Som jag har förstått det så tar det olika lång tid att kära ner dig i sin unge om man säger så och dom som inte gör det direkt visar det sällan vad jag förstår (för man tror att det innebär att man är en dålig förälder).

Själv så försöker jag gå in med inställningen att det får ta den tid det tar, för även om man burit på barnet i 9 mån så känner man ju inte det riktigt som man får göra sen så jag tycker inte man kan "kräva" att man ska älska barnet direkt.

Jag har däremot inte själv erfarenhet (bara av vanlig depression och smärtdepression) så jag kan inte lova att det är så eller att det kommer att bli så, jag försöker bara komma ihåg att man faktiskt inte känner ungen.

Helt normalt, ge det tid. Ni behöver lugn och ro tillsammans. 

Hormonerna rusar i kroppen på dig just nu - gravidhormonerna sjunker kaosartat och amningshormoner sprutar ur öronen på dig.

Finns flera på forumet som skrivit ganska exakt det du känner det senaste året, så du är absolut inte ensam. 🌺

Fy så jobbigt att känna så :/ har inte gått igenom det men det är en av mina största rädslor. Jag har en psykolog som jag går till under hela graviditeten och kommer även gå dit efter förlossningen pga tidigare depression och avbruten medicinering iom graviditeten. Tror det är viktigt att du pratar med någon, tex en psykolog, kontinuerligt om du inte redan gör det och att du förstår att det inte är ditt fel. Det är inget du har gjort fel som får dig att känna, eller inte känna, såhär. De jag känner som råkat ut för detta har det gått över för, men du behöver prata om det. Styrkekramar

Det ska visst vara enklare att få förlossningsdepression om man har tidigare historia av depression.

Därför har jag en tid på psyk ca 1 mån efter att jag har fött för säkerhets skull men BVC håller ju också koll vad jag förstår (koll så att dom kan lotsa en rätt om det blir något långvarit).

Lägg därtill att du är trött och sliten nu, du har nyss haft väldigt ont och varit väldigt utsatt i och med förlossningen. Du har förlorat känslan av att vara gravid, i stället blev du mamma. Du står inför något helt nytt och livsomvälvande. Gravid var du ändå nästan ett år, du hann vänja dig och bli trygg med det. Nu står du inför det totalt okända, och runtom dig är det fullt med förväntningar.

Fast det är ju förstås, att skriva om det här på iFokus kan vara tillräckligt :) jag hoppas det är som de andra säger, att det inte är just förlossningsdepression, och att det går över snart och är helt normalt.

Jag har aldrig pratat med en psykolog, och känner inte att jag skulle få ut något av att göra det nu heller. Jag vet ju vad det är jag har drabbats av i stort sett. Bara jobbigt att jag inte "gillar" mitt barn. Hon känns liksom inte som min unge. Mamma sa att hon kände likadant i början. Men det känns ändå jobbigt när alla andra ska hålla på att gulla med henne och jag bara tittar på och ser inte det gulliga.

Folk tenderar att bli lite koko när de får snusa bebis 😉 

Det är helt normalt att känna att man typ har fått en marsian på halsen, jag menar, det är en total främling som är beroende av dig nu. Hittills har hon varit sparkar och hickningar i buken på dig, när det kommer till kritan. Det kan vara riktigt irriterande och jobbigt innan man hunnit knyta an till varandra. Känn ingen skuld över det.

Jag sitter och smågooglar om lite allt möjligt och tänkte att det under "om mammalycka" kanske är nått för TS just nu för att inte känna sig så udda och ensam

http://mammasidan.se/gravid/detta-borde-naagon-ha-beraettat-foer-mig-innan-foerlossningen

Jag tror att det är väldigt vanligt att känna såhär men det är nog ganska tabu tyvärr. Det är ju som Tanatos skriver en helt okänd människa, det krävs mer än blodsband för att man ska älska någon. Och sedan alla miljoner hormoner som får fnatt samtidigt ovanpå det..

Jag tyckte i operationssalen att jag blev förälskad i Wille men såhär i efterhand så var nog känslorna ganska ljumna, speciellt jämfört med hur jag började känna en tid därpå när det lugnat sig och vi fått tid för oss själva. Jag minns när vi kommit till BB och mitt morfin efter snittet börjat avta, allt jag tänkte på var att någon borde ta ungen så att jag kunde sova. 

Jag tycker att det är lite av en chock att "plötsligt" bli mamma, det är så satans jädra stort att det på något sätt blir kortslutning i huvudet. Så var det i alla fall för mig. Och det där med att man känner sig lite likgiltig inför barnet kanske är en försvarsmekanism också tänker jag, för att det helt enkelt kan bli för mycket. Kroppen är ju finurlig så sett..

Theres du låter precis som jag gjorde! Jag sa t.o.m åt Kristian att va fan har vi gjort och pekade på Joel. Det tog mig mycket längre tid än Kristian att få den där kärleken till Joel. Jag ifrågasatte mig själv som mamma ganska lång tid just för att jag inte kände de där översvallande kärleken som "man ska". Försök komma till ro och inte fundera så mycket på saken. Det kommer.

Fasen vad skönt att jag inte är ensam Thiah! Även om det är trist att du kände så du med. Fast jag har tänkt riktigt dåliga tankar också. Typ att det inte gör så mycket om si och så händer, för då slipper jag ju henne. Tänker också på att när jag kommer hem från sjukhuset så ska allt bli som vanligt igen, och då ingår inte hon i mina tankar.

…men att jag får ångest av att tänka dåliga tankar är väl ett steg i rätt riktning hoppas jag…

Jag vet inte vad du drabbats av. Men en känd person som heter Ochikeron skrev exakt samma sak som du beskriver. Mest att hon kände sig konstig och saknade att ha dottern i magen. Då det finns fler än du. :)

Mina typ elaka tankar kom först hemma. På BB var jg då hög på hormonerna ännu. Men jo, jag har också tänkt elaka saker om Joel och sen fått ångest. Typ tyckt att han är jobbig som är i vägen osv… Men det är en stor skillnad på att tänka och att göra/inte göra saker. Jag har en bra rådgivning (typ mvc/bvc) och hon sa innan att detta är normalt. Har även läst det i skolan när vi haft kurser om förlossning och nyfödda. Livet ändras så drastiskt och det tar tid innan det kommer in i en ny sorts lunk. Där man inser att man visst kan spela lasergame en vecka efter förlossningen om man bara vill. Eller gå till affären samma dag man kommer hem från bb- om man vill. Kristian var väldigt rädd för att Joel skulle ändra våra liv helt och hållet. Han var alltså i panik över att hans liv skulle ta slut när Joel kom. Efteråt sa han att det är ju Joel som kommer in i våra liv och därmed anpassar sig efter det. Joel har från start fått hänga med överallt. Jag ammar ju inte så det har varit lättare på så sätt men samtidigt verkar ju vissa kunna amma medan de promenerar så…. :)

Dom kommer prata om det på bvc inom några veckor och du får fylla i en enkät om hur du mår osv. Men tveka inte att be om hjälp redan nu om du känner att du behöver det.

Antaglöigen är det sk babyblues som lägger sig inom en vecka när hormonerna lugnat sig men våga be om hjälp annars. Jag kände en omedelbar glädje när Bastian kom men efter en vecka utan sömn var både jag och sambon förtvivlade och ångrade att vi skaffat barn. Vi trodde vi aldrig skulle bli glada och utvilade igen!

Så fort vi fick vila ut ordentligt släppte det dock och känslorna för barnet kom tillbaka. Jag är iofs en sådan som tycker att små bebisar är mindre roliga och mest jobb men sen när de passerat halvåret blir det bara roligare och roligare och roligare ….. :)

. Är du kvar på BB och är trött rekommenderar jag varmt att du ber personalen ta bebisen hela eller halva natten så du får sova! Det har jag gjort m,ed båda mina och det var underbart!

Bra att du uppmärksammar och pratar om det! Man kan känna allt möjligt till en början, helt normalt. Försök sova så mycket du kan. Hoppas det lägger sig, annars kan det röra sig om förlossningdepression. Jag fick akut förlossningspsykos på tredje dagen efter min pojke var född 2011. Fy vad hemskt det var. Hade inslag av depression med. Utan professionell hjälp hade det inte gått. Men på din beskrivning låter det som baby blues eftersom nu är så nyförlösta. Om tankarna/ känslorna inte förändras utan förvärras kan det röra sig im depression. Det är ju en sådan enorm förändring som sker från att vara gravid till att ta hand om barnet. Trött och slut är man ju också och kriminellt är det en stor omställning. Jag ammade inte andra gången jag fick barn och det funkade bättre då för mej. Plus att jag fick sova och medicinera efter förlossningen. Lycka till!

Hormonellt inte kriminellt menar jag ;-)

Jag mådde ju väldigt dåligt ett tag och var nära att hamna i en depression (jag skrev ju ett inlägg om det här). För mig kom det dock lite senare. Dom första veckorna gick jag runt i det där klyschiga rosaskimrande molnet och tyckte att livet var underbart. Jag knöt an till henne i samma sekund som hon landade på min mage, så just den biten har aldrig varit nått problem för mig. Jag hade heller ingen baby blues. Jag var bara lycklig. Men sen började David jobba och det blev mer vardag och jag började tycka att vissa saker var vädligt jobbiga och inte alls som jag hade tänkt mig. Amningen blev ett stort stressmoment, dels för att Alice inte gick upp i vikt riktigt som hon skulle och dels för att hon använde mig som napp och jag ammade typ konstant pga det. Sen vägrade hon ju vagn vilket gjorde att jag blev väldigt isolerad hemma. Min ångest började göra sig påmind, jag fick stresspåslag och ångest så fort hon skrek och var ledsen, jag fick verkligen panik över att mitt barn var ledset och jag inte kunde trösta henne (det kunde jag ju dock, med bröstet. Men jag förstod inte då att det inte var nått konstigt att det var enda sättet man kunde trösta henne på). Jag gick hemma och grät och kände sån uppgivenhet, livet som förälder var ju inte som jag hade tänkt mig.. Och det var absolut inte så att jag hade varit naiv innan, jag var väldigt inställd på att det kunde blir tufft på olika sätt. Men just att få ett napp- och vagnsvägrande barn hade jag inte alls räknat med. Det är jättebra att du redan nu erkänner för dig själv och omgivningen hur du känner. För mig tog det ett par veckor innan jag vågade berätta för min sambo. Han tvingade mig att prata med BVC och sen rullade det på. Har varit på stödsamtal med en socionom och det har hjälpt mig massor. Hon för inga journaler utan lyssnade bara och försökte hjälpa mig att komma underfull med varför jag kände som jag gjorde. Jag svalde även stoltheten och svarade ärligt hur jag mådde när folk frågade och till min förvåning var det många som svarade "sådär var det för mig med". Helt plötsligt kryllade det av ungar som använde sina mammor som napp och som inte ville åka vagn. Jag var inte ensam och det var så skönt att få höra! När Alice blev 3 månader så började det vända. Ju äldre hon blir, desto roligaste blir det att vara mamma. Nu får man tillbaka så mycket :) nu har hon inget emot vagnen, och även om jag ammar ofta nu med så har jag förlikat mig med det. Hon jag gick i stödsamtal hos sa att blir förälder är den största livskris man kan tänka sig. Och ja, precis så är det. Man tänker på förhand att livet inte kommer behöva förändras så mkt, att man kunna vara samma person som innan. Och när man inser att det inte riktigt är så så är det tufft. Det tar tid att hitta sitt nya jag, och att lära säg att kunna kombinera sitt personliga jag med mamma-jaget. Dit har inte jag kommit än, jag är hela tiden 100% mamma och jag längtar efter den dagen jag kan vara åtminstone 5% Carina. Men det kommer det med. Så vad vill jag säga med allt set här babblet egentligen. Typ; du är inte ensam! Se till att ta hjälp så fort som möjligt! Det blir bättre! Ungefär så :)

Hade precis börjat tycka hon var lite söt och försökte gilla henne. Sen är personalen så påflugen när jag ska amma och sliter i mina bröst, sen fick vi inte åka hem idag heller. Så här sitter jag hemma i soffan hos mamma och pappa och väntar på Maya. Timmy är kvar på BB. Orkade inte ens säga hej då till dem. Är ju hennes fel att vi inte får åka hem.

Det där är nog en av mina största fasor - påflugen personal som ska lägga näsan i blöt… Lovar jag kommer fräsa som ett PMS-lejon om de försöker utan att jag bett om det..

För oss var det tvärtom, såg knappt röken av personalen.. Vad är det som gör att ni inte får åka hem? Känns som att ni skulle behöva det, få komma hem o landa i lugn o ro…

#21 det blir skönare när ni kommer hem till eget. När du får amma i lugn och ro och kan gå på långpromenader med #61an(var det rätt nr?) och Maya. Och hur fan tror dom att man ska få en trygg å lugn start på familjelivet och amningen om dom ska vara där och bråka?

Varför får ni inte åka hem då? "/ Personalen frågade väldigt fint om jag ville amma och därefter fick jag en pump och hjälp med den..när jag sedan kom bort till BB (fick pumpen på neo) så fick jag inte låna nån pump utan skulle jag pumpa fick jag så vackert traska bort till neo var tredje timme ungefär för såpass ofta behövde jag pumpa. Jag tyckte det var jobbigt i början men personalen frågade hur det gick om jag behövde hjälp och i början var jag tvär och nej här ska ingen hjälpa mig inte se om min dotter istället..sen fick jag krypa till kors och be om hjälp och Gud va skönt det var att få hjälp för jag fick mjölkstockning och fy s*tan va ont det gör 😔 Men helt klart ska personalen respektera dig när du säger nej, men för att få igång produktionen så ska hon ligga till bröstet så fort hon knorrar och visar att hon vill ha mat för det stimulerar din produktion, förutsatt nu att du verkligen vill amma vill du inte amma ska de ju absolut repektera det! Jag grät första gången jag såg min dotter, men när jag sedan såg henne i kuvösen på avd så kände jag inte igen henne..mitt barn kunde inte ligga där inte! Jag hade svårt att ta till mig vad som hänt och la skulden på mig att hon blivit född så tidigt men jag kände instinktivt att jag kan dö för henne om så krävs, men jag ville inte byta och mata henne de första för jag visste inte hur jag skulle bära mig åt..det var ju inte meningen att jag skulle bli mamma än på länge i min värld. Så mitt tips i allt svammel här ovan är att ta vara på dig själv och du och Timmy får hjälpas åt och stötta varandra och våga be om hjälp, att få tala med en kurator eller liknande, du är inte ensam! Känns det jobbigt att åka tillbaka till BB nu ikväll? Krama om Maya och hämta lite styrka från henne

Skulle vilja ge dig en jättekram.

Du har tagit det viktigaste steget - erkännande. Nu kan det bara bli bättre. Säg också till BVC, så får Du snabbt hjälp. Har själv ingen erfarenhet, men haft vänner i situationen. Det närmaste jag relatera till är att våga erkänna att barn inte är gulliga alltid. Vi är många som tänker "onda" tankar då barnet trilskas, man är trött o tålamodet är slut. Skillnaden är ju att det stannar i huvudet. Talar då om att kasta ut ungen från fönstret, låsa in, lämna barnet efter vägen osv.

Vi får inte åka hem för så fort jag ska amma så somnar hon med bröstet i munnen istället för att suga. Men hon har ju lyckats några gånger. Får pumpa istället och ge henne på falska. Men hon har ammat vanligt också. Sen började hon tydligen bli lite gul. Men nu har jag varit hemma hos alla djuren så nu känns det mycket bättre. Trodde inte att jag skulle åka tillbaka till BB frivilligt, men tänka sig, det gjorde jag!

Epona ville också ha gos :)

Gollum också :)

Johnny Nr 59 har sina första tjejkläder på sig :)

Hoppas det lossnar med amningen (om det nu är så att du vill fortsätta med det) snart då. För som sagt, att komma hem gör så mycket! Och troligen kommer amningen flyta på bättre hemma också, jag tyckte att det var mkt lättare att slappna av då och det är ju jätteviktigt. Men det låter jättebra att du varit hemma och myst med djuren och laddat upp dig lite :)

Sänder styrkekramar till dig, det kommer att lösa sig ska du se @):-

Tror också att det kommer lösa sig när du får komma hem och komma in i din egen lunk :)

Härligt att du hämtat lite energi! Så gör Lilli ibland också somnar med bröstet i munnen men rör jag lite på henne så vaknar hon till och börjar tutta igen och om hon är nöjd sover hon vidare :) det tar sin lilla tid att komma igång och iordning med allt, det är en stor omställning trots allt! 😊 Då har dom tagit bilirubinprov på henne då? Lilli blev också lite gul, lite förhöjt värde på dygn två eller tre så hon fick sola i 24h och sen vart de putsväck!

Har inte läst annat än ditt inlägg ts. Och jag vill bara tala om att jag haft exakt likadant sen William kom. Det är nu snart 2 månader sedan. Och de blir bättre för varje dag som går. Jag har dock inte vänt mig till någon psykolog eller liknande. Utan har tagit hjälp av nära och kära och pratat ut om det, dem har fått intala mig att jag är det bästa som finns för honom gång på gång. Det blir bättre! Fortsätt kämpa på!

Finns även om du vill prata mer om det =)

#28 Peta henne på kinden eller näsan, då kommer sugreflexerna igång och de brukar vakna till lite :)

Älskade du, vet precis hur du känner. Jag har haft svårt att knyta an till mina barn, den äldsta har jag lätt kunnat lämna kvar på sjukhuset, utan besvär.
När vi fått komma hem och landat ngn vecka så kom den där stoooora kärleken.
Jag kommer ihåg att jag ringde till min mamma och stortjöt, för jag kan ärligt säga att när känslorna väl kommer så har man aldrig upplevt hur mycket man kan älska en annan människa. Det kom som en chock för mig, det gjorde ont rent fysiskt i  hjärtat.

Låt det ta den tid det tar, det är olika för alla. En del nyblivna mammor tycker att deras bebis har tagit graviditeten ifrån dom och du har ju stortrivts med din graviditet. Det är helt normala känslor 🤗

Mamma kände tydligen lite liknande när jag föddes och mormor ville inte alls ha min mammas storebror när han föddes. Men det verkade ju lösa sig för dem, så då gör det förhoppningsvis det för mig med. Jag lyckades amma nyss också, tack vare att barnmorskorna hade så fullt på förlossningen så ingen hade tid att stå och glo på mig :) Känns bara jäkligt konstigt att trycka in den delen av kroppen i munnen på någon annan.

#39 Yeyy!!! Grattis till lyckad amning 👍

#39 Grattis till framstegen! Nämn det nästa gång de vill lägga sig i, att du blir stressad, gärna provar själv och att du säger till om du behöver hjälp. Att det faktiskt har fungerat när ni fått ta det i er egen takt. 

Jag tänker ibland fortfarande på det där, att det "hänger" en annan människa i mina bröst, haha. Liksom väldigt märkligt och väldigt naturligt på samma gång, krockar lite i mitt huvud det där..

Mjölken sprutar åt alla håll. Ungen skriker. Frågar om hon vill äta. Jodå, i fem sekunder, sen somnar hon…

De första veckorna var det ett tvåmansjobb att få Basrian att inte somna vid amning. Sambon fick siotta bredvid o kittla under  fötterna samt massera händer o kinder för att få honom att suga.

Jag hade det likadant med amningen på BB, fast Villemo ville inte heller ta bröstet ordentligt. Så dom var och nöp ihop och drog och grejade på mig med. 
Sen blev hon bara mer och mer frusterad eftersom att det inte funkade och då funkade det ännu sämre. När hon väl fick tag så somnade hon direkt (och dom ska ju amma aktivt i MINST tjugo minuter sa dom, något som hon typ aldrig gjort sen heller.. )
Jag var också livrädd för att vi inte skulle få åka hem, för att amningen inte funkade 100%. En av sköterskorna var så tyken med, hon sa att vi kunde ge Villemo lite ersättning om jag ville eftersom att hon verkade hungrig. Ja, jag vet inte, sa jag, det kanske är bäst "Ja, hur ska du ha det? Det är ju du som får bestämma det." Helt otrevligt sa hon det med. Jag menar, JAG vet ju inget om sånt! Dom ska väl ändå kunna hjälpa en att avgöra vad som är bäst.

Amningen var inte helt hundra när vi åkte hem (men jag ville verkligen inte vara kvar), men den började funka mycket bättre när mjölken rann till. Fast då kom det så mycket så hon åt typ bara fem-tio minuter/gång i alla fall.

Men Theres, kan du inte pumpa ur och ge mjölk ur flaska, tills hon går upp i vikt och när ni sen får komma hem så kan du börja försöka amma i lugn och ro?

Det är hemskt när man nästan känner sig övervakad. Första gången man ska låta en annan människa suga på ens tuttar, vill man gärna ha lite "privat-tid". Man är ju liksom van att stimulera brösten i privata situationer (sex) så att någon står och tittar på känns ju bara underligt.

Om du får amningen att fungera så kan jag glädja dig åt att du, om någon vecka, glatt kommer slita fram brösten överallt oavsett vilka som ser =) Men man behöver tid att ställa om från fru/sambo/kvinna/sexuell varelse till mat-fabrik!

Inatt skrek hon mycket, men somnade direkt när hon hade ätit pyttelite. Mina bröst gör så ont så bad om att få pumpa lite så det skulle släppa på trycket. Men vi fick klara oss själva tydligen för det var 7 stycken förlossningar. Varför är jag tvungen att vara här då om de ändå inte har tid med mig? Frågade nyss när jag fick gå hem. Inte idag sa det. Well, jag tänker gå hem idag iallafall. Ammade nyss och det räcker ju med att hålla henne under mig med öppen mun så som jag droppar.

Jobbigt Therese! :( Vi låg på neo i 5 dagar. På dag 2 åkte Daniel hem till djuren. Jag ville så gärna hem. Efter 2 dagar var det bara amningen vi väntade på. Kände mig aldrig övervakad så be om space! Låg ju på neo så konstigt att de är hårdare på BB. (Ni som inte vet jag o Therese födde på samma sjukhus) På onsdagen, dag 4, bröt jag ihop! På tisdagen sa en ssk att han ammade så bra så jag skulle säkert få åka hem på onsdagen. Skitglad och packade o var återupplivad :) Men på onsdagen sa de typ "nä men du kan inte åka hem amningen måste bli bättre". Jag bröt ihop fullständigt. Jag grät o hulkade o näsan rann o jag sa att skulle kunna amma bättre hemma. Tillslut sa jag att jag skiter i amning om det ska vara på detta viset! Blev utskickade på en promenad med lillen. Jag lugnade ner mig o gav det en dag till. På Torsdagen så gav de oss ok att åka hem men blev inte utskrivna. Men var tvugna att komma tillbaka på fredagen för vägning. Han hade gått upp 60g på fredagen (fuskade lite o ammade innan vägning). Så vi blev utskrivna. Hade inte gjort så om inte vi hade tid på bvc på måndagen. Allt släppte när vi kom hem. Jag pussade mina hundar katter o kaniner. Duschade o satte mig i soffan o han åt och åt. :) Kände direkt när jag såg honom på förlossningen en skyddsinstinkt. Den blev större under färden hem. Läste i Vi Föräldrar att man inte blir helt förälder psykiskt fören bebis är 4 månader. Så kommer bli lättare när du kommer hem och låt det ta tid!

#46 men hur ligger vikten då? Har hon gått upp eller ner sedan hon kom? 
Att stryka med ett finger från mungipan ut mot kinden brukar kunna sätta igång sugreflexen.

Hade hon blivit gul? Fått sola något? Har för mig att dom kan bli extra trötta av gulsot.

Har du tillgång till pump hela tiden? Be annars pojkvännen att sticka ut och handla en pump åt dig, så du får pumpa när du känner ör det. Man vill givetvis att mjölken ska anpassa sig efter barnet, men nu i början är det bättre med för mycket än för lite så pumpa på du. 

Hur går det när hon får flaska? Somnar hon inte då?

Jag ska faktiskt säga att jag köper ersättning istället så kan de inte bry sig om min amning. Sen vad sjutton jag gör hemma, ersättning, ammar eller pumpar och ger på falska tycker jag de kan skita i, bara hon äter. Finns inte en chans i världen att jag sover här en natt till.

Är trycket i brösten jobbigt så mjölka ur med handen i badrummet, blir även lättare för bebisen att ta bröstet om det inte är sprängfullt.

De kan inte tvinga dig att stanna, däremot kan de rekommendera osv. Vården är frivillig. Jag var på väg hem hem både en och två gånger under den natten jag låg inne med Noel, men eftersom han hade andningsproblem när han föddes uthärdade jag natten, de ville att vi skulle stanna minst ett dygn till då de hittade ett blåsljud men jag vrålvägrade. Så stå på dig och åk hem! Och är de för på under amningen, så släng ut dem, det har du all rätt till, ingen amning funkar om man är stressad eller om någon står med hökögon och glor (som min svärmor alltid har en tendens till att göra, vad jag än gör med barnen -.-). De kanske inte skriver ut er, men permission är ju alltid något. Hoppas allt löser sig för er, med amning osv och när du landat kommer nog känslorna. Mina riktiga känslor för Alwa kom inte förrän hon närmade sig året..

sjukt hur olika det kan vara. Det var ingen som kollade ordentligt hur min amning fungerade.. Nu i efterhand kan jag ju se att det egentligen inte funkade så bra som jag trodde, men vi har ju klarat oss bra ändå som tur är.. Och Alice har aldrig ätit i aktivt i 20 min :S sen är hon hon en sån som äter lite mindre ofta också. När hon var mindre gick det inte att få henne att äta mer hur man än försökte, vissa barn är nog bara sånna. Och nu växer hon ju precis som hon ska :)

Jag blir matt då jag läser om hur folk hetsas till amning, det blir ju bara en källa till stress och ångest för alla. Hur svårt kan det vara för dem att visa snällt hur man gör, sen lämna ifred. Funkar det inte i början så kan man väl ge ersättning så att bebis inte skriker av hunger och mamma gråter av frustration. Sen får den lilla familjen försöka själva i lugn och ro.

#53 tänkte skriva något liknande. 

Therese det låter som att du verkligen hamnat på mardröms BB. Du och #59 och Timmy skulle må så  mycket bättre av att få vara hemma eller åtminstone hos dina föräldrar och bara slappna av.

Jag får åka hem! Antagligen för jag hyrde med mig en pump och de insåg att jag inte pallade mer. Tydligen så ska jag vara sjukskriven i 2 månader och Timmy tvingas bli pappaledig redan. Aja, mer fritid för oss båda?

#55 va skönt att ni får åka hem!

Nu ska du ta det lugnt och gosa med #59 i soffan utan massa krav utan bara sitta i lugn och ro. 

Dom kanske är lite oroliga för dig och det är därför du är sjukskriven?

#55 Gud vad skönt! Det är så mkt bättre hemma om du frågar mig :)

Kolla in Amningshjälpens sajt och deras Facebook-grupp om du vill ha bra tips angående amningen. De är så enormt mycket bättre på det här med amning än BB och BVC brukar vara.  Facebook-gruppen kan dessutom ge snabba svar på akuta frågor på de mest konstiga tider när man inte får tag på någon annan att fråga :)

Sen är det ju kanon att Timmy får vara hemma med! Det är guld värt att vara hemma båda två första tiden. Alla vinner på det, du, han och barnet, bara att tacka och ta emot :)

Jag har varit medlem i amningshjälpens grupp på Facebook sen i somras, så jag har koll ;) Kom in en läkare och frågade hur jag mådde osv, och då sa jag att det kändes som förlossningsdepression. Därav sjukskrivningen. Känns dock som att jag blev ett psykfall istället. Gillar inte att Timmy ska vara hemma, för då känner jag mig ju bunden till att vara där han är så han får ta hand om henne för jag är sjuk? Tänk om han börjar klättra på väggarna? Jag gillar ju att vara ledig. Han gillar att jobba tror jag. Men sen kom vi på att han gillar att gymma mer än något annat, och shit vad tid han får till att gymma nu då i 2 månader. Så nu känns det bättre. Skulle kännas bättre om jag kunde kalla henne för Elyon också. Fast när jag tittar på henne så känns det som att hon heter Therés! Eller iallafall Tessan. Skitmysko…

#59 du ska ju gå på lång promenad med Maya och #59.( alltså jg kallar henne i huvudet femtionian ;) ) så då kan timmy gymma. Bara för att ni båda är hemma betyder inte att ni måste sitta ihop. Se honom som ditt skyddsnät just nu. När du inte orkar med 59 eller känner att du bara måste bort en stund så finns han där.

Redo för hemfärd och så säger jag att ja, där ser hon kanske lite gul ut. De kollar med apparaten en gång till (förra gången var det inte så högt värde) och så var det lite högt. Så väntar på svar på blodprov nu. Läkaren som sa att hon inte tyckte att hon var gul när hon var här inne i morse. Suck…

Vad hade hon?

#61 åh nej. Minns själv hur hemskt det var att vi först fick klartecken och sen drogs mattan under och vi skulle stanna minst ett dygn till. Jag och maken lämnade över Joel till personalen och tog en promenad ensamma då. Bara för att komma bort. Hoppas hon är okej lilla 59an.

Så! Nu fick vi åka :) Det var fint :)

#64 va bra för er alla! :)

Och jag vill tillägga att det är jävligt strongt av dig att berätta öppet om hur du känner både här och för läkaren. Stor kram

Hurra för hemgång!!!

Låt henne ligga mycket vid fönstret så hon solas där så försvinner det gula fortare.

Aldrig har jag trott att jag skulle behöva gå på antidepressiva, men nu vill jag fasen det. Bad mamma ringa till psyk, så får komma dit imorgon ^^ Haha, är glad över en sån sak liksom. Hoppas på att de ger mig medicin så det löser sig fort. Vill inte få ångest om 2 månader för jag har missat massa viktig tid med bebis.

Jättetråkigt att det blev så här men det är verkligen super att du erkänner det för dig själv och pratar om det och ber om hjälp! Du är grymt stark! Hoppas det känns bättre snart! kram

#69 att du ber om det betyder att du förstår att nått är galet. Det är bara bra att be om stöd och hjälp.

Hoppas att det löser sig för dig Theres @):-

Ska testa Love and other drugs - Zoloft ^^ Alltså jag är ju egentligen så långt ifrån deprimerad man kan komma vanligvis, så det känns ganska deprimerande i sig att detta krävs. Men lite coolt ändå.

Har ont i huvudet. Skitjobbigt. Det gör inte jätteont, men det är sådär irriterande så man bara vill sova bort det, fast det hjälper inte att sova. Någon annan som har gått på antidepressiva? Om detta är en biverkning så vet jag inte om jag pallar :/

Så här står det på FASS "Mycket vanliga biverkningar (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare): sömnlöshet, yrsel, sömnighet, huvudvärk, diarré, illamående, muntorrhet, utebliven utlösning, trötthet" Det står också att de flesta biverkningar försvinner efter fortsatt behandling. Googla på zoloft fass om du vill läsa mer.

Det tar ju ca 3 veckor innan zoloft "slår till" iochmed att det är en långtidsvärkande medicin. Så du får nog räkna med biverkningar ett tag till. Vissa kan tillochmed sitta i hela medicinerings-tiden, då får man be om att byta.

Jag har ätit zoloft, jag har tyvärr inte ett enda bra ord att säga om dem :( men det är ju olika hur dom fungerar, men jag blev hela tiden övertalad att fortsätta fastän jag mådde fruktansvärt av dem. Känns dom inte bra efter en månad så be om något bättre.. gå inte i år med dem som jag tvingades göra.

Och jag har ätit zoloft och gör fortfarande, har provat en massa olika men zoloften fungerar bäst på mig =) så det är väldigt olika från person till person.

Hur går det för dig gumman? 

Medicinen har förmodligen inte börjat fungera än, men håll ut! I början kan man må sämre än man gjorde innan man började, så bli inte orolig om du känner så. Ju mer biverkningar desto bättre, då vet du att medicinen verkar 🤗

#78 Ja, det är ju ett av de mest använda preparaten så rent logiskt måste ju många bli hjälpta utav det 👍 Det är väl lite som med p-piller, det finns ett hav av sorter och man får prova sig fram vad som passar.

Alltså jag känner typ att det är bättre. Trodde jag fick huvudvärk av medicinen, men vid närmare eftertanke kan det vara av min massiva mjölkproduktion. Jag börjar gilla henne mer och mer. Nu när hon har ett namn också så känns det riktigt bra :)

Min mamma säger alltid att hon inte helt knöt an till mig för än jag började interagera med henne. Tex ögonkontakt och att följa rörelser osv. Innan dess var jag enligt henne en ganska jobbig mat och bajs maskin 😉. Kan trösta med att vi efter den första fasen har haft en väldigt bra relation.

#81 Ett namn :) Vad blev det?

Elyon :)

[Elly-on]

Aha, du fick igenom det ändå :)

Jag är jäkligt envis :)

Först tyckte jag det var ett konstigt namn men ju mer jag säger det desto mer tycker jag om det. Sådär lagom ovanligt och knasigt. Alltså ett sådant ovanligt namn man kommer gilla i högstadiet och inte som stackars regnbåge( var det lena ph som döpte sitt barn till det? Nån svensk kändis var det iaf)/

Jag gillar namnet skarpt! Hade gärna hetat det 👍 passar perfekt på en tjej, en pojke hade det känts väldigt akward på.

Tyckte också att det var lite konstigt i början om jag ska vara ärlig men nu tycker jag att det är coolt, visste inte hur det skulle uttalas alls heller så det spelade nog in mycket. Men Elyon kommer bli en tuffing tror jag :)

#88 Månfare heter hennes :P Finns säkert någon regnbåge där ute också :P

#88 månfare är illa nog för mig. ;D

#91 😂

Månfare får mig att tänka på Vingfåle från Harry Potter ^^

#83 ja eller hur! :)

Detta är iallafall Elyon :)

Tänk om man skulle döpa sina tvillingar(pojke flicka) till månfare och vingfåle? Vore toppen :D

Haha, ja ^^ Jag har hört talas om en som döpte sina tvillingar till Boll och Ring… 😱

Haha, och jag som tyckte att Nils och Jens var det värsta jag hört på tvillingar 😂

Men Vingfåle vart ju tjusigt ;)

Ursäkta min fråga, men hur har det gått för dig? @):-

Jodå, det går bra :) EllyBelly blir 3 månader på måndag och hon är hur söt som helst :)

#100 trots att hon är ledsen där tycker jag att bilden är helt underbar. Så söt att jag smälter :)

Tycker alltid hon är sötast när hon är ledsen ^^ Hon ser mer uttrycksfull ut då. Annars ser hon ju ut som vilken bebis som helst :P