Jag antar att du inte är speciellt långt gången, i och med att du testade positivt igår. Låt nyheten landa några dagar så han hinner hämta andan och sätt er och ha ett ordentligt samtal med varandra då. Man kan inte tvinga någon att vilja bli förälder, personligen skulle jag inte vilja ha barn om barnet inte var önskat av båda, men det är ju som sagt din kropp.

Det kan ju vara bra att du själv tänker igenom lösningar så att era studier inte blir lidande osv, så du har lite på fötterna inför samtalet. Det finns många som klarat studier ensamma med barn, så det går säkert att lösa. Sparkapital osv går ju inte att trolla fram, så det beror ju på hur pass viktiga dom punkterna är för honom.

Det är sant att man inte kan tvinga någon till att bli pappa men han kan i sin tur inte tvinga dig att ta bort barnet då det måste vara extremt känslomässigt påfrestande att gå igenom en abort ofrivilligt. Om du litar på att han stannar med dig oavsett valet du gör ska du nog följa din vilja. Går det med ekonomin och om du har tid och kärlek över till barnet löser det sig. Och all din sambos rädsla kommer rinna av honom när han ser barnet och blir förälskad i det. Glöm inte varandra och jaa ni måste prata ordentligt om det här:)

Tack för så snabba svar! 

Jag tänkte prata med honom om det när nyheten har lagt sig lite. Känns fortfarande overkligt för båda två och just nu talar han inte gärna om det alls.

Tack för tipset med skolan. Ska ta kontakt med dem och se om man kan få hjälp och vilka man ska prata med isåfall. Min utbildning har både campus och distanselever, så varje föreläsning spelas in och sparas med lätt åtkomst. Min sambo har så första året med.

Jag vill ju att båda ska vilja det här. Det är därför jag undrar om det finns ett sätt att hjälpa honom över tröskeln av rädsla. Hans pappa fanns aldrig där för honom, så jag tror han ifrågasätter sig själv som pappa med. Att han ska bli likadan och slåss/skrika.

Finns det en sida eller liknande, kanske en bok, som tar upp alla de här frågorna när man ska bli pappa? Något bra forum som denna eller en blogg som ger svar och funderingar för andra pappor sm sitter i samma sits? Hittar inget själv och tror det skulle vara bra för honom att se flera med samma problem som faktiskt blev bra pappor.

Jag är i femte veckan bara och troligtvis kommer barnet i september.

Tack igen för svaren. Bördan känns lite lättare att bära.

Det är väldigt hårt att bli tvingad att bli förälder mot sin vilja, lika hårt som att tvingas till abort mot sin vilja. Jag tycker inte du kan köra din vilja rakt igenom utan ni måste enas, att bli tvingad till att bli pappa utan att vilja är inte heller så roligt. Båda vill varsin sak, nu får ni komma fram till ett gemensamt beslut tillsammans. Båda måste gå med på beslutet som fattas och ingen ska bli tvingad till varken det ena eller det andra. Nu älskar ju varandra, ni kan säkert klara av att enas!

Tänk på barnets bästa och sen på ert bästa så kan ni säkert komma fram till något bra.

Jag håller med om att ni kan ge det några dagar eller någon vecka att fundera utan att prata så mycket om det ifall han  nu inte vill, sen ta upp det igen om några dagar när ni båda fått bearbeta det här i lugn och ro och hunnit sortera upp era tankar lite. Sen får ni prata om vad ni vill göra.

Lycka till! Jag hoppas att det går bra för er!

Håller med föregående talare! Jag tror inte alla blir förälskade så fort det ser sitt barn. Och visst är beslutet ditt i slutändand, det är din kropp. Men är man inte redo så brukar det finnas anledning. Då måste man prata ut om det. Vet inte hur många gånger jag skrivit det men ett förhållande som inte är starkt i början klarar oftast heller inte av en bebis. Det är jobbigt och påfrestande och då har jag ändå haft sån tur med mina då de varit små änglar. Prata, prata och prata… Behåller du mot hans vilja finns risken att han inte stannar kvar. Gör du abort för han vill så försvinner kanske du? Risken finns att man inte kan se på den andre utan att bli påmind. Hoppas ni finner en lösning och kan prata med varandra!

Har skummat igenom svaren du fått. alla har rätt. Man kan ska inte tvingas åt något håll varken du eller han. 

Du kan ju alltid sätta dig ner och kolla var er ekonomi skulle hamna, hur ställer sig er komun till barnpassning för studerande? Skriv listor dels för dug själv och sen för honom.

Låt det sjukna in lite.

Prata med andra studerande föräldrar, med vänner och familj du liter på. Finns föräldragrupper på skolor och kolla där hur dom klarar av allt.

Lyssna på din sambo, men när det kommer till kritan skulle jag följa min magkänsla, efter att jag pratat med sambon om allt och värklinge kollat hur allt skulle bli.

Berätta gärna hur det går.

Idag tog jag kontakt med universitetshälsan som man kan vända sig till om man mår dåligt psykiskt eller liknande. Fick möte imorgon klockan 11.00!

Så skönt. Det är massa tankar och funderingar som flyter runt i huvudet och det ska bli skönt att ha någon att prata med och ställa frågor till. Läste på en hemsida att man ska ha rätt till hjälp om man skaffar barn, så får se om det stämmer.

Både jag och sambon ska dit. Så får vi se om han får svar på sina funderingar med. Har valt att ta ett ordentligt snack på söndag.

Jag som alltid försökt välja den lätta och trygga vägen i livet, så är det här något så läskigt och häftigt på samma gång.

Vi lånar ca 18000kr/mån var från CSN(ca 9000 var). Har 6000kr i hyra för en trea med inbyggd el, internet och vatten. Sedan har vi 2 månader gratis. Studentlägenhet.

Runt 3000kr går till mat och andra nödvändigheter. 400kr telefonräkning, 300kr försäkring och resten för kläder och nöjen. Ska kolla det närmare och se om vi verkligen kan klara sig på detta.

Hur mycket kostar en bebis i månaden? Mina föräldrar har en hel vind med bara barnkläder, sängar, vagnar osv. Där kan vi nog komma billigare undan.

#7: En bebis kostar inte så mycket så länge amningen fungerar bra, då har dom gratis mat i många månader framöver och då är det nästan bara blöjor som behöver köpas regelbundet (men det finns ju tygblöjor som blir billigare i längden), iaf om du redan har kläder och "tillbehör" för då behöver man ju inte köpa så mycket. Men det blir dyrare och dyrare ju äldre de blir.. Bebisar är dom ju bara en kort stund :)

#7 Beror på vad ni använder, till exempel engångsblöjor eller tygblöjor, tvättlappar eller handduk, amma eller ersättning osv.

Angående rätten att få hjälp när man väntar barn så gick jag till ett spädbarnsteam hela andra graviditeten. Trots att de kallas för spädbarnsteam så tar de även hand om gravida och familjer med barn upp till fyra år.

ts, hoppas de går bra på mötet idag! Min sambo är lite som din han vill att vi skall bo i hus, båda ha körkort, ha ekonomin och massa sparande pengar vilket jag kan förstå på ett  sätt, bara de att för mig så kommer de ta ett par år om jag skall ha råd att kunna köpa ett hus..:(

Jag och sambon hade alltid sagt att vi båda ska ha hus och Fast jobb, en vacker dag hde vi det och nu är dottern snart 5 månader. Nu i efterhand så undrar vi båda varför vi inte skaffade barn tidigare. Tror inte man blir redo för att skaffa barn någonsin, för det finns ingen manual till hur man gör och vad som händer, barnet är ju en individ och alla är vi olika. Det är både skrämmande och häftogt på samma gång. Man klarar sig hur man ön gör det. Det finns ensamstående mammor som bor ensamma med deras barn och lever på lägsta föräldrarpenningen och de klarar sig. Det finns folk som säljer begagnade saker hela tiden och en vagn från emmaljunga kan ni få för 1000 med liggdel och sittdel. Säng 150 allt löser sig. Ammar inte barnet så kostar ersättningen för våran dotter ungefär 500 i månaden men då är hon snart 5 månader. I början åt hon en förpackning på 1 och en halv vecka och den kostar typ 100 spänn i Runda slängar. Blöjor gick väl åt 2 förp i veckan kostar 108 kronor. Men max 1000 kronor i mänader kostar våran dotter…då täcker barnbidraget än så länge. Förövrigt låt din sambo fundera ett tag. Han lär se barnvagnar och gravida och barn överallt nu som han förut inte brytt sig om men nu är det mer verkligt. Sen täbker karlar mycket praktiskt har jag fått för mig. Så räkna vad det blir att kosta med barn inräknat och ta reda på om barnet för vara på dagis eller hur ni ska göra med barnpassning då ni pluggar. Gör en plan och visa det sen för honom

Nu har jag inte läst igenom alla svar men det är en knivig sits att bli oplanerat gravid. Sätt er ner och prata…skriv ner för och nackdelar. Ni måste någonstans komma överens för annars kommer det inte att sluta bra. Ett barn kostar pengar…kanske inte så mycket från början, men kostar gör de…mer och mer ju äldre de blir. Såg siffror som visar att ett barn kostar mer än en miljon tills de är vuxna. Hur som så tycker jag att ni kanske skulle ha klar er utbildning innan ni bildar familj. Vet nämligen hur det är att studera på universitet med barn. Efter utbildningen har ni ju båda möjlighet att få jobb med fast inkomst och då kommer det att bli lättare att familjeplanera. Nu är det ju även så att det är lättare att få jobb om man inte är småbarnsförälder. Men hur som helst är ni två om det här..och någonstans måste ni gå halvvägs för ingen vill bli förälder mot sin vilja och ingen vill avbryta en graviditet mot sin vilja så här gäller det att komma överens. Vänta dock inte för länge innan ni kommer fram till ett beslut. Lycka till!

Undrar hur det går för TS. Är kul att höra hur det går för alla andra, som har likande livsituation som mig, då jag vill ha barn men sambon inte är riktigt redo. =)

#12 väldigt svårt att mötas halvvägs i en sån här fråga… 

Jag gjorde abort mot min vilja pga min dåvarande pojkvän. Visserligen har jag inte ångrat det. Jag är glad att jag gjorde det med facit i hand, men det var inte ett roligt beslut och det tog många år innan jag "kom "över det". Det är nu 12 år sedan och det är först nu som jag känner mig eller mindre redo för barn. Hade det varit så att killen sa att om ett år vill han försöka, då hade jag tyckt att vad fan, ett år är inget att tjafsa om, då kan man lika gärna behålla det här och slippa ångesten av en abort. Men, nu handlar det om flera år och en annan livssituation då kan jag nog känna mig mer sympatisk för killen.

Angående att mannen skulle bli förälskad i barnet så fort han ser det kan jag säga att det inte är alla som blir det. Jag känner två som inte blev det på direkten och en av dem har forfarande inte de där pappakänslorna, sju år senare. Dessa män blev alltså då pappor mot sin vilja.