Rent bostadsmässigt tycker jag inte det är ett hinder med en tvåa, barnet kommer ju fortfarande vara litet när ni väl kan byta och kommer förmodligen ändå hellre dela rum med er.

Det har du förstås rätt i :) Vår lgh är iaf stor nog för att få platts med det bebisen kan tänkas behöva och en spjälsäng får platts i vårt sovrum.

Jag tycker personligen inte man sk vänta längre än till max 33 om man verkligen vill ha barn. Då bör man hinna få hjälp med ev IVF och även hinna skramla ihop pengar till en ev adoption om det inte funkar på natrulig väg. 

Mina vänner som blir 36 i år började försöka vid 34 och de har nu ca ett halvår på sig att lyckas gå ned i vikt så de hinner få hjälpo med IVF innan hon blir 37 som är gränsen här :( Tror tyvärr inte de kommer lyckas och de har inte ekonomisk möjlighet att adoptera. Känns så himla hemskt att de väntade för länge, de älskar barn.

Vad gäller ekonomi och att skaffa barn så går det mesta att lösa. Man kan leva mkt billigt med små barn om man inte har oturen att fp sjuka barn. Äldre barn blir lite dyrare i drift men då kanske man har hunnit få jobb till dess.

Ja, allt går att lösa och man kan aldrig veta hur lätt man har för att bli gravid. Din regelbundna mens är ju dock en solklar fördel såklart. Men tänk över alla alternativ, livet är inte roligt utan fast inkomst och ni vet inte vad för typ av barn ni kommer få. Jag skulle ändå inte våga vänta längre, för mig tog det två år att bli gravid med första barnet.

Vänta inte för länge! Jag fick vårt första barn vid 37 (efter 6 månaders försök) och tvillingarna på första försöket vid 39 år. Tacksam att jag lätt bli gravid. Det är inte alla som har lika lätt dock.

Boendet o ekonomin ordnar sig. Jag bodde ensam i en tvåa till sonen var 5. Då började han skolan o behövde eget rum. Det Du ska lyssna på är hälsan. Är Du redo fysiskt o psykiskt o inte rasar igen. Graviditet o att vara förälder tar mycket energi. Det ger också mycket glädje. :-)

Vänta inte för länge säger jag också! Ekonomin klarar ni. Sätt er med papper och penna och räkna på vad ni får in, era utgifter, vad ni kan avstå och vad ni får in när bebisen kommit. Vi bor i en 2a, jag är sjukskriven och sambon var arbetslös tills nu. Vi har köpt allt vi behöver för första året (undantaget kontinuerliga förbruksvaror t ex. blöjor) och hamnade på under 7000:- totalt. Då har vi ändå överdrivet mkt kläder och en del bekvämlighetssaker.

Tack för alla svar! Ja då vet jag ju lite bättre, inte vänta tills jag är över 33 år iaf. Jag känner att jag är fysiskt och psykiskt redo men plötsligt blev ja väldigt rädd också men det är ju så enormt stort och förmodligen det viktigaste beslutet man tar i hela sitt liv. Så det kanske är normalt att bli rädd? Sedan kan jag ju inte vara helt 100 på att jag inte kommer att bli sjuk igen men jag har varit stabil väldigt länge. Jag tror inte att jag kommer krasha, men jag vet att det är tufft att få barn och att det blir kämpigt. Men jag är redo att offra allt för att vårt framtida barn skall ha det bra. Skulle det inte räcka så har jag ett bra skyddsnät runt mig. Jag har iaf lite att ordna med innan vi börjar försöka eftersom att jag måste trappa ut vissa medeciner och det bör göras ganska långsamt så att jag ej blir sjuk igen. Sedan har jag ju här ett gyllene tillfälle att sluta röka :D Har alltid tänkt att jag slutar den dagen jag plussar men då kan väll rökningen redan hunnit skada fostret? Livet blir väl aldrig helt perfekt men inom 1 år hoppas jag iaf att vi skall kunna sätta igång :)

Rökningen bör du försöka sluta med innan plusset så att alla gifterna kommer ut ur kroppen innan fostret flyttar in.