Man är alla olika. Jag kände inte mycket innan min son väl kom ut. Det hela var mycket overkligt för mig. Min man kände mer att jag var gravid än vad jag gjorde. Att man inte pratar om det här tror jag är just det att den allmänna bilden är att man ska gå omkring och le och klappa sig på magen hela tiden. Det betyder inte att du inte kommer att älska ditt barn. Jag lovar! Det finns inget jag är så stolt över och älskar så mycket som min son som idag är 15 år. Stort lycka till med din graviditet och ditt kommande moderskap. 🤗❤️

Det verkar vara olika på graviditet och graviditet också.

Min första graviditet var jag på rosa moln, jag kunde inte koncentrera mig på nått för tankar om bebisen dök upp hela tiden, jag kramade mig själv, blev glad direkt jag tänket på bebisen (vilket var konstant) och jag älskade redan bebisen och detta var från första plusset på gravtestet.

Tyvärr blev det ett missfall

Den här graviditeten (bara några månader senare) är det inte alls samma, men det är delvis för att jag vill inte fästa mig för mycket ifall det skulle bli ett missfall till.

Finns lika många graviditeter som det finns gravida kvinnor ;) Jag gled heller inte runt på några rosa moln och myste, ändå mådde jag otroligt bra hela tiden. Men det finns ingen kärlek som är så stark som kärleken till min dotter från sekunden jag fick se henne.

Skulle inte heller säga att det är något fel på dig. De är nog snarare tvärtom. Din kropp vill nog inte riktigt förstå att det faktiskt växer ett liv inuti. Antingen kan de komma senare, eller så kommer de inte förrän lillen tittar ut. 🙂

Jag älskade den kroppsliga delen av graviditeten, älskade hur kroppen förändrades och jag kände mig riktigt vacker helt till slutet. Men jag hade otroligt svårt för att förstå att det faktiskt växte ett liv där inne och kände nog inte riktigt heller någon kärlek till honom innan han kom ut. 

Men den där sekunden då jag fick upp honom på bröstet, wow. Det kändes det som att hjärtat blev hundra gånger större och försökte ta sig utanför bröstet. Magiskt :)

Jag är en sån som inte njuter alls av att vara gravid, jag trivs inte alls med det, så här är det inte heller några rosa moln.

Jag kände inte att jag älskade barnet i magen fören jag fick upp dottern på bröstet när hon väl kom ut. Hittills har det varit likadant denna graviditeten, inga rosa moln och inga speciella känslor för den där inne.
Mycket till att jag känner så är nog för att första graviditeten var oerhörd jobbig med illamående 9mån som ledde till inlägg med näringsdropp, misstänkt tiaattack pga graviditeten (visade sig efter många tester att det var migrän utan huvudvärk), många sjukhusbesök då dottern föddes med bara en fungerande njure och massa foglossningar. Inte roligt någonstans.

Denna gången har jag mått illa, men inte behövt bli inlagd som tur är och ULen visade att bebis har två normalstora och troligtvis fungerande njurar, vilket har lugnat ner det en hel del, men ändå inte så att jag njuter, foglossningarna finns där, tröttheten är värre denna gången och jag gillar inte alls hur min kropp ser ut!

jag har inte ens sett rosa moln på horisonten… att vara gravid var verkligen inget för mig. Jag och min chef brukade rått skämta om hur folk så ofta målar upp bilden av det där rosa och fluffiga men här står man med läckande kropp som knappt går att röra. 😉😛

Och här får du lite input från någon som faktiskt trippar runt på de där rosa molnen då och då: klart som sjutton att det inte är något fel på dig för att du inte gör det! Bebisen är inte född än, just nu är den ju mest en extra del av din kropp så att den inte känns så mycket "viktigare" än så än är väl inget konstigt? 🙂 Kommer inte påverka ett dugg hur du känner för den när den kommer ut.

Det är så jobbigt att vara gravid att det snarare känns som ett jäkla mirakel att några av oss faktiskt kan gå runt och "rosa-molna" oss…

När jag blev gravid hade jag gått och längtat efter barn i sådär 10 år. Jag har under årens lopp kastat mycket avundsjuka blickar på mina gravida arbetskamrater och längtat efter att få vara i deras sits. Så blev jag då gravid och visst var jag överlycklig i början. Men jag får erkänna att det trots det inte alls känts som jag torde att det skulle göra. Jag har nog hype:at det här med graviditet för mig själv lite gör mycket. Jag har haft en bra och komplikationsfri graviditet än så länge, så på fysiska planet så njuter jag och trivs med min lilla mage och känner mig så fin så fin. Men psykiskt finns inte dom små rosa molnen riktigt där så som jag trott att dom skulle göra. Jag längtar efter att bebis ska titta ut och det nya liv som börjar men samtidigt finns det en liten tanke i balhuvudet hela tiden - "herregud, jag ska bli mamma! Är jag verkligen redo för detta? Livet kommer ju aldrig bli detsamma, panik!". Det är lite svårt att koppla av helt enkelt för en viss oro för framtiden finns där hela tiden.. Skulle tro att det är rätt normalt för förstföderskor när man inte vet vad man har att vänta riktigt.. Jag skulle tro att jag kan komma att njuta mer av framtida graviditet(er) om jag fysiskt bara mår lika bra då som nu. Då vet jag liksom vad som väntar och kan nog koppla av på ett annat sätt.

#9 Ja, det där med oron och tvivlen tror jag att alla går igenom oavsett hur mycket rosa moln man har att knata omkring på. Jag har kastats fram och tillbaka vissa dagar och nästan varit panikslagen och ledsen för att jag känner mig så rädd och osäker inför framtiden. Här om veckan var det riktigt illa, då höll jag på att starta en "Förbjudna tråden" här inne, som skulle handla om oss som vissa dagar inte alls vill ha barn. Då satt jag med ångest och undrade vad fan jag höll på med. Önskade inget hellre än att vi skulle få flytta in i vår nya, fina lägenhet alldeles själva, utan att det skulle komma en bebis strax efteråt och vända världen upp och ner. Det gick ju dock över och nu är jag sådär glad igen, men jag lär ha fler perioder av rädsla och osäkerhet.

Det är nog mycket, mycket vanligare än man tror, precis som TS problem med att inte känna så mycket alls. Borde vi bli bättre på att prata om det där, kanske? Så att det inte känns så tabubelagt? Vi pratar ju gärna om att det är fysiskt jobbigt att vara gravid, men sällan om att man kan vakna vissa nätter och kallsvettas och önska att allt var som vanligt igen, att man var ogravid och att ingenting skulle förändras…

#10 känner igen mig i det där. Jag har ju som sagt längtat efter barn så länge, och tjatat på sambon i flera år. Och nu när det är så nära så undrat jag ibland om jag verkligen vill bli mamma trots allt. Det känns hemskt att känna så och vågar inte nämna det för nån för jag skäms över det.. Jag är ingen barnkär person öht, har aldrig varit den som sitter och säger "ååååh så söt" när arbetskamraterna lägger upp bilder på FB eller tar med sig sina ögonstenar på besök på jobbet. Känner mig oftast obekväm när jag är i närheten av barn, vet inte hur jag ska hantera dom riktigt. Men jag har verkligen längtat efter egna barn, sådär mycket det verkligen gjort ont i livmodern.. Och nu sitter jag här och till och från undrar om inte livet utan barn är rätt bra ändå :$ vill jag verkligen anpassa mitt liv och kanske behövs ge upp massa saker för någon annan på det sättet? Men jag gissar på att det är mycket oro och rädsla, jag har ett sånt kontrollbehov och är rädd för att bli en dålig mamma som gör fel. Jag övertänker för mycket. Som du säger så känns det som att det ligger en det tabu över det dessutom.

#10  Precis vad jag är ute efter, mer öppna diskussioner om sådant som man helst inte pratar om. :)
Att jag startade den här tråden kom från att jag igår fick en smärre panikattack och precis kände sådär att "nej jag vill inte ha barn" - något som pojkvännen tyvärr inte kunde förstå så bra.
Det är ingenting jag menar egentligen, men tankarna fanns likväl där och det känns som om folk dömer en om man berättar hur man kan känna ibland.

#11 Haha vad jag känner igen mig i det du skriver! Var t.om så illa att då jag jobbade på ett kontor fullt med morsor så trodde de att jag var djävulen själv för att jag inte ojade mig över deras små änglar.
Jag är däremot väldigt kärleksfull mot mina syskonbarn och umgås gärna med dem men barn i allmänhet gillar jag faktiskt inte. 🤫

#12 Det är ju en stor omställning i ens liv. Hade jag skaffat barn som lite yngre (runt 22 sådär) hade jag nog inte känt riktigt likadant faktiskt för då såg mitt liv lite annorlunda ut. Just nu är jag i full färd att görs karriär på jobbet, och det känns lite motigt att därför lämna det i ett år.. Jag och sambon reset mycket och det kommer vi ju få lägga lite på is ett tag. Jag har återupptagit ridningen på allvar och lagom till att jag började tycka att det var skitkul att rida igen så blev jag gravid, och nu vet jag ju inte när jag kommer kunna komma upp i sadeln igen efter sommaren, vilket känns riktigt tråkigt. Plus den ekonomiska aspekten - vi vill verkligen köpa hus nu och det är ju inte en superbra kombo att då bli nybliven småbarnsförälder. Även om det väl är först nu som jag egentligen är redo att bli mamma så känns det lite som att det ändå vid fel tidpunkt i livet för det är så mycket som kommer bli annorlunda. Efter att i så många år mått dåligt och haft ett liv jag inte trivts med så känns det mesta på topp just nu och då känns det lite läskigt att allt kan bli helt omkullkastat..

Herregud jag har haft min lilla plutt i 5 veckor och ibland undrar jag vad sjutton vi gett oss in på. Ska den här skrikande krabaten aldrig låta mig vara ifred under resten av mitt lov? Eek.:p

#11 Nu ska vi kanske inte hijacka TS tråd men jag vet precis vad du menar. Jag är inte heller superbarnkär men har längtat ihjäl mig efter egna barn ända sedan jag träffade min fästman för fem år sedan. Har med glitter i ögonen pratat om att bli gravid och föreställt mig livet som mamma. Nu när det är nära kan jag, precis som du, fundera på om inte livet är bra som det är utan barn. Om det inte är rätt skönt att kunna göra vad jag vill när jag vill, om jag inte hellre vill köpa en ny häst? I fredags fick jag en liten klump i magen när min fästman och jag helt spontant klädde upp oss lite och gick på dejt: det här går ju inte att göra med en tvååring sedan, tänkte jag… Fått lite sådär "sista sommaren ensamma tillsammans"-panik ett par gånger.

Men… det går ju hela tiden över och ja, livet kommer förändras, men det kommer inte innebära att livet blir sämre. Lite mindre tid på tu man hand (och det finns ju barnvakt för sådana tillfällen!) men desto mer tid tillsammans som familj, känns det som. Lite färre spontana dejter och lite färre fester, men också färre helger där jag ligger på soffan och tittar på TV och han spelar dataspel med hörlurar en hel dag. Mer kvalitetstid, som familj. Fler utflykter. Fler gemensamma nämnare. Och ett litet barn som kommer skänka så mycket glädje och kärlek!

#16 Ni får hijacka hur mycket ni vill, prata på! 😉

#12 Du, jag har inte vågat berätta för någon när jag får mina panikattacker. Allra minst min man. Inte BM eller mamma heller. Just för att det är så jäkla tabu och för att det känns som att man kommer bli utdömd som värdelöst föräldramaterial. Tänk om jag råkar säga att jag tvivlar någon dag, och min man plötsligt andas ut och säger att åh vad skönt att du säger det, det gör jag med, vi adopterar bort skiten direkt vid födseln! Okej, det skulle aldrig hända, men…

#14 Tror aldrig att tidpunkten blir helt rätt. Man lämnar ju alltid någonting bakom sig vid ett sånt här tillfälle, oavsett vad det är. Det är nog till och med som #15 säger, att man inte ens blir riktigt säker när barnet är fött… att det helt enkelt är en del av föräldraskapet ibland, att längta tillbaka/bort lite och idealisera det liv man inte fick. Eller en del av föräldraskapet - en del av livet, snarare!

Jag har för övrigt alltid känt sån där panikångest inför stora händelser. Fick ångest här om dagen, när vi skrivit på kontraktet till värsta drömlägenheten. Jag hatar (alltså, hatar!!!!!) lägenheten vi bor i nu men plötsligt blev det nya som kommer så stort och läskigt att jag helst bara ville krypa ihop i den lilla helveteshålan där vi bor nu och aldrig lämna den. När jag åkte för att hämta vår hund, som jag längtat efter i två år, så fick jag också ren panik: Hjälp, vad ger jag mig in på, vill jag verkligen det här?! Samma när jag köpte min häst. Det är förändringen man är rädd för, inte själva barnet.

#17 Tack, det var vänligt 😃

Sedan är det ju inte alla som känner omedelbar kärlek när barnet kommer  heller. För många tar det en tid innan känslorna kommer. Jag var jätterädd att jag inte skulle tycka om mitt barn när det kom (sm tur var gjorde jag det) och hade därför nogrant inpräntat i mig själv att det är okej även om det tar lite tid. Det är ju ändå en fullkomlig främling som du aldrig träffat innan.

Sedan måste jag säga att den första tiden som var med vår första son var pissjobbig! Jag funderade oxå ofta på vad vi gett oss in på. Men nu blir det bara roligare och roligare hela tiden! En e1,5 åring är en fantastiskt rolig person:) Efter de första kanske tre månaderna fick vi äntligen sova lite mer och kunde börja uppskatta vårt barn på allvar.

håller med #20 hära! Man måste inte älska sitt barn så fort de kommer ut heller. Jag gjorde inte det, jag tyckte det var grymt häftigt att jag hade fött barn, och helt plötsligt fanns en ny liten människa. Men jag kände ingen direkt lycka och överdriven kärlek som jag var helt tvärsäker på att man skulle. Jag tänkte att "herregud, tänk om jag aldrig börjar älska henne?" och första veckan var helt kaotiskt med känslorna, dom gick upp och ner och ibland ville jag inte alls vara med längre. När plötsligt en dag det slog mig att "herregud, jag ska ansvara för den här lilla krabaten resten av livet, herregud, jag kommer inte klara av det här, jag måste adoptera bort henne" hahahaha, dock ångrade jag mig lika fort efter typ 1 minut. Det kan ta lite tid innan kärleken växer, men den kommer. Var inte orolig :-)

Nu vet jag inte hur långt gången du är men min kärlek för min son kom vid ultraljudet när jag fick se honom 😊

#22 Är i vecka 20, har gjort två ultraljud (KUB och RUL).

håller helt med #20. Jag har hela tiden varit öppen med att jag först efter någon vecka fick rejäla känslor för  min son.  Det är helt normalt!

Jag har velat ha barn i säkert 15 år och har barn som yrke just därför.

Det är så skönt att höra att man inte behöver bli tokkär i sitt barn så fort det tittar ut. Jag har lite på känn att jag kan komma att få svårt att anpassa mig till det nya mamma-livet, inte minst om det inte riktigt flyter på i början, och det är så lätt att börja tänka att det måste vara något fel på mig… Med min bakgrund med ångest och depressioner så är jag jätteorolig över att drabbas av förlossningsdepression :/

#25 känn ingen press alls. Jag undrade första 2 veckorna om det inte borde komma snart. Det där fluffiga kärleksfulla som skulle spränga mitt hjärta. Men samtidigt så visste jag att det kan ta tid och att jag absolut inte ska stressa över det. 

Sen så vips en dag  så såg jag på min son, han log mot mig och hjärtat sprängdes av sådant där rosa fluff.

Intressant att läsa allt ni skrivit 😀 Jag hade ju "hoppa framför tåget-attacker" som gravid. Ville såå gärna ha en sista bebis. Men oj vilken graviditet. Fram till runt v18 så tänkte jag ge upp ( fastän jag aldrig skulle kunnat gjort det!) Tåget fanns med några gånger och av abort, hur hemskt det än låter. Jag skulle aldrig gjort något av det men aj vad jag mådde kast. Vet inte när jag fick känslor för min bebis. Ultraljudet gör ju allt lite verkligare… Och när hon kom ut så var det ju också sååå häftigt. Dag två hittade de blåsljud och då slog det mig: tänk om hon skulle försvinna. Efter det kom nog allt. Hon var vår och inget skulle få hända henne.

Jag kände inte heller något för sonen när jag var gravid, jag var nyfiken och längtade tills han skulle komma men inget mer. Det tog kanske 3½ - 4 månader efter han föddes innan jag kände att jag verkligen älskar honom, det var i samma veva som vi slutade kämpa med amningen och övergick till ersättning istället. 

Mycket tror jag också berodde på förlossningen. Jag levde som i en chockartad bubbla i ca 4 månader och efter det exploderade alla tankar. När jag tänkte på hur nära vi var att förlora honom insåg jag hur mycket jag älskar honom.

Dom flesta jag har träffat som har fått barn har inte heller haft så mycket kärleks-rosa fluffmoln i början. Men jag lovar dig, det kommer :)

Först var jag överlycklig i 1-2 veckor, sen var det mest jobbigt att må illa och spy hela tiden. Sen när halvtid hade gått så kom paniken, det finns ingen återvändo. Snart kommer vi att ha en liten bäbis här, och jag kan inte göra något åt det, det kommer att ske oavsett om jag vill eller inte. Och det är ofta som jag känner att jag inte vill, även om det också är ofta som jag längtar väldigt mycket. Fast mest är jag nog i nuet, här och nu är jag gravid, och lider av en liten unge som tycker att det är för trångt och fogar som gör ont. 

Jag gillar inte heller barn, men jag har längtat otroligt djupt efter att få egna barn sedan jag fyllde 20, det var liksom något som bara klickade till där och suget blev otroligt starkt. Att efter 2 år dessutom träffa en kille som också längtade efter barn otroligt mycket gjorde ju inte min längtan mindre.

Jag är också inställd på att det inte är konstigt att inte älska barnet från första sekunden. Varit samma när jag skaffat valpar, inte har jag älskat dom från början och även om jag fäst mig vid dom inom några dagar så har den där riktiga kärleken inte kommit fören efter ett tag när man växer ihop. På samma sätt som jag inte heller blir störtkär i killar, utan det växer fram när man umgås och lär känna varandra.

#28 Jag känner igen det där. Efter ca 3 månader kom man "ur dimman" och kärleken exploderade. ❤️

Har inte läst alla svar, men i min gravidbok så redan i första sidorna så var det första dom gjorde att hacka hål på den där myten om att sväva på fluffiga rosa moln haha! Att vara gravid kan vara så himla olika! Det du känner är nog allra vanligast tror jag. En del skuttar på moln, andra ligger dubbelvikt och hulkar större delen av tiden. Andra lever mest som vanligt. Det finns ju till och med folk som inte märker att de är gravida, och så kommer dagen de söker till akuten för buksmärtor, och kommer hem med ett litet knyte 🤪