jag tycker ändå ni borde vänta lite tills ni båda har gått ut skolan och har ett jobb samt egen lägenhet. Det är dyrt att ha barn och jag skulle ge dig rådet att vänta.

Bara för att andra kan en sak och gör en sak behöver det inte betyda att det är din rätta väg att gå i livet. Du har massa år på dig att få en djupare relation med ditt framtida barns pappa, en utbildning och en stadig ekonomi, för det kommer du att behöva. Du vet inte vilka problem som bubblar under dessa unga föräldrars yta eller hur deras framtid kommer se ut. Gräset på andra sidan osv…

Min mamma fick barn när hon var 16 och varken hon, jag eller min bror är särskilt nöjda med hus livet slutade (so far) just på grund av alla hinder vi fått på grund av mammas ostabila bakgrund.

Vänta säger jag bara.

Vänta med barn. Skulle ni skaffa barn nu så skulle du behöva avbryta skolan för att ta hand om barnet och din kille skulle få avbryta sin skolgång för att hitta jobb och försörja er två. Ni skulle tappa möjligheten att bli utbildade vilket gör det svårare att komma in i arbetsmarknaden. Det är dyrt att ha barn och det kräver att man har någon form av inkomst.

Jag var i din sits när jag var 15-17. Allt jag ville var att få barn. Det var ju målet med livet, inte sant? Varför då vänta när man kan få det NU! Och visst, allt löser sig på något vis. När jag väl var 16 fick jag pojkvännen som kunde hjälpa mig med det.

Gravid blev jag, beräknad till några dagar efter min 18-årsdag. Och fy vad jag mådde! Det kan bli så, och det är också rätt vanligt vad jag förstått. Nu menar jag självklart inte det faktum att jag spydde stup i kvarten med magsmärtor och annat fysiskt. Jag hamnade nämligen i ångest och förnekelse med påbörjad psykos. Något sånt hade jag aldrig haft tidigare, och det var hemskt. Jag kom fram till att jag minsann har hela livet på mig att skaffa ungar, och att jag inte minst måste gå ut gymnasiet, för annars kommer man ingenstans. Det har jag verkligen fått se nu. Dessutom insåg jag att vi som var två studenter aldrig skulle ha råd med barn. Så jag genomgick abort. Det var så smärtsamt, men det var verkligen värt att få tillbaka min framtid. Jag gick dock in i en depression p.g.a detta och fick börja knapra antidepressiva. ALDRIG skulle jag skaffa barn, bestämde jag!

6 månader senare kom den frenetiska känslan tillbaka. Jag MÅSTE ha barn NU, kan inte vänta! Så jag blev gravid igen. Skitdumt! För denna gång blommade psykosen ut ordentligt och jag fick göra om allt igen.

Nu har jag aldrig mer känt det där behovet av barn. Det är mycket terapi som behövs för att läka det, men det har ju gått bra.

För övrigt är jag och min pojkvän ihop fortfarande nu 3 år senare. Hade vi skaffat barn så hade antagligen det slitit itu det vi hade, som det gjort för vänner som skaffat barn för tidigt. Man måste ha en ordentlig grund att stå på. Annars är man dömd att misslyckas förr eller senare. Och om man nu inte väntar för sin egen skull (jobb/skola/ungdom) så ska man absolut göra det för BARNET. Vill man sätta ett barn till världen i en miljö som hade kunnat vara mycket bättre? Är det inte då bättre att vänta tills ni kan ge ert barn allt det behöver och mer därtill? Det är ju svårt att leva endast på kärlek tyvärr. Jag tycker att ni båda/du ska söka upp en psykolog eller kurator för att prata igenom detta. På UMO är de ofta duktiga på hur det ska gå med ekonomi och bidrag för just er. 

Lycka till.

Jag säger vänta. Om du inte har någon utbildning, hur ska du hinna få utbildning om du får barn? Menar ska du gå på folkhögskola och ta studielån?

Ja du… eftersom ni går i skola och är under 18 så är det väl era föräldrar som ska hjälpa er.

Vänta tills ni har stabilare grund.

När jag var i din ålder tänkte jag mer på snygga killar och inte slå mig till ro och ha barn.

Om pappan pluggar så betalar staten underhåll åt honom tills han börjar jobba. Då får han en trevlig liten räkning från alla månader han inte betalt, som han måste betala tillbaka.

#5 Föräldrarna har ingen plikt att ta hand om sina barnbarn. Endast barnen tills det att de fyllt 18 och/eller gått ut gymnasiet (max 20 år). Men skaffar barnen barn innan dess så måste föräldrarna fortfarande betala för sitt eget barn i form av mat och hyra. Dock måste barnen själva betala för barnet de nyss fött. Det är inte föräldrarnas jobb (far- morföräldrar.) Kan barnen inte ta hand om sitt barn så ska inte föräldrarna ta hand om barnbarnet enligt lag (om de inte själva vill såklart!) utan då går fallet till soc, och de kanske blir av med sitt barn.

Alltså: föräldrar betalar för sina barn, och deras barn betalar för sina barn, inte mer än så. Därför ska man vara väl medveten att man har alla skyldigheter att ta hand om sitt barn, även om man är under 18. Försätter man sig i den sitsen så får man lösa det också och inte ropa "mamma".

Jag förstår precis hur du känner! Vill din kille också ha barn? Hursomhelst så borde du först plugga klart och skaffa dig ett jobb och eget hem. Ett vuxenliv, som man oftast inte har än när man är 16 år. Det är ett liv du vill sätta till världen. Se till att skapa de bästa förutsättningarna för din son/dotter. Det är ett större ansvar än man kan tro.

#6 tack för infot. för det visste jag inte. :)

Man lär sig nya saker varje dag. :)

#8 absolut! :) Jag är ju så insatt i ämnet eftersom jag själv varit i den sitsen. Och med all information jag sitter med nu kan jag lugnt säga att jag är lycklig över den tonårstid jag får ha kvar ^^

#9 klok insikt. Inte för att barn inte förgyller tillvaron, men lite planer och stadig grund vill man ju stå på. :)

#7 ja min kille vill också ha barn, annars skulle jag aldrig haft tanken på att skaffa ett. Men det som alla säger är tyvärr sant, fick mig att tänka på ett annat sätt.

#6 Fast det gäller inte om man bor ihop. Underhållet betalas bara ut om man är ensamstående.

Till TS. 

Jag var 20 år när jag fick barn. Pga olika omständigheter i mitt liv så hade jag varken jobb, utbildning eller körkort. 

Levde på socialen från 17 års ålder (flyttade hemifrån med socialens hjälp/stöd) och fram till jag var 21 år. Blev ensamstående när sonen var 6 månader. Började jobba på inringning när jag var 21 år i kassan på ICA. Tröttnade sedan efter 2 års inringning, läste min undersköterske-utbildning på komvux (med CSN-lån till hjälp. Då fick jag iofs även råd att ta körkort och köpa bil.För min del innebär det ett lån på ca 60.000, men det gav fast jobb, körkort och bil. Så ändå ett välinvesterat lån när man lever korkat som ung ☺️). Drygt 2 års inringning i vården gav fast jobb förra året, vid 28 års ålder.  

Nu är jag 29 och väntar mitt andra barn. Fördelarna nu som jag ser det *Högre föräldrapenning, ca 3 x så mycket som när jag var 20 då jag fick lägsta penning. 

*Som medlem i kommunal så får jag även 10% av lönen i 180 dgr efter att barnet föds. 

*Samt mitt fasta jobb att återgå till efter föräldraledigheten.

#12 Nej, precis, det glömde jag nämna ^^

Vänta tills ni själva kan försörja barnet! Knappast sånt här jag vill att mina skattepengar ska användas till, barn som skaffar barn utan att ha en fast inkomst att klara sig på…

#14 Är knappast bara "barn som skaffar barn" utan inkomst. Finns även äldre personer som lever på ekonomiskt stöd som väljer att skaffa barn. 

Sen behöver inte alla ens ekonomiskt bistånd, beroende på inkomst vs utgifter.

Är man mogen för barn så lär man vara mogen nog och kunna tänka! Kan man inte försörja barnet är det knappast en bra början! Och det vill väl alla föräldrar ge sina barn. Jag var 21 när jag fick första och det var tidigt här. Missade en hel del och så här efter så kunde vi nog väntat ett tag till och hunnit med mer. Vi har varit ihop sedan vi var ca 11 år och hade fasta jobb båda två och precis köpt hus. Ville ha barn tidigt då jag tänkt på det sedan jag var runt 13. Men det gäller och ha det stadigt i livet. Iaf tycker jag det…

Det som skulle skrämma mig från att skaffa barn i så ung ålder är att jag inte hörty talas om ett enda par som fått barn i så unga år och hänger ihop fortfarande:( Däremot många exempel på motsatsen där det hållt max något år efter barnet kommit.

#17 läs #16 :)

…. Vi väntade till jag var 21 och vi hade hus, fastjobb och vi hade då varit ihop väääldigt länge! Direkt vi var 18 flyttade vi till eget. Hur ska ni kunna köpa vagn, säng, kläder, blöjor? Ska inte vara era föräldrars uppgift! Man måste ha ett eget liv!

Alltså man borde inte planera ett barn till världen utan ett fast jobb, stabilt förhållande där båda vill ha barn lika mycket, körkort, bra boende och ett ordentligt sparkonto.
Men det är vad jag tycker. Ni gör som ni vill men det känns bara så fel.
Jag ville också ha en bebis när jag var yngre.
Idag är jag väldigt glad att jag väntade. Är 25 och är i vecka 39.
Jag tycker jag är på gränsen till för ung.

Från det att jag var 18 tills idag har det hänt så mycket som vart för bra för att missa. Jag har rest runt om i världen, två olika killar har kommit och gått som jag verkligen trott vart dom rätta, tack och lov skaffade jag inte barn med dom. Jag har tagit körkort, jobbat, köpt en sprillans ny bil, vart på festivaler, köpt dyr bostadsrätt. renoverat. Vem vill sitta i en hyrestrea med barn, utan ett bra sparkonto och utan en bra säker bil?

Jag önskar er i alla fall lycka till med vad ni än väljer.

Tycker nog med att ni borde vänta lite. Mamma penning utan jobb mm e inte kul och att gå hemna utan jobb och inte själv kunna skaffa de som behövs och vill till bebis är inte en rolig känsla. När jag fick första så var jag 20 ingen av mina vänner lr någon nära hade barn så kände mig ganska ensam. Jag hade fast jobb men inte mannen då han gick i lumpen men så 4 dagar efter bebis kommit fick han jobb. :-) Och nu bor vi i den stad vi vill och i ett stort hus med två fasta jobb och två underbara barn och snart ett till men fast att vi har allt som vi tycker är det som vi vill ha och behöver så kan jag ändå inte känna att man har råd med allt. Allt kostar såå mkt mer än vad man tror. Sen är ju inte pengarna allt och man kan ju bli arbetslös men utan att vi hade haft alla våra sparpengar och ändå ganska stark grund så hade det verkligen vart tufft. Och det kommer inte vara för sent för er senare och 20 tex efter utbildning är ju inte gammalt att få barn. Och jag menar jag är 24 år och har tre barn om två veckor typ så stor familj med många barn kan man bygga upp fast man inte börjar vid 16. :-) Och utöver allt med pengar mm så är de tufft med barn för ett förhållande min man och jag hade vart tillsammans i 6 år innan första barnet kom så vi kände varandra ganska bra och vi har bara vuxit varandra närmre fast att det har vart tufft ibland. Är man tillsammans sen skolan så är det ju ändå vanligt att man växer ifrån och utveklas åt olika håll. Mannen och jag är lika gamla och det är tur att han ändå har vatt så mogen och tagit stort ansvar för allt. Ganska kul att vi följt varandra från att han var en omogen moppe pojk till en riktig man med eget företag. Hiji Jag hoppas ni kommer fram till ett bra beslut som passar er. Detta är i alla fall lite erfarenheter från mig. :-)