Är inte gravid men när jag berättar så tar alla andra det bra utom min mamma o pappa. Tror jag iaf… Jag är tom beräd på abort propaganda. I finland får man ju inte göra abort efter vecka12 så vi berättar inte före det.

#1 Okej, jag är mer rädd för att få höra vilka "idioter vi är" och att vi har "hela livet framför oss" osv

Vi väntar ju inte barn ännu - men har varit ganska öppna inför bådas familj att vi snart kommer vilja ha barn. Mina föräldrar har inte kommenterat det så mycket alls egentligen (vill nog varken pressa eller göra någon sak av det förens det är dags) men min mamma har väl påpekat att det är bäst att ha en fast tjänst innan man blir mammaledig så att man "vet att man har jobb efteråt". Min sambos pappa har väl hintat att det är bra att flytta först - för "det är svårt att veta hur mycket man orkar fixa med ny lägenhet om man är gravid". 

Så än så länge varken bu eller bä från någon. Mest "praktiska tips" som på ett sätt får mig att känna att vi blir behandlade som barn som inte kan tänka själva. Även om jag vet att de alla menar väl.

Alla tog det bra här :) Var inte rädd för att någon skulle tycka vi gjorde fel.

Vet inte ett dugg rädd att någon skulle ta det fel. Det här är mitt och min sambos beslut, om någon inte håller med oss så är det deras problem. Och hade någon sagt något illa så hade dom bara fått en avhyvling.

Sambon berättade för sin far som att "du ska bli farfar", för att reta honom för att han känner sig gammal (50-års kris nu dessutom). Och han muttrade lite till svar. Men jag vet att han är glad egentligen, och vi har inte direkt fått några negativa kommentarer, även om jag tycker att det är förbaskat fult att gnälla i det här läget - vi är ju lyckliga. Men det är sån jargong som dom har i sin familj, som jag inte riktigt förstår mig på, att retas och vara elaka mot varandra fast på något sätt så är det hjärtligt men det är svårt att förstå för oss andra utanför. Men hade han sagt något som att vi inte borde så hade jag sagt ifrån, för det har han inte med att göra. Vi är vuxna och tar våra egna beslut. Vi vill det här och har fattat beslutet att bli gravida och då ska han bara vara glad.

Här har vi bara berättat och tycker folk det är fel är det deras problem. 

Tycker synd om er som har folk i er närhet som klagar på era livsval.

Ingen här har tagit det negativt, tvärtom har alla blivit glada och nästan alla har kommit med kommentarer som att "det var väntat" osv. Min pappa och hans fru var dock oerhört neutrala tills efter vecka 12, vi berättade redan i vecka 6. De ville helt enkelt inte bli för glada, utifall att något hände.

Okej, vad skönt att ingen klagat sådär specifikt på det. Killen har precis berättat för sin mamma, och hon sa att ni vet ju vad jag egentligen tycker, men jag är ändå glad och vill gärna vara med under tiden. Så nu vågar man slappna av lite 🙂

Ingen i släkten reagerade negativt när de fick veta när vi väntade dottern och då hade jag och sambon bara varit tillsammans i två månader och båda var arbetslösa, jag trodde min pappa skulle reagera negativt men han blev glad och sa att visst hade det varit bättre om vi varit tillsammans längre och iaf någon av oss hade jobb men det är som det är. Tror han är lite anti abort så det var därför han reagerade som han gjorde. Däremot skällde en fd kompis till min sambo ut mig efter noter när hon fick veta. Men det sket jag i för det hade inte hon med att göra. Denna gången blev alla glada och på min sida av släkten tyckte de att det var på tiden att 3åringen här hemma får ett syskon. Eller svärföräldrarna muttrade lite men det var för att de blev så chockade.

Jag hade alla emot mig då jag först väntade barn men då bodde jag hemma, pluggade/jobbade kvällar o helger. Killen var arbetslös och vi var 20 och 21 år. Men jag sket i vad alla sa och lyssnade till mitt hjärta och här är vi nu med världens goaste (snart) 2åriga dotter, egen lägenhet, sambon har fast jobb och jag studerar och nu väntar vi ett syskon :). Var orolig för allas reaktioner igen så redan innan vi började försöka tog vi ett snack med alla om hur annorlunda omständigheterna är nu och de flesta blev glada över att höra nyheten men några kom o tänka på kaoset sen sist men nu är alla lika glada :).

Åh vad härligt det är att höra allas historier om sånt här! Blir alldeles varm inombords! Så underbart!

Själv berättade jag först direkt när jag plussade för mamma, som självklart involverade pappa, som blev hur chockad som helst. Berättade även för min ena bror som är 4 år äldre, som har bf i maj med deras första, och dem tyckte det var super roligt, speciellt tjejen hans, så hon kollar läget med mig jätte ofta och är jätte nyfiken.

Den andra brorsan som är 6 år äldre fick veta senare samma dag men blev glad för våran skull ändå, blev nog ganska chockad han också. 

Mina kompisar som fick veta blev jätte chockerade allihopa men super glada och nyfikna. Så jag känner att jag har grymt mycket stöd av alla runt mig i det här. 

Samt idag som killens mamma fick veta, hon blev jätte förvånad hon också, men samtidigt jätte glad och ville så gärna få följa med på den här resan. 

Samt killens ena kusin, som är i våran ålder och har ett barn sen några år. Hon blev så chockad att hon i princip ramlade av stolen, men samtidigt så glad. 😃

Så det känns verkligen bra! Och de gör en så stark inombords att alla tagit det så bra hittills!

Ingen här har blivit chockad direkt. Alla har sagt att det var mer eller mindre väntat eller att dom misstänkt att det snart var på g. Även svärfar (som då muttrade lite när sambon berättade för honom, men det var nog som sagt hur dom vände på det) sa att det var väntat och att han misstänkt att det var på g. Hans flickvän har även skojjat lite om att det kanske skulle bli något för oss snart, så dom var ändå inställda på det.

Den ända jättestora reaktionen var mamma som tjöt i telefonen när jag berättade. Hon bara skrek, men av lycka då =) Hon var jätteglad.

Här var det ingen som reagerade negativt. Min mamma blev ganska chockad och det verkade först som att hon blev arg, men hon har bett om ursäkt i efterhand och förklarat att det just var chocken. Nu tycker hon bara att det är jätteroligt och hon snackar redan om att gå på barnvagnspromenader så att "du kan få sova ut lite". Haha, inte speciellt svårt att fatta att hon vill ha honom för sig själv en stund :)

Bör väl tillägga att chocken berodde på att vårt förhållande var mer eller mindre helt nytt. De hade bara träffat gubben ett par gånger.

Ingen blev chockad på ett negativt sätt när vi berättade, vi hade försökt i ganska många år att bli gravida utan att lyckas så jag tror att både mina och sambons föräldrar hade gett upp tanken på barnbarn.

Nu när dottern är snart 9 månader börjar det tjatas om syskon till henne istället, vilket jag tycker är lite jobbigt.