Otroligt ärlig text, jag hoppas verkligen att BVC kan hjälpa dig. Antar att Alice är ditt första barn, tänk då på att allt är nytt även dina känslor. Att känna att man inte räcker till kan förstöra den lilla energi man byggt upp. För mig, med två barn, låter hon som en helt vanlig bebis. Inte det du vill höra kanske, men så dumt att man målar upp en bättre bild. Har själv gjort det.

Modigt att du vågar berätta! Om du är villig att ge bärandet en chans till, kolla om det finns en sjal-grupp i din närhet. Eller bara en enda erfaren person som kan tipsa stötta och peppa! Någon som har riktigt många sjalar och selar så att du kan få prova. Kanske behöver ni bara byta sjal? Var sjalen ni provade en trikåsjal kan hon ha blivit för varm t.ex. Har ni provat sele eller mei tai? Det finns en grupp på fb som heter Bärsjalar! där du kan få fantastisk hjälp

Ett barn skapas ju av två personer, så två personer borde också dela bördan. Nu när allt är som nyast och tyngst, kan inte sambon ta ut pappaledigt så du hinner återhämta dig mellan varven?

Jag undrar hur mycket din pojkvän hjälper till. För ibland tar man på sig mer ansvar än man behöver och tackar nej till hjälp fast det skulle göra alla gott.

Jag vill bara ge dig en massa kramar! Kan inte ens börja att ana hur det är med en bebis som i min värld är väldigt krävande. Hoppas BVC kan hjälpa er och Alice. Alla kärlek å styrka från oss.

#1 ja, det är mitt första barn så självklart är det mycket känslor i kroppen som är nya och svåra att förstå sig på. Dom första veckorna kände jag att jag kunde hantera det, men nu går det fort åt fel håll. Det är säkert som du säger, att Alice är ett helt vanligt barn. Jag var inställd på att det skulle bli tufft med lite sömn osv, i värsta fall 3 mån med kolik. Men när jag var gravid fick jag bara höra solskenshistorier om snälla, tysta barn som sov hela nätterna.. Folk försökte säkert peppa en o visa att det kan vara en bra tid oxå men det blir så fel nu när det känns som att det bara är vi som har det såhär… Jag trodde ju naivt nog att alla barn trivs i vagn och vill använda napp ;) #2 Det är en trikåsjal ja, och det kan kanske vara så att den blir för varm. Men jag tror mer på att hon känner sig för instängd i den, redan efter några minuter börjar hon protestera. Det ska vara en sjalträff på bvc nästa vecka som jag ska försöka gå på, så förhoppningvis kan jag få lite stöd och råd då. Ska försöka pröva sele också om jag kommer över nån att låna. #3 & 4 Jag får jättebra stöd av min sambo. Att vi båda ska vara hemma på heltid är svårt just nu, och jag känner inte behov av det heller. Han har ett ganska flexibelt jobb så han kommer hem tidigare ibland samt kan jobba hemifrån en del. På kvällarna tar han fullt ansvar för hushållet och försöker avlasta mig med lillan också, liksom på helgerna. Tyvärr är det ju så att när hon är ledsen så är det bara jag som kan trösta i slutändan, han saknar ju bröst ;) och jag blir nästan mer stressad av att höra henne vara ledsen när någon annan bär på henne.. Tanken är att vi ska försöka komplettera med flaskmatning så jag kan komma hemifrån lite på egen hand utan att behöva stressa och vara orolig över att hon blir hungrig under tiden. Det här handlar inte om att jag inte har avlastning eller stöttning hemifrån.

Usch stackare! Hoppas bvc kan hjälpa er. Tycker det är riktigt strongt av dig att berätta hur du känner och hur det är, många vågar inte och berättar bara solskenshistorier istället. Tänkte på vagnen, det funkar inte om hon ligger mer ombonat i den med något som luktar mamma? För att vår son skulle gilla sin vagn bäst fick vi bädda in honom i en sjal jag brukar ha på mig, som luktar mamma. En stor kram till dig och jag hoppas det lugnar ner sig för er snart. Hennes gnällande kan inte bero på att hon har ont i magen? Min kusins barn var extremgnällig när han var liten och det höll på riktigt länge, dygnet runt. Men de fick tips om att sluta med mjölkprotien och då försvann gnället, tänkte om det kanske kan vara något sånt som spelar roll med..

En eloge till dig som vågar berätta öppet såhär! Och ja, prata med bvc och be om hjälp, dom kan lotsa dig vidare till någon som är expert på förlossningsdepression.

Och det kommer bli bättre! Ni kommer komma in i rutiner även om det kan ta tid, vi hade nog ingen koll dom första tre månaderna :P Och det där med att hon inte får ro att sova, en i mammagruppen hade likadant med sin pojk under en lång period, han verkade rädd för att somna och det var jättejobbigt för dom, så du är inte ensam. Men det redde ut sig med det med.

Och det är inte bara guld med nöjda bebisar heller ;) Jag har fått skämmas över att min dotter har varit så nöjd. Gråt och skrik smittar av sig till alla utom henne, hon äter allt, sover som hon ska, i stort sett alltid glad. Hon har fått ETT enda utbrott när vi varit iväg, hon har sovit sig igenom en bvc-kontroll. Ingen annan jag har träffat har haft så nöjda barn. Nu har hon ju dock en enorm egen vilja och envishet dessutom ;)

Ärligt och underbart att du vågar skriva om det. Jag höll på att skriva ett långt inlägg men det försvann. :-/

#7 Kag räknar med bra hjälp från BVC. Dom gör en screening ungefär 6 v efter förlossningen för att fånga upp ev depression/nedstämdhet så att man kan få hjälp. Jag har inte gjort den ännu, men redan förra veckan berättade jag att livet inte är på topp och det har nu gått rätt fort utför. Har testat lite olika grejer med vagnen men inte fått det att fungera tyvärr :/ sover hon som sagt när man lägger ner henne (och hon då inte vaknar) så kan hon sova vidare i flera timmar, men det är ju svårt att få till det ibland… Mjölkproteinallergi har funnits i bakhuvudet hela tiden men min magkänsla säger att det inte är det. Hon är inte ständigt gnällig, sista veckorna har hon blivit mycket piggare och gladare. När hon blir gnällig och ledsen så är det hunger eller trötthet. Det som är lite "jobbigt" är att hon inte verkar ha nått tålamod och blir arg direkt, hon förvarnar liksom inte. Jag upplever inte heller att hon har direkt magknip. Har har en del gaser men dom kommer ut båda vägarna :P Ska kanske tillägga att jag inte skrivit detta som nått "det är synd om mig"-inlägg, utan mer för att bearbeta dom känslor jag har inom mig. Att få det på pränt underlättar alltid. Dessutom är det ju som ni säger att många nog inte vågar erkänna att dom mår dåligt. Det är först dom senaste dagarna jag kunnat erkänna det. Jag själv skulle gärna ha läst och hört sånna här berättelser i början när känslorna hade börjat komma krypande, kanske hade det varit lättare att hantera och acceptera då.

Min sambo fick med en depression efter att vårt första barn fötts. Han hade precis som du mest tänkt sig ett barn som trivdes i vagnen m.m men den första tiden kunde Bastian enbart sova på någon och ville helst bli buren när han var vaken, iaf kvällstid. Dessutom skulle man bära med båda händer, gå i lagom takt och sjunga, så man kunde inte ens prata med någon utan var tvunegn att bara fokusera på lillen i timmar.  Jag tror han ångrade att vi skaffat barn och såg framför sig att vi aldrig skulle få en sekund över att bara ge varandra en kram ens en gång.

Jag kan säga att detta tärde på mig med. Både en krävande första tid ( jag var iofs helt inställd på att det skulle vara skitjobbigt) och en ledsen sambo som verkade se sitt liv som förstört. Men som precis alla säger….det blir bättre ( jag vet att du säkert fått höra det hundra ggr och att det hjälper föga) jag tycker att det blir roligare och roligare att ha barn. Enligt mig är en ettåring roligare än ett spädbarn, hemskt att säga men så är det. 

Att ta upp detta med BVC hjälpte oss,  bara att få sätta ord på hur man känner. Sen valde vi att inte gå till psykologen eftersom vi kände att vi redan var på väg att ta oss ur det värsta.

Kanske ska du överväga att prova ersätning? Vissa barn blir ju tydligen nöjdare på detta vis. Jag är själv väldigt för att man åtminstonde ska prova att amma eftersom det är så väldigt nyttigt för barnet men när det tar all glädje från en ska man kanske prova något annat?

Starkt av dig att vara så öppen, jag vet av erfarenhet att det tar emot att erkänna att det blev svårare än man tänkt sig. Som förälder är man oerhört stark, men också oerhört sårbar. 

Vi hade en väldigt jobbig period i början, Wille är född med höftledsluxation och låg därför i höftskena sina första sex veckor. Dessutom är han född med något som kallas Tortocollis, en relativt vanlig åkomma bland bebisar som i korthet innebär att nackmusklerna på ena sidan är för korta/underutvecklade. Som grädde på moset fick han vid fyra veckors ålder ljumskbråck som opererades ganska omgående. Och för att krydda tillvaron lite extra dök koliken upp som ett brev på posten kring sju veckors ålder.
Det blev med andra ord inte alls som jag tänkt mig heller. 

Hade likt dig föreställt mig mysiga barnvagnspromenader, fikor och massa mys. Visst kunde vi göra allt det där också men alltihop överskuggades konstant av att det var "fel" på honom. Jämt tänkte jag på att han låg i skena, och jag klandrade mig själv och min kropp som gjort detta mot en oskyldig liten bebis. 
Dessutom skämdes jag över att visa upp honom i skenan, och jag minns att jag hatade Rasmus för att han visade honom för folk. 

När koliken dök upp visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, likt Alice krävde han konstant närhet och amning. Små barn förväxlar magknip med hunger och vill därför ammas hela tiden, men då får ju inte tarmarna vila alls och det blir en galet dum spiral. Att lägga ifrån sig honom var otänkbart för då skrek han så att tårarna sprutade. Jag gick på autoläge de där sju veckorna med skrik och gråt. Man gör ju allt man kan för den lilla trots att man själv går sönder både kroppsligt och själsligt, man är som sagt oerhört stark som förälder när det krävs men man orkar inte i evigheter.

När jag inte lyckades trösta min son gick jag sönder och kände mig som världens sämsta mamma, jag trodde länge att det var för att han inte kände sig trygg. Men så är det ju inte, även om det är lätt att inbilla sig själv det.

Jag pratade mycket med min bvc-tjej om saken vilket hjälpte väldigt mycket. Även om hon inte hade så många råd att komma med mer än Håll ut och vila när du kan så fick jag åtminstone ventilera mina tankar. 
Jag och Rasmus kan prata om allt, men det tog ändå lång tid innan jag sa något till honom. Jag höll istället tyst  och klandrade mig själv för allt som skedde, och då är man ute på djupt vatten.

Jag tycker att du är jättestark.

Tänke på några lite mer praktiska saker med.

Man behöver inte gå till BVC!  jag tyckte oxå det var jättestressande i början och valde att bara gå på ca varannan av de träffar de föreslog, jag skaffade en bra våg och vägde hemma istället. Så kan man oxå göra och sen ha telefonkontakt om man vill.

Angående nappar antar jag att ni redan provat allt men slänger in några tips ändå: Prova hundra olika sorters modell, storlek o material. Prova att lägga barnet i amningsposition o sen kila in nappen och vanka runt runt ett tag. Prova att ge nappen + ett mysigt gosedjur eller filt som läggs lite över ansiktet. 

Sen måste jag säga att jag oftast väljer att bära min bebis i armarna eftersom jag tycker det känns minst lika säkert som sele/sjal och är det vi båda gillar bäst. Detta göra jag gladeligen på stan med så du är inte ensam:)

Jag tycker som velinga att det låter som en vanlig 6 v bebis…. De vill vara nära och alla uppskattar inte sekel eller sjal utan vill bli burna. Första utvecklingssprånger är ju också därikring. Det kommer med all säkerhet förändras med vagnen och nappen. Så små bebisar uppskattar inte alltid vagnen. Det blir roligare sedan när de kan sitta och ser mer. Bra att fånga upp tecken på depression i tid. Jag fick en förlossningspsykos för snart 3 år sedan…. Det var skrämmande. Så bra att du vill söka hjälp!

BVC-besöket gick bra. Med Davids stöd kunde jag ärligt berätta hur jag mår och jag kommer nu få stöd. Och hade jag inte kunnat prata om det så hade dom haffat mig ändå genom screeningen, formuläret jag fyllde i talade sitt tydliga språk. Det är "skönt" (men också tråkigt) att läsa att fler har haft liknande upplevelser. Det är lätt att känna sig väldigt ensam. Vi har provat diverse knep både för vagnen och nappen utan framgång. Kanske kommer hon aldrig acceptera nått av det och jag hoppas att i sånna fall kan hantera det bättre snart än vad jag gör nu. #11 Både att utesluta mjölk och prova ersättning är sånt som hela tiden finns i huvudet, men jag ser det lite som sista utväg. Däremot ska vi testa att flaskmata med bröstmjölk (om jag lyckas pumpa) så att sambon kan också kan mata ibland. På det sättet hoppas jag på att kunna komma hemifrån ibland utan att känna stress och panik över att hon ska bli hungrig medans jag är borta.

Tack för att du delar med dig! Känns skönt att få en inblick "på andra sidan myntet" också.

Jag ville bara inflika att det finns många vanliga spädbarnsallergier utöver mjölk, så ger det inget så kan du kanske få fortsätta på annat håll också. Ägg är en vanlig bov. Bara för att vara på den säkra sidan liksom.

Många många kramar! Jag har en bärsele som vi inte använder som jag kan skicka till dig och du pm:ar mig din adress så kan vi dela på frakten?

Starkt att prata om saken och ännu starkare att våga fråga om hjälp! Håller alla tummar och tår för att det snart vänder och blir bättre. Tyngsta perioden med mest skrik sägs vara de 3 första månaderna. Hon kan inte vara överstimulerad? Finns många bebisar som inte klarar av massa nytt i början. Och tyvärr finns de bebisar som skriker fastän inget är direkt fel. De bara är såna. Bra att din sambo finns där iaf. Att bara gå ett varv runt huset el sätta sig på trappan kan göra mycket. Man behöver inte åka bort utan ibland räcker det att bara komma ifrån 5min för att få lite extra kraft och ork. Och att skriva av sig vet vi nog alla här känns bra ibland. Bara få ut all "skit" hjälper en att lätta på trycket lite grann.

Va bra att det gick bra på BVC. Och att du och din sambo är på samma sida i det här. Det verkar ju inte vara helt ovanligt att sambon/maken är ovetande. Skriv här så mycket du vill. De flesta av oss har använt någon tråd här som slaskhink och det är absolut okej!

Låter PRECIS som min Leah!! Exakt! Jag hade de känslorna du har på pricken.. kunde inte gå ut på 3 månader.. Allt jag kan säga är att det blir bättre. Leah är 6 månaderna nu och jag älskar vårat liv nu. Håll ut

Jag klarade precis "screeningen", men mitt mående beror mest på att mitt och sambons förhållande gått riktigt utför och att han inte knutit an till vår dotter. 

Det måste vara väldigt tufft att ha det som du har det.. Jag vet att du skrivit att du inte vill prova ersättning än, men jag kan ju bara säga att i vårat fall gjorde det all skillnad. För några veckor sen gick Villemo ifrån mestadels missnöjd till KONSTANT missnöjd och ledsen. Det gick inte att lägga ner henne en sekund, och hon var vaken heeela tiden. Sov bara några minuter i stöten om hon inte låg i vagnen eller åkte bil/sjal. Man var tvungen att vara i konstant rörelse och trösta hela tiden, att sätta sig ner med henne gick inte alls, det märkte hon direkt. 
Bara bråk vid amningen.
Sen började jag stötta upp med ersättning, och ungen somnade direkt! Hon har vart såå mycket nöjdare sen dess, även om hon fortfarande har många stunder där hon bara ska bli buren/vara i rörelse.

Jag har också tänkt att det var ju inte såhär det skulle bli! Vi skulle ju göra saker ihop hela familjen, sambon skulle ju tycka att det var roligt att ha henne och jag skulle få lite egentid ibland. Nu vägrar hon vara hos sambon för att han har haft henne så lite, och jag står helt ensam med allt. 
Tur att hon inte är svårare än vad hon är!

#21 jag tycker inte Kristan anknöt ordentligt till Joel förrän kanske efter 2-3 månader. Nu däremot är han "mer" kär och omhändertagande än vad jag är. Fast det var jobbigt i början då han tyckte allt var jobbigt med Joel om det inte gick på räls. Skrek han så lämnade han rummet bums ungefär. Fast han kämpade med att låta mig smita hemifrån ett par gånger(gick ju eftersom jag inte ammade )

#21 Pappan till min äldsta son förstod aldrig riktigt vilken energi ett litet barn tog. Han prioriterade att spela dator och ständigt ha kompisar hemma istället för att engagera sig i vår lille krabat. Visst att han var där, men han smet mer än gärna ifrån. Min tid ifrån bebis var i princip obefintligt, min dv sambo tyckte att bebisen kunde följa med mig. Vi gick isär när sonen var 6 månader, väldigt mycket pga att han inte insåg ansvaret som vi skulle dela på.

Min sambo idag är helt tvärtom, trots att vi låg på neontalen så var han där från morgon till kväll med mig. När sonen fick dela rum med mig så var det sambon som tog hand om honom lika mycket. Jag får nog t om erkänna att sambon tar sonen mer än mig när han är ledig.

Känner igen mig och mitt barn i mycket. Men skillnaden för mig är att min son inte går att trösta i famnen. Han måste ner i sjal för att få lugn. Och tack vare det har jag ganska lätt för att ta mig ut, det är ju på så sätt han bäst blir tröstad. Försökte vara med på babyrytmik idag på ÖF, men bäbis var bara ledsen så fick sjala på och titta på istället. Just nu ligger jag fast i soffan då han somnat med tutten i munnen. Försökt att lirka mig loss men nej. Han skriker ofta på kvällen o sambon fäller ofta elaka kommentarer (på skoj till sonen som enligt honom ändå inte fattar än) som gör mig stressad över att jag inte klarar att trösta. Har sagt till sambon så får hoppas det blir bättre. Han skriker mest hela tiden förutom när han sover och mesta tiden i sjalen. Men till o med när han äter är det ofta skrik och gnäll. Men jag hade nog förväntat mig att det skulle bli jobbigt och tufft. Men hade nog inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så mentalt jobbigt. Igår grät jag hela dagen. Gråter ganska ofta numera. I helgen ska jag på ridkurs hela helgen. Sambon ska vara med och hålla bäbis. Fattar inte hur det ska gå, men har blivit övertalad att försöka. Både sambon o min terapeut tycker att jag ska göra något för mig, ta upp mitt intresse igen. Men det känns svårt, känns som om jag helt tillhör sonen och styrs helt av honom. Ska bli spännande att se hur det går, men har blandade känslor, vill inte riktigt att det ska bli helg, är rädd för hur det ska bli.

Vill också säga att vi bär i famnen också, även ute. Bar honom till BVC en gång i famnen. Ångrade mig sen för han började gråta och då lyckades jag inte trösta. Så funkar Alice bra i famnen så bär i famnen.

Ska se om jag lyckas få till lite svar här nu när lillan sover. #18 att hon har svårt att komma till ro tror jag absolut kan vara kopplat till överstimulans. Senaste veckorna har hon verkligen börjat upptäcka världen och ligger och spanar på typ allt. Men det är ju inte så att hon utsätts för så mycket "onödiga" intryck, vi är ju mest hemma :/ #20 ja många säger ju att det ofta vänder efter 3mån så jag hoppas ju på det. #21 vad tråkigt att erat förhållande blivit så påverkat :( allt är ju inte guld och gröna skogar här heller men det beror ju på att jag inte mår bra. Här hemma är problemet mer att jag har svårt att låta David ta henne när hon är ledsen, jag blir nästan mer stressad av att stå bredvid. Måste släppa kontrollbehovet och lita på att han reder ut det minst lika bra som jag… Mamma tyckte också att vi ska fundera på att stötta upp med ersättning. Under graviditeten sa jag hela tiden att jag verkligen vill amma, men inte till varje pris. Och nu när ammandet faktiskt börjar tära (mest pga snuttandet) så känner jag panik över att kanske helt eller delvis ge upp det :( som ett misslyckande liksom. Men vi får se, ska diskutera det på BVC också.. #24 jo, jag vet ju att ni har det lite likadant som oss, och på ett sätt är det ju skönt att veta att man inte är ensam om det. Jag har ju innan känt det som att alla barn man set ute är så nöjda och ja, det är ju klart. Vi med mindre nöjda barn håller oss väl gärna hemma, det gäller ju inte bara mig.. Om 2v börjar vår föräldragrupp och jag hoppas verkligen att jag pallar att gå dit.. Är rädd att mötas av ett gäng glada bebisar och pigga mammor, heh. Jag ska också försöka ta upp ridningen nu. Mamma ska följa med till stallet nästa vecka och ta hand om Alice så jag får lite hästterapi :) att inte kunna åka till stallet har verkligen varit en sån sak som gjort mig väldigt ledsen och mamma har nu bestämt att hon ska dra med mig dit 1gång i veckan framöver ;) Hoppas det blir bra för er i helgen och att du kan få njuta av hästarna! Skickar lite mentala kramar! Min mamma var för övrigt här igår och drog med oss till ett shoppingcenter så vi kom ut lite. Ja, det var skitjobbigt - först var Alice ledsen för att hon var trött, sen för att hon hungrig och sen fick hon magknip. Mycket skrik alltså. Men mamma gick runt och vaggade och vyssjade och jag försökte att inte få panik och det gick rätt bra till slut. Även om jag grät en skvätt när vi kom hem.

#26 Jo jag kan också berätta att det finns något som heter familjestödjare/familjebehandlare. Dom pratar och låter en prata om sina tankar och känslor och dom hjälper till att hitta lösningar. Jag har varit där på en första träff och det var otroligt vad mycket hon förstod utan att jag behövde säga det. Det är gratis och dom för inga journaler utan finns bara till för att hjälpa. 

Jag har också svårt att släppa kontrollen och låta sambon ta sonen. Vilket känns så konstigt eftersom jag i början kände tvärt om, lite sådär att "oj varför känns det inte konstigt när sambon eller någon annan tar sonen". Men nu känns det jättejobbigt, och dessutom kommer jag inte på att lämna bort sonen. Mamma var här igår och påminde mig 'nu ammar du inte, ska jag ta honom'. 'Just det, vore ju skönt att bli fri en liten stund'. Familjebehandlaren pratade om det, just det här med att släppa kontrollen, inte ta på sig allt ansvar/mer ansvar än jag behöver, våga be om hjälp osv. Så det är sånt vi ska prata om vidare också. Och om att jag har så stora krav på mig själv, att jag ska vara så duktig hela tiden.

#27 jag ska träffa en socionom på BVC på tisdag för samtal och bedömning typ, så får vi se vad som händer. Nån form av fortsatt samtalsstöd blir det ju men jag vet inte var eller hur. När Alice är glad så har jag inget svårt att lämna ifrån mig henne, men när hon är ledsen så får jag nästan panik av att bara titta på, även om jag vet att jag inte skulle kunna trösta heller :/ (det är ju inte alltid bröstet hjälper och det är typ bara det som tröstar just nu). Därför var det nyttigt för mg att mamma tog henne så mycket igår. Känner igen det där med kraven. Jag hatar att misslyckas så att inte alltid kunna trösta mitt barn tex gör att jag känner mig som en så dålig mamma :/

#28 Ja du får säkert bra hjälp via BVC, tänkte bara nämna att det finns för jag hade ingen aning om familjebehandlare och det verkar väldigt bra för mig så tänkte bara informera om att det finns så du vet om du sen känner att du behöver =)

Samma här, när han är nöjd är det inga problem att låta någon annan ha honom, men jag står och hoppar när han börjar gråta.

Tror att hon jag ska träffa fungerar som nått sånt. Mitt BVC är en sk familjecentral och socionomen är kopplad till kommunens Råd och stöd-enhet. Så det kanske blir henne jag fortsätter att träffa, men det återstår att se. Ja, man blir jättestressad :/ man borde ju gå hemifrån egentligen, iallafall när man vet att det är mer eller mindre otröstligt, men det är svårt det med. Jag brukar ta en långdusch ganska ofta. Då kan jag slappna av lite och hör inte heller vad som händer utanför badrummet.

#30 Ja det är ju faktiskt bra att göra =)

Hoppas du får nån bra att prata med iaf

#26 Jag har också sagt så, att jag ska amma så länge det funkar men inte till varje pris. Nu när jag ger ersättning också så kan jag erkänna att det faktiskt känns väldigt ledsamt, speciellt när hon bara bråkar vid bröstet men blir nöjd med flaska (vilket säkert beror på att det är lättare att äta ur flaska). Jättelöjligt och jag VET ju att jag inte ska tänka så, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite.. Misslyckad typ. 
Men eftersom att hon är så mycket gladare och nöjdare så känner jag ändå att det är värt det!

#32 Det är väl lite det jag oroar mig för, att hon ska föredra flaskan så att amningen dör ut helt :/ i och för sig, så länge hon vägrar nappen så kanske det inte inträffar ;) jag får ta mig en riktig funderare nu närmsta tiden. Jag tror inte att hunger är nått problem här egentligen, det är väl mer en fråga om att avlasta mig. Men jag ska testa att pumpa först så att sambon kan mata ibland iaf.

Du kan inte prova att styra om amningen till var 3e timme? Jag förstår inte hur det fungerar i praktiken men vet flera som fått till det. Du kanske kan prata med BVC och få hjälp?

Fast problemet är ju att mycket av min amning inte är mat, utan mest snuttande :/ jag försöker dra ut på det men när hon inte får snutta blir hon så ledsen och hon är svårtröstad och då blir det ju så att jag ger bröstet till slut. Ond cirkel… Därför önskar jag så innerligt att hon går med på att ta nappen nån gång.

#35 Jo jag förstår det. Men träffade en tjej på ÖF som hade ett barn med kolik. Så hon hade blivit tvungen att justera sina mattider. Dom kunde inte använda napp och hon hade också ganska mycket sugbehov, men det var som om barnet hade vant sig vid rutinerna. Men jag vet inte… Tänkte att du kanske kan prata med BVC om det.

Hon använder inte tummen om du inte ger henne bröstet?

Det är ju klart att det går att låta det gå 3 timmar, men då gäller det ju att jag klarar av gråten och just nu gör jag inte det.. Jag får ju ett stort stresspåslag när hon är ledsen :( lyckas jag bara få det under kontroll så kommer det säkert gå lättare. Jag förstår ju att jag på ett sätt måste "lära" henne att kunna bli tröstad på annat sätt men det är svårt när det skär i hela mig. Hon suger rätt mycket på händerna nu men har inte hittat tummen än, får se om det kommer.

#37 Som jag fattade det på henne på ÖF så vande sig bäbis fort vid nya rutinen. Men jag har ingen erfarenhet alls. Tänker bara på att amningen begränsar dig på så många plan. Både detta att du har svårt att komma ut och att alice förväntar sig att få äta när som helst och att du tycker det är jobbigt att ställa upp som mänsklig napp. Det verkar ju som om det fungerar för väldigt många att faktiskt ställa in sitt barn på regelbunden amning. Det kanske är värt att prata om det/kolla upp hur folk går tillväga? Jag vet inte alls hur folk gör. I min tanke-värld så skulle det ju innebära en skrikig bäbis i princip 24/7, men enligt dom jag pratat med så har det gått utmärkt att göra så.

#38 Det är ju så jag känner också, hon kommer ju vara missnöjd jämt! Men som du säger, dom vänjer sig säkert fort egentligen.. Bara det att det känns så fel på nått sätt att neka henne det behovet :/ men å andra sidan är ju det eviga snuttande inte bra för henne heller, hon blir ju rätt gasig i magen stundtals. Och jag vet att min BVC-sköterska inte tycker att min amningssituation är optimal men hon vill nog inte lägga sig i sålänge jag anser att det "fungerar". Får kanske försöka nån helg när både jag och sambon är hemma så han kan hjälpa till och trösta. Och så ska jag nog se till att ha en samtalskontakt också, för det lär tära på mitt psyke…

#39 Tänk på att du många gånger under hennes liv kommer vara tvungen att göra förändringar som först kan kännas obehagliga för henne men i längden blir bättre för familjen. T.ex sluta amma, ändra läggtid, ändra sovplats, flytta osv.

 Framför allt läggningsrutiner har vi varit tvungen att ändra med våra barn några ggr för att det ska fungera för alla i familjen. Det brukar bli några kvällar med gråt men i längden gör man ju det för att man tror att alla vinner på det. Heller en kort tid med riktigt jobbigt än en låååång utdragen plåga. 

(Därmed inte sagt att jag tycker att du ska ändra i amningen om du inte vill så klart;) Jag menar bara att förr eller senare kommer du bli tvungen att göra din älskade bebis besviken för att du vet att det är bättre för henne i längden)

Jag har inte läst allt så detta kanske rean tagits upp men sök på "high need baby". Det finns mycket att läsa om i ämnet om det är så att ni fått en sådan bebis. Det är barn som är väldigt närhetstörstande. Vi har inget sådant barn själva men har en släkting som har ett sådant barn. Deras dotter är drygt 1 år men kräver fortfarande väldigt mycket av sina föräldrar. Annars vill jag tipsa om gruppen "nära föräldraskap" på Facebook. Jag tror du kan få många bra råd och tips där :) Starkt av dig att berätta!! Stor kram :)

#40 Jag vet, och jag vet ju att vissa saker måste man ju bara göra för att alla ska må bättre. Men det är svårt, jag känner nån slags press att vara en "perfekt mamma" som tillgodoser alla hennes behov. Och det är ju delvis det som gjort att jag hamnat lite under ytan. Jag måste klara av att släppa den pressen. #41 Jag har läst om high need babies och hon stämmer in på många punkter, men inte alla :)

#39 Kan ju vara smart att ta det en helg. Kanske även att din mamma kan vara hos er lite extra i början på veckan efter att ni infört rutinerna? Så du slipper stå ensam med det hela. Och kanske vore smart att prata med BVC om det också, eftersom din amnings-situaiton inte är optimal och fungerar inte särskilt bra för er så kanske det är värt att prata med BVC om tips på hur ni kan få till regelbunden amning istället? Och att ha en fungerande samtalskontakt är nog bra också =)

Känner lite så som #40 skriver, hellre en kort intensiv övergående period av jobbighet (då kan man dessutom få lite mer intensiv extra stöttning just då av familj/släkt och vänner just då) än att gå runt och må dåligt i flera månader. Annars förstår jag dig att det känns fel att neka behovet, så känner jag med. Men jag måste ändå få säga att din bäbis behöver dig, och hon behöver att du mår bra!! Inga andra behov är lika viktiga. Så om det innebär att ni justerar amningen så att den fungerar och du kan må bra så är det 1000 ggr mer värt för Alice än att "få snuttbehovet tillgodosett just nu". Det kan till o med vara så att mår du bättre så kanske hennes snuttbehov och gnällighet lugnar sig, dom känner av oss väldigt mycket. Så att du mår bra och kan finnas där för henne är det absolut viktigaste för henne.

Men det är såklart upp till dig. Ville bara ta upp ämnet så du får ytterligare en lösning att överväga.

#42 Perfekt mamma är du ;P Du bryr dig, du vill ditt barns bästa!

Men det är som det här med att man inte ska överge sitt barn när det gråter utan man ska ta upp och trösta, det känns ju som en självklarhet. Men det är ALLA gånger bättre att man lägger ifrån sig barnet och går ut än att man blir så frustrerad att man råkar skaka det (tänker på shaking baby syndrome). Att lägga ner barnet och gå därifrån när det gråter går så rakt emot allt som man känner inom sig. Men i vissa situationer är faktiskt det bästa att göra tvärt emot för att man själv och barnet ska må bra. För man måste tänka på att må bra själv, man måste må bra för att kunna orka med att ta hand om sitt barn och det är trots allt det viktigaste.

Jag är övertygad om att hon känner av att jag inte mår bra och framförallt att jag blir lite stressad när jag försöker trösta henne på andra sätt och att det påverkar hennes humör. Så ja, vi skulle absolut må bättre båda två av att få till en bättre amningssituation. Men gaaah, det är så jobbigt när man mår dåligt av något och vet att man kommer må lika dåligt av att försöka ändra på det man mår dåligt av, haha. Aja, får ta upp det hela både md BVC-sköterskan och hon jag ska prata med på tisdag så får vi se vad dom säger.

Och tack allihopa för alla tips, råd och infallsvinklar :)

#45 Har du testat att sjunga lugna visor? Det hjälper mig jättemycket när jag blir stressad av skriket. Jag sätter på mig hörselskydd (eftersom skriket går rakt in i hjärtat så dämpar det stressen att skärma av själva ljudet) och sen sjunger jag lugna vaggvisor medan jag vyssjar och vaggar i famnen. Vaggvisorna lugnar nog mig mycket mer än det lugnar sonen, men när jag blir lugnare så blir även sonen lugnare. Du kan ju även testa att sätta lugn musik i dina öron.

Det där med nappen kan funka bättre om någon annan än du ger den. Du luktar ju mjölk och mysig tutte, varför nöja sig med en gummipropp då liksom? :P

Likadant om ni ska försöka vänja henne vid regelbunden amning, att någon annan som inte luktar mjölk har henne mellan amningarna. 

Mammahjärtat brister av bara tanken av att göra något sådant men som det är nämnt ovan så är det ju bättre för er alla i långa loppet. 
Vi ska inom kort försöka få till nattningarna bättre och vänja honom av vid snuttandet då, han kan ligga i timmar och snutta, rulla runt och sedan snutta lite igen. Kommer kännas skittaskigt men förhoppningsvis mår vi alla bättre snart, ingen mår bra när alla är trötta och griniga.

#46 Jag spammar med massa jobbiga råd för dig. Men jag vill bara så gärna kunna hjälpa dig genom att hitta något som kan fungera så du mår bättre! Så du får ta åt dig av det du vill och kasta resten ;P

Har läst en del i tråden nu ang amning vs inte amning. Jag ammar inte och har aldrig gjort, förstår att det kan kännas sorgligt om amningen slutar fungera men måste ändå poängtera att man får precis samma närhet till sitt barn när man flaskar…om det dessutom resulterar i ett gladare och nöjdare barn så blir ju i slutändan mysstunderna ännu fler :-) (detta är enbart min upplevelse av det hela)

Jag har ammat var tredje timme med Holly och de andra två också. Började redan från början så. Har inte gett en enda gång innan tre timmar. Kanske har haft tre snälla? Har iaf fungerar kanon. Hon är inställd på 3h och man kan ställa klockan efter henne med +-5 min. Nu när hon börjat äta lite går det att dra ut längre om jag vill. Sällan Holly skriker efter mat… Händer om jag är trög. Annars ger jag var 3e timme. Ammar innan läggning och så en gång på natten. Jag tycker i början att det känns som man ammar hela tiden. Sen kommer man in i det… Läser man om ditt "problem" så förstår man att du blir trött och vill finna en lösning. Hoppas verkligen det löser sig!

#47/49 Ja, jag brukar gå runt och sjunga och nynna. Ibland har det lugnande effekt på henne och om inte annat så lugnar det mig lite, precis som du säger. Brukar även ha på tv:n eller musik för att inte bara ha skrik i öronen.. Det är jättesnällt att du kommer med lite tips och råd :) verkar jag lite neggo mot en del av dom ibland så är det pga min personlighet, jag är dessvärre en sann pessimist.. :P #48 David brukar försöka truga med nappen men det funkar inte alls :/ då har jag nog faktiskt haft mer framgång. Men vi gör dessvärre inga framsteg alls på den fronten, suck. På kvällarna försöker vi göra så att han tar henne mer och mer, men i slutändan blir det ju ändå jag som tar över för det är bara jag (läs: mina bröst) som gör henne tyst och nöjd, hur mycket vi än försöker avleda, vagga och vyssja. Men lite bättre har det blivit sista veckorna. Hon sitter ju inte klistrad på mig konstant mellan 17 och 22 som det var innan. #50 Nej, jag vet. Jag har ju som sagt egentligen inget emot det här med ersättning, men just nu känns det väldigt motigt att ev ge upp amningen helt eller delvis för jag vill ju verkligen amma. Det är ju så mysigt, det är ju vara det att jag inte vill amma konstant ;) och det verkar ju vara väldigt svårt att kombinera amning och flaska… #51 Ur mat-synvinkel så äter nog inte Alice mycket oftare heller egentligen (hon kan ju sova 2-3 timmar utan problem), mycket av ammandet är ju som sagt tröst och snuttandet, sånt som en napp nog tar hand om annars…

Har du provat att droppa lite mjölk på nappen när du ger henne den?

Att hon känner igen doft och smak kan göra att hon upplever nappen som en tröst tillslut.

#53 japp, både haft mjölk på den och haft den i bh:n. Tror jag har testat varenda knep jag hittat :P

Har du testat olika nappar? Holly tar inte en viss sort….

Har testat 5 olika hittills, både latex och silikon och olika utformningar. Den enda hon tagit ibland är MAM. Den omtalade NUK-nappen som "alla barn tar" funkar inte heller (funderar dock på att prova den i en större storlek). Usch, det låter ju helt vansinnigt att jag försöker tvinga på mitt barn nått hon inte vill ha :S

#56 Joel tog inte heller nukk eller mam nappar. Hans favorit är från Willys. Hans mormor fick skicka över sådana från Sverige.(där fick hon för att introducera nappar som inte gick att köpa här ;) )

Jag får ta en sväng till Willys då :P

Molly tar bara MAM-nappar i storleken 0-6 månader och i silikon. Alla andra ratar hon, vi har provat säkert 15 sorter men bara just dom går.

#59 mams minsta är den enda som hon tar ibland (typ 1 gång på 100 ;)). Ibland suger hon på den i typ 10 sekunder och sen blir hon vansinnig för att det är en napp och inte bröstet. Men jag förstår henne, det är väl inget mysigt att ligga och snutta på en bit plast :P

Här är det bara avents minsta napp som duger trots att han är halvåret nu, och den duger bara ibland. 

Tog mig tre månader att vänja honom vid nappen, sen hade han den bara sporadiskt fram tills han var fem månader och mer eller mindre slutade. Sen femmånadersdagen har han haft napp två gånger bara..

Men å andra sidan kommer vi ju slippa avvänjning, haha.

Såhär i efterhand känns det som att vi lika gärna kunnat skippa nappen helt, han är tydligen ingen nappbebis alls. Kändes, för vår del, som att det bara skapade irritation mellan oss och honom.

Egentligen borde jag ju bara acceptera att hon inte vill ha napp, men det känns som att det skulle underlätta en hel del om hon tar den. Att kanske slippa amma till sömns hela tiden tex.. Att slippa amma mer 1 gång/h när hon är vaken skulle ju också vara rätt skönt.

Det här vill du nog inte höra egentligen men det är väl bättre att vara ärlig; Trots att Wilmer tillslut tog nappen efter en himla massa försök så vill han fortfarande bara ammas när han skulle sova. Nappen dög inte ändå. Eller jo, när han låg i vagnen och vi var ute så funkade nappen ibland. 

Men sen är ju detta endast VÅR erfarenhet, det kan ju bli lite hur som helst :)

Det jag vill ha fram är i alla fall att man nog inte ska sätta för stor tilltro till nappen och kämpa sig blå för den.

Vår nr2 hade aldrig napp medan första hade länge. Holly tar napp och kommer nog bli nå mellanting. Nr 2 använde tummen och snutte.

#63 Nej jag vet. Men eftersom att det ibland går att söva henne i famnen utan amning så hoppas jag ju iaf ;) Nu tror jag dock att hon blir tumbarn.. Hon har börjat suga mer och mer frenetiskt på handen och det är nästan så tummen hittar in. Känner mig minst sagt kluven inför det :/ Update i övrigt: hade mitt första stödsamtal på BVC i tisdags och det gick bra. Ska ha nästa om 2 veckor. Har kommit underfull med att en del av problemet ligger i att jag bryr mig för mycket om vad min omgivning tycker. När folk kmmenterar att jag ammar hela tiden tex så gör det mig osäker och jag tycker då att amningen är jobbigare än vad den egentligen är. Senaste veckan har hon börjat tolerera vagnen mer och mer. Nu gallskriker hon oftast inte när man lägger ner henne i den. Så länge hon är pigg och vaken så tycker hon att set är helt ok att ligga i den och kika, men eftersom hon har väldigt svårt att somna i den så går det sämre när hon är trött.

En sak som hjälper mig när jag har veckor då jag bara vill börja jobba igen och lämna över barnen till sambon på heltid är att tänka på vad det är jag känner. När jag blir irriterad för att jag inte hinner laga maten när jag tänkt t.ex börjar jag lätt dra iväg i tanken och blir superstressad. Jag tänker något i stil med: Åh, att man aldrig får äta i tid och inte får man varm mat heller och hon skriker jämt och jag vill vara ensam en stund och sambon fick minsan vara ensam igår och jag får aldrig prata med någon vuxen osv osv. 

Nu hr jag lärt mig att stanna upp och känna efter: Åh, vad irriterande att jag inte kunde laga mat nu! Känner jag istället och skiter i alla andra saker. Samma sak när jag är nöjd, då försöker jag verklgen uppmärksamma vad vi gör och vara i nuet.

#65 Här verkar också bli ett tumbarn och jag är också kluven. Försöker stoppa in tutten istället men han vill inte ha den och sen åker tummen in istället. Det började efter att min mamma var här häromdagen, jag hittade henne sittande och petade in tummen i munnen på honom *suck*. Jag som har önskat prioriteringen bröstet, nappen och sist tummen. Så onödigt att hjälpa honom upptäcka tummen. 

Jag får också höra ganska ofta att jag 'ammar hela tiden' och att 'man ser ju honom inte nån annan stans än hängandes vid ditt bröst' och 'du gör ju inget annat än att amma, han måste ju få vila magen' osv. Ganska jobbigt faktiskt, man blir lätt osäker. Men jag har en syster som ständigt påminner mig om att jag gör rätt, så det stärker en del. 

#66 Det är bra tips! Det känner jag väldigt mycket igen mig i. Att man drar iväg i tanken. Det gäller väl att öva sig på att styra tanken där.

En napp som skiljer sig en hel del mot de vanliga i butik är ren naturgumminapp. Vi använder natursutten (den minsta storleken är väldigt liten och fungerar d

… Dåligt. Köp den näst största eller största. Den finns med rund sköld för att efterlikna att näsan ligger mot mammans bröst när det ammas.