Våra mammor och min bästa vän fick veta samma dag som jag plussade (Vi har gjort en ivf och de visste att testet skulle göras den dagen). Kollegorna i vecka 8 då jag visade upp ul-bild, de visste att vi försökte men inte så mycket mer detaljer. Övriga släkt i vecka 12, vi hade gjort t-shirts med texten Världens bästa Morbror/Farbror osv. Släppte bomben på facebook vecka 15 genom att länka till min ditills hemliga blogg.

Föräldrar och syskon i v 8 tror jag det var. Vi berättade på julafton så därför valde vi att vänta "så länge", hade jag blivit gravid vid en annan tid på året så hade jag nog berättat samma dag som jag plussade ungefär :P Våra närmsta vänner fick veta 2 veckor senare på nyårsafton. Övriga omvärlden fick veta det samma dag som jag gick in i v13, då gjorde vi UL och valde sedan att lägga ut bilden på FB.

Okej, jag är lite orolig för att de inte ska gå vägen, är i vecka 5+5 idag och hittills vet bara min mamma och pappa och en kompis som är 2 barns mamma kom på oss också. 

Har bm inbokad 25/3 i alla fall och hoppas på att få en bekräftelse på vecka. Samt få veta att allt ser bra ut än så länge. (Första barnet)

Vi berättade för föräldrar och syskon redan några dagar efter att vi plussat, var då nästan i vecka fem. Sen berättade vi för våra tre närmsta vänner runt vecka 9-10 om jag inte minns fel. Maken berättade på sitt jobb i samma veva då han inte kunde hålla tyst :) 

Sen lade vi ut en bild från RUL i vecka 21 på facebook och då fick resten veta.

När gör man första ultraljudet?

Bara 4 av mina allra närmsta vänner fick veta på en gång typ. Resten fick veta efter 1a ultraljudet i v 19 ;) dock misstänkte dom väl lite eftersom jag plötsligt slutade röka, de va tydligen misstänksamt nog :P

Familjen och några vänner i v8-9, de första på jobbet v 10 jag mådde illa å behövde äta konstant för att hålla det i bra nivå. Resten succesivt fram till v 13 typ. Facebook ska jag släppa bomben på idag tror jag. Pojkvännen berättade på sitt jobb igår… Är i v 22.

#7 Jaha vad roligt! Då måste du ju komma tillbaka hit och berätta vad de blir för reaktion på facebook sen. 😃

Än så länge mest likes men halvsyrran kommenterade=p men ja, lugnt på fb. Många visste redan;)

Första gången så berättade jag direkt. Jag kan ju inte hålla tyst. Tyvärr slutade den gången i MA men det kändes skönt att folk i min närhet visste. Fick mycket "tyst" stöd. 

Denna gången berättade jag för t.ex. sambons mamma då jag inte drack när vi var där samt på jobbet för de märkte ju direkt (vi är bara 4 st i personalen och jobbat nära). Sen kändes det dumt att berätta för chefen och sen ljuga för de andr om varför jag t.ex. skulle till labbet. 

Efter misstanke om missfall och annat bök så fick jag en ul bild i vecka 7 som jag skickade runt till nära och kära. Så senast då fick alla veta. 

Sambon började berätta efter ul v.12. Han har inte alls samma behov som jag av att berätta men han låter mig berätta för de jag känner för. 

På FB har vi inte alls sagt något, det har liksom inte blivit av bara.

Med första och andra väntade vi till v 12 med att berätta för släkten. Jag mådde bra och inget syntes. Jobbet fick veta runt v14-15. Nu med nr3 i magen fick jag berätta i v 9. Vi berättade då för släkten först för magen hade blivit stor redan då. Och jobbet någon dag efter. Jag började kräkas och det gick inte att jobba i butik med kassa då. Så fick berätta även fastän jag där kunnat döljt det ett tag till då våra arbetskläder är enorma…

#5 - På de flesta ställena gör man inte något ul förrän vecka 18-20 ungefär, om allt går bra och är som det ska görs bara det enda.

#12 Om man haft missfall tidigare då? Kan man få något extra stöd från dem då?

#13 - Det vet jag inte, går man privat får man väl göra när som helst men också bekosta det själv.

#14 Okej, får fråga på tisdag då 😕

Fick reda på det själva i v5 (4+3), berättade i v6 för bästa kompisen och hon fick säga det till sin sambo men dom fick inte säga till någon annan. Anledningen är att vi dels pratat mycket om det här med barn inför att skaffa och dessutom pratade vi om att försöka få barn samtidigt, så ville att hon skulle veta att det var på g för oss. 

En kompis kom på det på nyår (v8) då jag inte kom på festen pga illamående och att vi drack alkoholfritt och la upp på FB, vilket är lite konstigt för jag dricker oftast alkoholfritt oavsett ;P Men hon fick inte bekräftat det då.

Sen fick sambons bror och en tjejkompis reda på det då vi åkte utomlands i v10, eftersom jag låg och spydde så mycket så kände jag att vi kommer avslöja det hur som helst ändå. Så kändes inte så vettigt att hålla på det.

Familjerna fick reda på det när vi gått 12 fulla veckor, dvs början på v13. Och då fick också övriga kompisar reda på det när man ändå pratade med dom, det var då inte längre hemligt men vi var ändå inte superofficiella och berättade för allt och alla, men ja, dom vi ändå pratade med. Och sen la vi ut UL-bilden på FB nu i v18, då fick alla reda på det så det blev helt officiellt.

Spännande det är att höra allas versioner av det här. För snart är de min tur att ta mig i skinnet och berätta. Värst kommer nog bli killens farmor och mamma, samt min närmsta vän, vet inte vad hon kommer säga/tycka/tänka om saken.

Jag sa till mina föräldrar att vi ska ha barn, dom blev jätteglada. Sambon sa till sin mamma att hon ska bli farmor och hon blev jätteglad (hon har tjatat om det länge nu) och likadant till hans pappa sa han att han ska bli farfar, han tjurade till. Men han blev nog glad egentligen, bara att han skulle tjura över det faktum att han ska bli gammal. Tycker det var dumt att han sa det på det sättet, hade han sagt så som jag sa att vi ska få barn så riktas det ju mer mot oss än mot att föräldrarna ska bli gamla. Men han gillar att vara elak och bryr sig inte om kommentarerna man får (så som jag gör).

#18 Åh jobbigt, lite de jag bävar för också. Min familj är inget problem, värre åt andra hållet.

Min mamma skjutsade mig till bm i v 5, så hon fick veta direkt. Därmed lillebror också. Och mormor som jag bodde hos. Resten var nog runt v 12. Skickade ett vykort till pappa iaf minns jag - att hans skulle få sitt första (enda) barnbarn.

Okej, berättade för min barndoms kompis nu och snacka om att hon blev chockad 😃

Plussade i v.5-6 någongång, då fick sambon veta. Veckan efter fick jobbet veta, brukshundsklubben 2veckor efter det. Sen finns fick släkten veta på julafton, tror jag var i v.16 då.

Plussade i v.7 nånting och då fick mina föräldrar och sambons föräldrar veta. Berättade på jobbet i v.12 eftersom vi skulle på julbord och alla vet att jag älskar rökt och gravad lax och detta året åt jag ingenting av det.

Resten fick veta det efter RUL i v. 19 då vi lade upp bilden på facebook.

Okej, oj vad tidigt vissa berättar, inte oroliga för att det inte ska gå vägen då?

Jag är i vecka 16 och har fortfarande bara berättat för mina föräldrar. Inte ens mina småsyskon vet. Men vet dom så vet alla sen. Tänker vänta med att berätta så länge som möjligt. Bävar dock att berätta för sambons mamma… ;)

Resten får vi ta tids nog…

#24 Jag var inte ett dugg orolig för det.

Jag är i vecka 14 och har fortfarande inte berättat för mina föräldrar. Vet inte hur eller vad jag ska säga, är oxå rädd för deras reaktion. När jag berättade med första barnet fick jag ett "lycka till"…

#24 Många ser det ju som positivt att ha stödet från andra om det inte går vägen. Likaväl som man berättar att nu är vi gravida kan man ju berätta att nu fick vi missfall. Vad man väljer att berätta är ju olika beroende på hur man är som person och vad man har för relation till dom man berättar för.

Sen ska man inte gå runt och tänka att det inte går vägen. Så länge man är gravid är man gravid, vad som händer imorgon kan man aldrig veta (ens i slutet).

#24 - Jo, visst var jag orolig, men kände att jag var tvungen att lägga korten på bordet på jobbet utifall jag skulle må så dåligt att jag inte kunde dölja det. Och dom visste ju att vi försökte så alla blev bara jätteglada, och jag har ett tungt arbete så fick ju med en gång förståelse för om jag inte ville göra vissa saker.

#27 Men gud vad hemskt. Usch det skulle inte jag vilja höra från mina föräldrar. 

#28 Nej jag vet, men försöker låta bli, men har haft missfall förut, därför jag är så orolig nu 😕

Jag har tyckt att stödet jag fått när det inte gått så bra har varit underbart. Känts skönt att ha jobbkamraterna samt släkten bakom sig men alla är vi olika. 

Kollegan hade direkt fattat att jag var gravid när jag inte kunde hållas vaken efter lunchen. 🤪

#31 Haha låter tufft.

Jo jag har berättat för 3 till nu, en av dem är en min barndomskompis, som jag satt och beklagade mig för att jag mådde så s*it här för några veckor sedan, och sen plussade jag, så hon blev överlycklig speciellt över att hon fick veta det så tidigt😃

Jag fick sova med barnen på jobbet så nästan varje dag kunde jag sova i 20-30 minuter. Det räddade min dag och kollegan hann med allt sitt pappersjobb.

#33 Skönt det 😃

#27 Det var då bättre än vad mina svärföräldrar svarade. De sa "Va? Näääe!". men det hade dom sagt till hans storebror alla 4 gånger också så det var ingen fara. ;)

#35 Med positivt eller negativ ton? Kände när jag läste att det beror ju på hur man uttalar det om det låter otrevligt och jobbigt eller om det bara låter kul.

Jaha, nä med negativ ton. Dom är väldigt mån om att man har allt klart med ekonomi och sånt. Sambon hade jobb då men de hade väl velat att han skulle haft fast anställning. De var ju glada - sen! ;)

Bästa kompis fick veta direkt. "Mormor och farmor" i vecka 8 typ. Berättade även för en av mina äldre bröder för vi är väldigt nära. Resten får veta i v 13 om det är en frisk och glad bebis på skärmen :) Har en lillebror på 13 år och vill inte berätta förens man är lite mer säker… Kan ju alltid bli fel senare med men svårt att vara tyst :)

Plus att jag jobbar i hemtjänsten och om kollegor och chef vet så blir det lättare om man måste sätta sig en kvart då och då ;)

Mamma och fästman fick veta samma dag som jag plussade, v 5+2. Hade tänkt berätta i en heeelt annan ordning efter det men allt failade lite:

Det började med att jag skrev på Facebook att jag mådde illa, varav en handfull folk frågade om jag var gravid - inte så konstigt i vår ålder, när man levt med någon i fyra år. Därefter gick det bara utför, folk fattade liksom, så det var ingen idé att försöka smussla… så redan i vecka sex gick vi ut med det på FB. På så vis fick alla vänner och bekanta veta. Fästmannen berättade för sin pappa över telefon någon dag senare. Jätteskönt, för jag mådde jättedåligt fram tills v. 12. Svårt att ljuga när man springer och kräks hela tiden.

Ville berätta för min pappa och hans familj ansikte mot ansikte, så det tog nästan en vecka från det att vi gått ut på FB tills dess att de fick veta.

Resten av släkten fick veta för ett par veckor sedan på en släktträff. Fick frågan om jag ville ha allas nummer och ringa runt tidigare men det kändes så himla löjligt så jag väntade hellre tills vi sågs. Så, nu vet alla!

#40 Vilken vecka är du i nu då? 🙂

Är själv vecka 7 (6+1) idag

#41 Vecka 14, 13+5

#42 Aha, härligt, har du massa symptom nu också? Bättre, sämre? Känner du dig mer gravid nU?

#43 Symptomen börjar ääääntligen lägga sig 😂 Kräks någon morgon då och då men mår inte konstant illa längre. Har gått från att ligga dygnet runt i sängen och soffan och undrat hur fan jag ska orka ta mig upp, till att känna mig riktigt pigg och glad och få saker gjorda. Alla hemska lukter har börjat minska och jag börjar få igång aptiten igen. Är mindre gasig.

Humöret är dock fortfarande svängigt och jag är fortfarande väldigt kvällstrött, men det kan jag leva med! Dessutom har jag fått "problem" med lågt blodtryck, hade väldigt lågt redan innan och nu har det blivit värre så jag är lite snurrig men det är normalt. Har fått mycket sämre kondition pga ökad blodmängd. Även detta känns helt okej.

Men nej, jag känner mig faktiskt mindre gravid nu. Eller rättare sagt, eftersom jag inte mår konstant superdåligt är det mindre påtagligt, jag påminns inte varenda sekund. Däremot har magen börjat växa, den riktiga bebismagen (=inte irriterad ballongmage utan liten, hård, spetsig mage), vilket är härligt. Det är skönt att äntligen må bättre.

#44 Härligt 😃

Fick reda på nu i måndags att jag var i vecka 14, mina föräldrar fick reda på de samma dag. Inte lätt att ha oregelbunden mens, ha testat sig en månad tidigare och ändå visade se att jag inte var gravid. Märkte av olika symptom, blev allt mer kissnödig, gick upp över fyra- fem kg på en månad och hade även väldigt ömma bröst. Kände på mig att allt inte var som de skulle och tog drf ännu ett test hemma som visade positivt. Kunde inte tro de så tog ett morgonen därpå som visade ännu starkare. Detta var nu i lördags och två dagar senare på måndagen gjorde jag ett ultraljud för att se hur långt gången jag var. Från första stund när jag fick se mitt barn har de inte funnits något annat allternativ än att bwhålla de. Barnets pappa är jämgammal med mig alltså runt 18 år och han vill vara delaktig och ta sitt ansvar som pappa. Min familj däremot är väldigt chockade men kommer finnas och stötta mig oavsett val.

Min lillebror fick veta då ja va i 5e dagen.mamma har listat ut de efter typ1 månad och de tog 5 månader innan pappa fick veta:)

#46 hur känns det då? Känns det bra? :)

#47 Varför fick din pappa veta så långt efter om man får vara nyfiken ? :)

Ja de känns fortfarande helt overkligt men ändå helt underbart! Att bli mamma är något jag alltid velat åh hade inte tänkt bli det i så tidig ålder men jag ångrar inte mitt beslut!

För han e svårast och få på min sida:p

#50 Haha jag förstår vad du menar, jag har alltid velat ha barn som ung. Så jag är jätte lycklig men har nog inte riktigt fattat att de är sant än. 🙂

#51 Åh vad jobbigt, hoppas de gick vägen

http://www.nattstad.se/Bebislycka läs om du vill 😊