess har jag krigat mig igenom problem efter problem, och löst dem en efter en tack vare amningshjälpen. Utan dem hade han fått flaska.

#4 får jag fråga varför du var tveksam till amning? Jag kan förstå att man lägger ner om det inte funkar, istället för att bli stressad och känna sig dålig, men redan innan?

Intressant att höra era erfarenheter!
Det med amningen är nog den fysiska delen, den delen av kroppen har ju alltid för mig varit förknippad med något sexuellt, det är nog där skon klämmer. Att de ska användas till något så vitt skilt från det "vanliga".
Knäpp? Jo lite ;)

//TS

Kejsarsnitt var inte alls roligt! :( Obehagligt och riktigt hemskt. Tog evighet att sy igen sen. Nej fy det var inte kul! Ser inget positivt med det… Men jag var upp redan några timmar senare. Skötte sonen helt själv. Läkte lätt och fint. Så hur man läker, oavsett förlossningssätt är väldigt individuellt. Om amning, bara kör på. Gillar du det inte finns väldigt bra alternativ :) Ammade själv 2 månader sen delamning till han var 5 månader sen bara flaska.

# 7 Tusen tack för dina erfarenheter!

/TS

Det enda jag var rädd för under hela graviditeten var om det skulle bli kejsarsnitt å om ja skulle behöva "läskiga" mediciner. Jag blev akut snittad, har ingen aning om vad de tryckte i mig för mediciner, men det gick hur bra som helst. :) Jag visste att ja ville amma, en självklarhet för mig, men oj vad vi fått kämpa.. Alla har vi nog något som känns läskigt och oavsett om de blir som man önskat eller inte så slutar det ofta väldigt bra :)

#8 Kan ju självklart vara helt annorlunda om man planerar sitt snitt! :) Då vet man i god tid och får information osv. För mig blev det en chock jag var helt inställd på naturlig födsel. Sen, vissa har så lätt förlossning! Ingen lustgas och ungen kommer ut lätt som en fis och dom är hela där nere i muffen. Vissa kämpar i dygn av smärta! Precis som snitt. Vissa älskade sitt snitt jag hatade det. Så himla svårt! Men glad att min muff är hel ;)

#5 Jag vet inte faktiskt vad det var som orsakade tveksamheten, känslan av att vara låst tror jag. Samtidigt ville jag försöka amma.

Jag blev akutsnittad i v 31+1 jag vill inte göra om det, men anledningen till att jag känner så är nog för att allt var akut, ingen lugn och ro där inte med planering osv. Efteråt blev jag också väldigt sjuk då de glömde kvar fosterhinnor i livmodern. Jag har nu 10,5månader senare inte fått tillbaka känseln ordentligt utan det stickor och är allmänt obehagligt när man rör vid det, inte ont men obehagligt. Amningen tvekade aldrig jag på, var överlycklig att jag lyckas få igång en så otrolig mjölkproduktion som jag fick med tanke på att hon är 9veckeo för tidigt född (hon fick min mjölk i sond i lite drygt en månad innan hon orkade amma :)

Jag har fött båda mina barn med snitt och det var fantastiska upplevelser. Barnen mådde utmärkt och mina problem efteråt var inte värre än vad väldigt m¨ånga som fött vaginalt fått.

Jag har ett planerat snitt och en vaginal förlossning bakom mig. Nu kan jag ju självklart bara prata utifrån mina egna erfarenheter och såhär känner jag: Fördelarna med snitt var att vi hade ett bestämt datum, jag slapp gå över tiden, det gjorde inte ont under tiden bebisen kom ut. Jag läkte väldigt snabbt efteråt, åt bara Alvedon första dagen och var på benen några timmar efter operationen. Nackdelen är väl att det ju faktiskt är en stor operation, risken finns ju att något går fel även om den kanske är väldigt liten. Fördelarna med att föda vaginalt är i mitt tycke att det känns ner personligt, inte så kliniskt liksom som en operation. Det var mysigt att gå och vänta på att bebisen skulle vilja ut. Man slipper ofta andningsproblemen som snittbebisar har precis i början. Och så var det otroligt häftigt att få hjälpa sitt barn till världen :) Nackdelen var att jag, som blev både klippt och sprack, knappt kunde sitta på två veckor efteråt. Jag som haft ett lätt snitt och en enkel vaginal förlossning ser egentligen bara fördelar med båda sätten. Man får möta sitt barn och det är otroligt häftigt oavsett :)

Tillägg: Sista dagarna kanske inte var sååå mysiga. Höll på att bli knäpp ärligt talat :p

Jag kände precis som du innan TS, är också "lite äldre" förstagångsmamma, 33 år. Var inne på snitt för att slippa graviddagar :p och för att få en känsla av kontroll. Amning var jag extremt tveksam till. Ville inte vara så fast och var angelägen om att få tillbaks min kropp som min egen, då jag känt mig fängslad i kroppen under graviditeten. Var inte pepp på amning innan jag blev gravid heller :) Nu blev det en vaginal förlossning och jag ammar. Är glad över båda. Det var inte kul att föda barn, men shit vad fort kroppen återhämtar sig och det finns ju väldigt bra smärtstillande. Med ett snitt får du inte lyfta på länge osv. Nu satt jag på hästryggen 3 veckor efter, bär vattendunkar i stallet osv. Dottern är drygt 2 månader. Jag är fortfarande inte speciellt förtjust i att amma, men shit vad smidigt det är. Har rullat på sin en dans hela tiden, trots torsk (munsvamp på bebis) som smittat mig. När jag vill åka iväg eller är extra trött på det så ger killen ersättning. Blir det fler barn vill jag ha det på samma sätt, med lite mer lyhörd personal på förlossningen.

Tilläggas kan att även planerade snitt inte behöver bli på ett visst datum. Mitt snittdatum med tvåan var planerat till v 39+0 men ungen ville ut i v 37+3. 

 Så jag har upplevt både 16 h värkarbete med ettan, epidural och snitt samt intensivt värkarbete utan bedövning i fyra? h med tvåan och sen snitt. Det enda jag inte testat är själva den sista vaginala utdrivningen.

Tack för alla era berättelser! Jag suger åt mig allt!

Sarah; får man ta lite starkare värktabletter då då eller är det "bara" alvedon då med?

#18 Det finns enormt mycket alternativ när det gäller smärtstillande. Om du känner att du behöver hjälp och att du vill ha mindre ont så kommer de försöka hjälpa dig så gott de kan. Det är också något man försöker planera så gott man kan innan förlossning tillsammans med sin barnmorska.

Ja under förlossningen vill jag definitivt ha epidural!
Tänkte mer efter förlossningen… vad som går över i modersmjölk osv.

Finns många alternativ även där… :)

Enklast är att läsa på janusinfo om vilka läkemedel som fungerar ihop med amning. Fass är tyvärr inte helt uppdaterad kring amningsinformationen.

http://www.janusinfo.se/

Jag fick starka ibuprofen på bb och starka alvedon. Gick på det dygnet runt veckan efter förlossningen. Var sjuk och hostade konstant, vilket inte hjälpte läkningen av stygnen… Använde även xylocainsalva.

Har två planerade snitt bakom mig, yngsta barnet fick svåra andningsproblem efter att ha svalt för mycket fostervatten vid snittet. Han bokstavligt rosslade och bubblade fostervatten hela eftermiddagen, kvällen och natten. Trots vårt konstanta larmande så togs det inte på allvar. På morgonen när BM kom in för att presentera sig så hann hon inte in mer än i rummet förrän hon tog sonen i famnen och sa att han måste undersökas akut av läkare som tog beslutet att koppla cpap-maskin på honom på neonatalens övervakningsrum. 

Vi fick berättat att det är mycket vanligt vid kejsarsnitt att bebisar får läggas på neonatalen för mer avancerad vård. Ser aboslut INTE fram emot mitt snitt i mars nästa år när bebisen ska komma till världen.  Avskyr det, och har svårt att förstå att man väljer det frivilligt.  Mina kejsarsnitt är gjorda pga medicinsk grund.

Vill bebisen komma tidigare här så blir det akutsnitt, då jag inte får föda vaginalt. Så det har inte varit säkert någon gång att just det datumet är då bebisen kommer. Det enda jag fått veta är att det är snitt oavsett graviditetslängd. Akut eller planerat.

Jag gick på hyfsat starka värktabletter dygnet runt de första dagarna samt fragminspruta i 4 dagar. Hade mycket ont och det visade sig 11 dagar senare att de glömt kvar en stor bit av fosterhinnan i livmodern så jag åkte därför på livmodersinflammation och fick gå på 2 olika penicillin i 10 dagar + alvedon för att klara av det vanliga (toaletten, mata tösen, äta, klä pp mig)