Min lillasyster fick barn när hon var 19år.

Såhär var hennes situation; förlovad med fästman, båda vikarierande undersköterskor som hade ok jobbmöjligheter(vi var förstås på dem om att de inte hade fast jobb, men fästmannen lyckades få det som undersköterska, ett mirakel om du frågar mig), boende i fästmannens lägenhet, fästmannen hade lite pengar undanlagda(han är 8 år äldre och hade arbetat i flera år).

De fick barn rätt så snabbt, och jag tror inte min syster var säker på barn förrän hon och hennes fästman blev ihop. De hade ett härligt men nytt förhållande, men vi i familjen varnade mycket. Men de hade varit nästbästa vänner i tre år, hemligt kära, sedan erkände de sin kärlek, funderade på om de skulle riskera vänskapen, blev ihop, några månader sedan förlovning, sedan slutade de med kondom. och det var innan fast jobb och flytt till hus(de bodde i två).

Så frågan är, hur förberedd är din lillasyster och hennes pojkvän? Har de tillräckligt stor bostad redo(att flytta är skitjobbigt, min syster och hennes fästman som nu har två småbarn flyttade nyss från deras första hus till deras andra och min syster bröts nästan ned)? Har han så bra jobb att hon kan vara hemma eller behöver hon något på CV:et och möjlighet att vikariera? Vem ska vara hemma med barnet, etc etc. Ställ "nyfikna" frågor som de borde ha svar på. Om hon har bra svar på allt förutom vad hon ska jobba med, så är det nog bara att le och nicka.

Vad är det som gör att hon inte skulle klara att skaffa barn? Visst är det ett stort ansvar, men varför tror du att hon inte skulle klara det? Skulle nog säga att det största i att skaffa barn är att ge upp sina egna behov för att tillfredsställa någon annans.

Om hon planerat och tänkt igenom det så har hon säkert en plan. Har du frågat henne om den? Och om hon försöker bli gravid nu så gissar jag att hon planerar att vara mammaledig direkt efter gymnasiet (om hon lyckas bli gravid vill säga). Kanske medan hon listar ut vad hon vill göra i livet. Eller samtidigt som hon pluggar (ja man kan studera som mamma). Det är hennes och pojkvännens val, stötta och hjälp i första hand =)

Jo vi satt ju även ner och jag ställde massa frågor.

Så här tänker hon:

Hon och hennes pojkvän har inget jobb, hon läser på skolan men hennes pojkvän ska skaffa ett dåligt extra jobb som ger ca. 1-2000 kr/ Månaden så totalt får dom in 3-4000/kr månaden. Hennes pojkväns pappa betalar deras hyra och mat just nu då det har väldigt bra ställt… Hennes pojkvän kommer försöka hitta jobb men tror inte de lär gå så bra.

De ska tydligen ha lite pengar undanskaffade men de lär behöva spara mer för alla inköp. De bor i en liten tvåa skulle tippa på runt 35-40 kvm kanske..

Han lär nog inte få mer jobb än extra jobbet och hon kommer inte orka jobba extra. Hon kommer vad jag förstått va hemma mesta av tiden med bebisen.

Hon har tidigare haft 3-4 jobb och hennes CV ser bra ut så hon lär ju få tag i nått jobb efter barnet kommit antar jag.

Jag tycker dock hon är liten… Är jag konstig eller kan hon klara av det här?
Vet inte om jag ska ställa mig på hennes sida och stödja henne eller gå emot henne??

Att gå emot henne ger ingenting, det är hennes val. Däremot så kan du stötta henne och hjälpa henne att se realistiskt på det hela. 

Det är inte realistiskt att skaffa barn om man inte ens kan skaffa mat till sig själv (och det kan man inte om man lever på pojkvännens pappa - om inte han känner för att försörja dom inklusive ett barn då vill säga).

Storleken på lägenhet har ingenting med saken att göra (i mina ögon). Jag tycker folk är så nojjiga på det här med bostadsyta. Ett barn tar inte så mycket plats. Visst, har man behov av att ha massa babyartiklar så visst då kan det ju ta lite plats. Men det behövs inte ;P Det enda ett barn behöver är mammas bröst, lite kläder och rena blöjor. Det kommer man rätt långt på faktiskt. 

Bäst vore ju om dom väntar med att försöka tills sambon har skaffat jobb. Och helst hon själv också. Allt är såå mycket lättare om man har en regelbunden inkomst och att man kan ro runt sitt egna. Det är ju även så att föräldrapenningen baseras på inkomsten och när man väl skaffat barn så kan man liksom inte göra så mycket åt det där med SGI utan då är det bara att pussla ihop tillvaron. Då sitter man där man sitter. Men visst går det ändå, men man får räkna med att leva snålt och man har kanske inte möjlighet att köpa det där man vill köpa till sitt barn.

Jag tror de båda kommer att skämmas lite, om nu pojkvännens pappa är rik, för att de lever som barn men ändå bestämmer sig för att skaffa barn. Att vara ung förälder på dagis och behövs mumla om vad man arbetar med/vad den andra föräldern arbetar med när de andra pratar om studier och jobb och medan de andra föräldrarna klagar på hur jobbigt det är med huslån när man ska flytta så blir det en konstig stämning. Kan de få dålig självkänsla av detta? Och då kommer ju storleken på lägenheten att spela stor roll. Liten lägenhet plus dålig självkänsla lika med känsla av instängdhet. #4 Man behöver plats med barnkläder, smutsiga kläder, leksakslådor(leksakerna kommer vara över hela golvet), plats för barnet att leka, plats för barnens vänner att leka om möjligt. Det är nog bättre med större. Varför vill de inte vänta tills de har det bra ställt, istället för bara ok? De kommer ju att räknas som fattiga föräldrar. Ska de studera? Är pappan rik? Räknar de med att leva på bidrag?

Du kan ju inte göra något åt det egentligen, hon är myndig och bestämmer själv. Men man kommer inte långt med dom pengarna, och är pojkvännens pappa fortfarande villig att betala mat och hyra åt dom efter att dom har fått barn? Det är ju inte säkert.

Åldern är ju oviktig, mognad/omognad inför ansvar varierar. Det är ju det ekonomiska. Det är inte bara kläder, vagn och blöjor. Utan medicin, att ta sig till dr (besök är gratis, men inte bensin/buss/taxi), försäkring, dagis osv.

#5 Även om det kan tyckas bättre med större så är det inget måste. Man kan definitivt leva trångt med barn, även om det inte är normen idag. Idag förväntas man ha stort när man skaffar barn. Förr kunde man bo 7st i en etta, det var liksom inte konstigt. Men idag är det konstigt att bo i en 2a o skaffa barn. Första åren är det inte så noga hur stort man bor. Och på några år hinner det hända mycket. Säger inte att det är fel att bo stort, säger bara att en liten lägenhet inte alls har betydelse för hur bra förälder man blir eller hur lämplig man är att skaffa barn.

Själv bodde jag i en 2a på 50kvm när jag blev gravid. Hade gott o väl kunnat bo där några år med barn, fanns bra med plats. Nu föll det sig så att vi istället hittade ett hus på 80kvm boyta + källare o vind att hyra, men att vi sökte oss vidare berodde snarare på taskig hyresvärd än fel på lägenheten.

Min halvsyster blev till med föräldrar på 13 resp 14 år, de hann fylla 14 + 15 innan hon kom, men de klarade det. Jag har inte mycket att tillägga till denna diskussion. Acceptera att hon är vuxen och stötta henne om du är orolig. Det är vad du kan göra. Försöker du tala förstånd med henne lär du snart tala med en rygg är jag rädd.

Håller med övriga talare. Om din syster har bestämt sig så kan du inte göra annat än att bara gilla läget.

Du kan i ärlighetens namn inte göra ett dugg egentligen, gilla läge för du vinner inget på att gå emot henne. Det enda du eventuellt kan få ut av att gå emot henne är att du skadar er relation väldigt mycket. Sen förstår jag inte meningen "självklart blev jag jätteförvånad och arg" varför är de så självklart? Åldern på en person säger föga om mognaden kan jag tycka. Sen hurvida de ska försörja sig och en bebis är inte ditt problem men om hon har tänkt och planerat länge så borde det finnas nån form av plan/idé..

Min historia är upprepande här , men den är faktiskt rätt inspirerande för o vara ärlig .. 16 år , visste inte att jag var/hade varit gravid fören han var ute , på EN vecka under tiden jag låg på BB , hade min familj hunnit bygga en hel vägg på övervåningen ( vi hade en sån där öppen hall typ som min lillasyster hade sitt rum , men behövde ju självklart en vägg så bebis skrik skulle hålla alla vakna .) Köpt vagn, köpt spjälsäng, köpt ett jätte fint skötbord man kan göra om till en fin byrå, köpt massa bebis kläder , köpt bilbarnstol, precis ALLT , allt för att det skulle funka . Nu fick jag ju förvisso en hel del hjälp ekonomiskt, MEN , det funkar att skaffa barn när man är ung. Som andra säger så är det mer rekommenderat om ena partnern har arbete och fast inkomst, men allt behöver man inte köpa nytt , vissa saker kan man få ärva . Jag kan förstå att du är lite förvånad , men arg tycker jag inte att du ska vara , stötta på både negativa och positiva fronter är det enda du kan göra tror jag .

Angående ekonomin första tiden kan man komma undan tokbilligt. Köpa på Tradera eller sekond hand, bara köpa det man verkligen behöver eller så kan man byta med folk, jag t.ex bytte till mig en bilbarnstol mot måleriarbete. Tror jag la runt 2000 kr på allt som behövdes, babyskydd, kläder, vagn osv.

Har man sedan otur och får ett barn som är sjukt eller man inte ammar blir det genast mkt dyrare så man ska ju helst ha lite marginaler.

Att bli mamma har ingen ålder. Hon är dessutom myndig..

Jag var 17 när jag blev gravid och mötte en hel del fördommar från vissa… Det var 100% oplanerat och jag och min pojkvän hade varit tillsammans i två veckor när vi fick veta det.  Ett tag senare fyllde jag 18.. Men det förändrade ingeting och jag får stå ut med att folk stirrar.

Har varit skitjobbigt men nu är våran prinsessa snart färdigbakad och vi ångrar ingeting. Men ja, när man är så ung blir det väldigt tufft ekonomiskt. Jag är i vanliga fall studerande på en Folkhögskola men nu sjukskriven..

Jag bor fortfarande hemma då min pojkvän bor litet och saknar hiss + att jag har massa djur. Vi skulle aldrig få plats. Men vi är fortfarande tillsammans och graviditeten har stärkt oss en massa.

Skulle aldrig råda någon att bli förälder såhär tidigt.. Men hon är som sagt vuxen.

#5 Jag menade om nu inte pojkvännens pappa är rik. Om han är det är det ju annat, men om han har låg lön är det taskigt mot honom, och kan tära på deras självkänsla. Pinsamt att planera att vara osjälvständig.

#15 tycker inte att det spelar ngn roll om pappan är rik eller inte. Varför ska han stå för alla kostnader bara för att han är rik?

Min pappa har också gott ställt, men jag skulle väl aldrig i mitt liv ta för givet att han ska stå för våra utgifter bara för det…

#16 Jag håller med, man ska aldrig ta någon för givet på det viset, men det är stor skillnad mellan att bli försörjd av någon stenrik och någon som inte har råd med något skoj för att barnet behöver nya skor.

Jag har inte läst tråden men det du ska göra är att framföra dina åsikter och sedan stötta henne i sitt beslut. Jag förstår att hon är din lillasyster men nu är hon vuxen pch bestämmer själv.

#17 Råd med något skoj?

Finns ju massor man kan göra som inte kostar.. Jag har ALDRIG kunnat åka utomlands som barn, aldrig kunnat bara dra iväg till zoo eller likande. Men har aldrig någonsin missat något för det. Jag har istället blivit lärd att uppskatta verkligheten. Man kan hitta på saker som inte kostar..

Och jag kommer inte heller ha möjligheten att dra iväg med mitt barn till massa ''skoj'' heller.

Vi kommer kunna åka utomlands ja, tack vare att min partner har vänner utomlands och för att det kostar lika mycket att flyga till London som det gör för oss att åka till Stockholm.. Med andra ord inte mycket alls.

#19 Jag skrev om pojkvännens far. Alltså att han inte ska hamna i den sitsen att han måste välja mellan att t.ex. spela bingolotto eller betala för barnets nya skor. Det är skillnad mellan att betala för sina barn och barnbarn om man verkligen har råd. Blev det klarare?

Det är olika för alla! Jag har avrått min syster som är 28 för deras förhållande inte varit lugnt. Har dock bara framfört min åsikt på ett lugnt sätt. Som tur var förstod hon själv att vänta var bättre. Jag anser, med betoning på jag, att man inte ska ha barn om man inte har egna pengar. Sen kan man ju bli gravid trots att man skyddat sig, det är en annan sak och då får man ett annat läge. Men att planera barn när man inte har jobb och därav ingen ekonomi är inte mina ögon inte ett moget och bra beslut. Även om man längtar efter barn måste man förstå att det är bättre att ha vissa bitar ordna i livet för att kunna ge barnet det bästa möjliga man kan! I min värld… Kanske inte i andras!