Jättebra skrivet. Ny forskning visar dessutom att man är mest fertil mellan 30-35 nu, ju högre ålder vi har ju längre fram skjuts ju även den biten. Revolutionen är fantastisk. Jag håller med dig. Varför ta de så galet tidigt. Bättre leva och utvecklas själv till den man vill vara. Alla är ju såklart olika och redo olika men många tror jag blir påtryckta också av andra

Jag var också helt inriktad på att få mitt första barn, och helt även andra, innan jag fyllde 25. Min mamma var 22 när hon fick mig och min mormor 22 när hon fick mamma så det spelade nog in mycket. Jag ville bli en ung mamma helt enkelt! Men livet ville annorlunda. Jag träffade min nuvarande sambo som 22-åring och han har inte varit sugen på barn förrän nu - 5,5 år senare. Idag är jag alltså 28 och är nu gravid med vårat första barn och jag måste nog säga att jag är rätt glad att det dröjt tills nu. Jag har hunnit med så mycket med mitt liv - pluggat och påbörjat en ordentligt "karriär" och har nu en hygglig lön. Och vi har hunnit resa en hel del. Hade jag fått barn som 22åring så hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut… Och om sanningen ska fram - som 22åring var jag nog inte mogen nog att bli mamma, inte ens i närheten. Nu känner jag däremot redo, om än lite livrädd ;)

Både jag och min man har alltid varit lite mogen/vuxen för vår ålder.

Vi träffade varandra då vi gick i gymnasiet (17 år) och visste direkt att vi skulle leva med varandra "resten av livet", vi har aldrig varit mycket för fester, att resa eller annat man "ska" göra innan man får barn.

Vi har hus, skog, inga lån och sparande nog får att klara oss 1 år om vi lever snålt etc etc

Nu har vi inte barn än men jag är glad att vi började försöka "tidigt" ( nästan 24 år) för nu 3 år senare är vi inte ens gravida (ok ett missfall har vi haft men ingen mer graviditet)

Jag önskar faktiskt att vi hade börjat försöka tidigare 😕

Har också känt den där hetsen. Haft unga föräldrar själv, även längre bak i släkten har alla varit unga och jag tror liksom ni att sånt påverkar oerhört mycket. Har nog även påverkats mycket av att jag tittat på serier som Unga Mödrar och läst många ung mamma-bloggar. När jag blev gravid tog det inte många minuter innan jag kom på och blev glad över att jag blir mamma innan jag hinner fylla 26. Helmärkligt! Då är jag ändå först i kompiskretsar osv. med att få barn, så ingen press därifrån…

Himla märkligt hur som helst.

Spännande att du ändå fått tänka till till varför du känner så! Jag har också en barnlängtan och har velat bli "ung mamma" sedan tidig tonår. Trotts att mina föräldrar var strax över 30 när de skaffade barn. Jag har nog fått en blandning av åsikter - vill vara ung men ändå att känna mig riktigt REDO på riktigt. Min sambo vill ha barn tidigt (tidigare än mig), men vi har fått kompromissa lite - vi har varit ett par i fyra år nu och bestämt att börja skaffa barn nästa år - när vi båda är helt färdigutbildade, flyttat större och fått stabila jobb - så då kommer jag förhoppningsvis att vara 25/26år och min sambo 27/28 år beroende på när kroppen vill bli gravid. Det känns ändå bra ålder/tid för oss med första barnet. Sen önskar jag att det inte blir mer ön 2 år till nästa om livet/kroppen håller med :D Det viktiga tror jag är att känna sig redo. På riktigt redo, innerligt!

Jag kände nog en hets när jag var runt 26-27 och då mest från omgivningen. Folk har så mycket åsikter om allt. 

Nu är jag glad över att jag närsom får min lilla grabb tillsammans med min sambo. Jag är nästan 31 när han föds och det känns bra. Jag är trygg i livet och i mitt förhållande vilket jag inte hade varit som 27 åring.

I min familj har vi alltid varit lite tvärt om. Vi får barn sent i livet så hos oss är det tvärt om en stor överraskning om någon väljer att skaffa barn innan 25. Min mamma var 42 när jag kom, enda barnet, min morbror var 32 när min första kusin föddes, min mammas kusiner var 32, 35 och 36 när första barnet kom. Min kusin var 40 och så "familjens udda" min andra kusin var 21 när hans son föddes.

Jag har därför aldrig känt någon press, vilket är så skönt. Jag har alltid vetat att jag ville vänta och få undan allt annat jag ville göra först.

Jag var 21 med första… Dock har jag alltid velat ha barn tidigt. Hade turen och hade allt klart tills dess. Sambon träffade jag i 4an, och vi har hållt ihop. När han var 17 år flyttade han hem till mig. Efter gymnasiet hade vi båda fast jobb och vi hade båda körkort. Vi flyttade ihop och bodde ihop några år, hann med några utlandsresor då jag gillar att resa. Vi köpte hus och sen blev jag gravid. Har aldrig ångrat att jag var ung. Hade som sagt turen att hitta killen redan som barn och fast jobb direkt efter skolan. I min värld har ekonomisktrygghet varit väldigt viktigt! Enda negativa jag kan komma på är att kompisarna först nu i 30års åldern börjat skaffa sina barn. Så vi var ganska ensamma! Nu väntar jag ner 3 och blir 30 år i år.

#8 jag tror att det handlar om att vara redo! Är man ekonomiskt trygg, har "rätt partner" och en bostad man planerar att leva i och känner sig REDO så spelar det ingen roll om man är 20 eller 40 liksom! Hade jag känt mig redo på det sättet tidigare hade jag också velat ha barn då!

Jag känner mig själv så sjukt redo nu, egentligen, men jag vill hitta en bättre bostad först vilket känns väldigt viktigt för mig. Min sambo blir inte klar med sina studier (är tjänstledig) i januari, så vi kommer inte flytta före det. Vilket på ett sätt känns riktigt tråkigt men ändå väldigt tryggt. Jag gillar inte att flytta(!) och vill gärna ha en bostad där vi har möjlighet till två barn-rum :P hehe

Jag känner mig lite åldersnojig, mycket för att många av mina vänner redan har barn. Men jag har gett efter för det praktiska nu och prioriterar att hitta en bra familje-bostad innan vi försöker starta göra-bebis-verksamheten :P

Häftigt, härligt och tack för allt gensvar!
Var väldigt skönt att läsa era tankar om hur ni upplever det här med barnaskaffandet.

Jag har faktiskt kommit så långt att jag inser, att kan jag inte få barn (man vet ju aldrig) så är det inte hela världen heller.
Tänk vad många som mår dåligt över att inte kunna få barn.
Alla frågor…

Skall man verkligen behöva berätta sådant privat och intimt som när man skall börja rulla i halmen "på riktigt" ?

Det syns och märks ganska tydligt när man skall skaffa barn. Jag menar en gravidmage går inte att undgå! Varför allt frågande "Känner ni inte att ni är redo snart" dock är det trevligt att tala om för folk att det där med barn, näh det stressar vi inte över. Det skall bli ett kärleksbarn, inget stressbarn!
Har märkt att omgivningen är lite snopna över våra svar att vi väntar. Att det finns som alternativ tänker många inte på ^^
Jag lovar att berätta när jag är gravid! Men fram tills dess vill jag gärna inte behöva tänka på det vareviga dag och bli påmind om att ju livet enbart kommer gå ut på det ngn gång i framtiden. 

Hoppas jag inte svamlar på för mycket men det är ett väldigt intressant ämne, det där med att vänta med barnaskaffandet. Tänk så hade jag vetat det när jag var 14! Då jag köpte min första baby body, galet! Då hade jag inte ens träffat min andra hälft. Utan att veta vem som kan tänkas bli pappan förberedde jag redan för framtida barn.
Den har hängt i garderoben i över ett decennium !
Skall göra något konstverk med den. Skriva lite texter på den och hänga upp inramad. 🙂