Du är absolut inte ensam att känna så här. Mitt tips till dig är att läs så mycket du kan om vad som händer i kroppen från dag 1 fram till förlossningen. Det hjälpte mig massor och jag kände mig förberedd och inte alls orolig när dagen var inne, utan mer att jag väntade på dom olika stadierna för att jag just kände till dom. Så läs massor och känn dig förberedd=) Kunskap är faktiskt makt!

Man kan ju adoptera. :)

#1 Jo fast ju mer jag läser om graviditet osv ju mer ångest får jag =/

#2Jag kan tänka mig adoption men inte min sambo tyvärr =/

Ts, det är inte alls fjantig att vara rädd för att bära barn och förlossningar.
Om du vill ha barn utan att bli gravid och föda barn så är bästa alternativet adoption, eller att bli fosterfamilj.
#3 Man kan faktiskt byta sambo.

Men om du nu ångrar dig och blir gravid så finns det auroramottagningar som hjälper dig att hantera denna typ av rädsla. Men du måste inte bli gravid och du får välja helt själv.

Jobbigt att du är så rädd! Jag tror det är vanligt att man är mer eller mindre rädd för både att vara gravid, föda barn och sen vara mamma.

Frågan är ju kanske mer om du vill göra något åt din rädsla och faktiskt bli gravid någon gång eller om det mer är så att du faktiskt inte tror att du kommer fixa det men att du ändå vill bli mamma?

Din sambo kanske måste acceptera om det ska bli barn så blir det via adoption eller liknande om du helt enkelt inte fixar graviditeten.

Annars är det väl att försöka hitta någon som du kan prata med om dina problem så du kommer över den värsta rädslan. Jag tror det bästa man kan göra är att tänka på vad exakt det är man är rädd för, vad är det som kan hända och varför reagerar man som man gör på det?

Jag var rädd för förlossningen men jag tänkte ändå att det är så många kvinnor som gör det hela tiden så varför skulle jag vara sämre och inte klara av det? Och när det väl blev dags så var jag mer nervös för att allt skulle gå bra och inte så mycket själva förlossningen i sig.

Vad tror du skulle hända om du faktiskt blev gravid? Skulle du få panik och till och med göra abort för att slippa? Eller skulle du kunna hantera det om det väl hände?

#4 Öh nej jag tänker inte "byta" ut honom…..

#5 ja faktiskt så skulle jag nog göra abort, nu har det ju aldrig hänt och jag vet inte hur jag skulle reagera men det är så jag tror jag kommer reagera också.

Är ju jättesynd om rädsla ska hindra dig från barn, om du vill ha barn. Om du vill ha, varför inte se till att du får prata med ngn om det redan nu. Behöver ju inte vara en barnmorska. Man får kejsarsnitt om man vill med det kräver att man står på sig ganska tidigt. De i vården kommer försöka övertyga en att föda vaginalt. Men de kan inte neka om man orkar ta "fajten".

#7 jag har försökt att få hjälp men har inte lyckats så bra. Pratat om detta med flera samtalsterapeuter men  dom tyckte vi skulle fokusera på annat….

Blev ganska bra bemött av barnmorskan iallafall som berättde att ingen kan tvinga en att föda vaginalt men att dom  är väldigt noga med att gå igenom hur båda typer av förlossningar fungerar.  Men att de inte kunde hjälpa mig i detta stadie utan jag skulle höra av mig om jag blev gravid osv. 

Men själva grejen att vara gravid HUAH!! =/

#8 tycker också att många aspekter känns läskiga, men har inte samma skräck som du beskriver. Dock känner jag att det är skönt att det går ganska långsamt framåt. Man hinner vänja sig vid varje steg innan det händer nåt nytt. Jag försöker att ta en bit i taget och inte tänka för långt i förväg för då känns det i magen som om jag åker berg och dalbana.

Hej! Nu har jag bara läst fin tråd och inte svaren:-) du är inte ensam!! Kram. Jag själv har haft samma problem. När jag träffade rätt kille började jag fundera på de där läskiga barn!! De tog låååång tid att sluta med p pillren. Sen behövde jag prata med maaaassor av folk om hur de upplever saker och hur jag kände de. För mig var de bra att få vända vrida. Fundera vad exakt vad jag var rädd för vad jag kunde göra åt de etc. Vips blev jag gravid ungefär ett år efter jag slutat med p pillren. Fick panik!! Dödsångest!! Men sen började jag läsa om abort och de var då hela min kropp skrek nej inget alternativ. Jag fortsatte att prata med nära vänner och de fick mig att slappna av. Sen när jag sett knytet på ultraljudet är han den ljuvaste jag har sett han är min bäbis! Japp mamma känslorna kom. Ja som sagt prata analysera funkade för mig sen har jag iaf känt att man är inte ensam om att få panik ångest över graviditeten de verkar höra till, de är ju ändå en stor grej. Alla har vi våra olika sätt att handskas med saker så gjorde jag. Men de viktigaste du är inte ensam och de är 100procent okej att känns som du gör!!! Hoppas du kommer på din väg! Kram

Hej!
Jag känner lika som dig! Jag är nu 35 år, har stadig pojkvän, hus osv så nu blev det lite nu eller aldrig.
Jag har jämt gått och funderat över detta och tyckt det känts aaaasläskigt med den kroppsliga förändringen, saker händer m magen o kroppen som jag inte har kontroll över. Och det ÄR läskigt, men måste ändå säga att det känns liiite bättre för varje dag som går. (Jag är i v 12 nu).

Du kommer inte kunna sätta dig in i känslan förrän du faktiskt är gravid, promise. Jag har försökt!! ;) Det finns en anledning att det tar nio månader för barnet att bli klart också; man växer in i det!
Hormonerna gör maaaassor med saker i kroppen och med känslorna som man inte kan förutse.
Tror man måste våga släppa kontrollen och åka med.
Jag ska få stöd av psykolog på specialismödravården pga min rädsla också, känns jättebra!
Du är INTE ensam, jag blev jätteglad när jag såg din tråd, hade tänkt starta en själv för att få stöd och råd!
Och, du har tiden för dig!

Tack va goa ni är! Något mer som sliter i mig är att om det inte blir några barn så lämnar min kille mig. Jag har varit öppen å berättat exakt hur jag känner å så och frågat om han lämnar mig om jag väljer att inte vilja bli gravid och det gör han inte säger han. Men jag vet hur starkt han längtar efter barn å jag känner mig så elak samtidigt som jag har sån ångest över mina rädslor å att det är fsktiskt jag som ska bära barnet å inte han. :\ Nu är det inte bara detta jag mår dåligt över utan är lite nedstämd i övrigt samt lider av extrem pms som jag också har väldiga problem med så nu är inget bra tillfälle å skaffa barn heller. Kanske om några år, kanske jag har ändrat mig då? Har kännt av lite press från min sambo tidigare, han sa bla "vi måste skaffa snart innan de blir för sent" då han tycker jag är så himla gammal eftersom jag är äldre…men han ändra uppfattning när barnmorskan sa att vi är unga å har många år på oss. Tack! Gud vad jag svamlar känner jag men har så mkt i skallen som snurrar. Tack för stöd hörrni å skönt att inte va ensam :)

Om ni bestämmer er för att skaffa barn så ska det ju ändå kännas bra för dig. Det ska inte komma som ett hot från din sambo att han annars lämnar dig. Det är också du som ska vara gravid och inte han. Han kan inte förstå din rädsla över det.

Sen är det väl så med vissa saker att man bara måste ge sig in i det och ta det som det kommer även om det känns jätte läskigt. Som någon skrev här så är man ju gravid i nio månader, det är ganska lång tid och man hinner liksom vänja sig vid tanken och man hinner tänka väldigt mycket olika saker.

Däremot tror jag att du behöver någon att prata med både innan och under tiden du eventuellt blir gravid. Någon som du känner förtroende för och som kan hjälpa dig igenom din rädsla och ångest.

Sen tror jag det löser sig med själva förlossningen när det väl blir dags för den. Det finns ju möjlighet med kejsarsnitt av olika skäl.

Du är ju bara 26 år än så kanske är du inte redo. Kanske är det bättre att vänta några år, men det känner du bäst själv.

Jag föreslår att Du går på samtal hos någon som är inriktad på just detta. Mvc brukar ha psykolog. Och sedan finns Aurora som nämnts innan. Du bör prata om detta nu och ta ett steg i taget. Det första är att våga sluta med preventinmedel. Nästa graviditet. Själva förlossningen är väldigt liten del av Ditt liv. Låt säga att Du får 1 barn, så kanske Du har riktigt ont (så smärtlindring inte fungerar) 4-6 timmar av Ditt (förhoppningsvis) 80-åriga liv. Hos en psykolog kan Du vända på tankarna på så sätt.

#13 Har har aldrig hotat med det eller ens sagt utan de är något som jag inbillat mig eller tror han ska göra.

#14 jag har försökt att få hjälp redan nu men de kunde inte hjälpa mig eftersom jag inte är gravid.

Tror såklart det är ångestframkallande att du känner detta med din sambo även om han inte säger det rakt ut så känns det ju såklart extra jobbigt.

Att gå till en kurator/terapeut och prata om sitt mående i allmänhet och nedstämdhet, ångest o tankemönster kan du göra redan nu, hitta en du trivs med. Senare kan du som sagt få hjälp via bvc.

PMS kan du också få hjälp med, ta kontakt med kvinnoklinik el dylikt på din ort! Finns också flera bra naturläkemedel som är värt att testa.
Dessutom, blir du gravid slipper du pms, en fördel! :)

#16 Jag lider av PMDS och har nyligen fått medecin för detta.