Jag känner igen mig till viss del, är snart i vecka tio bara men hormonerna tar död på mig känns det som. Känner ju inte av bebis än mer än molvärken men det andra, jag gråter för allt t ex. Igår blev jag jätteledsen för att min sambo åt melon snabbare än mig och därmed fick fler bitar, sen blev jag jättearg på honom för att han inte tänkte på mig. Just då var han den mest korkade människa jag någonsin mött, haha. Vanligtvis hade ju detta inte gjort mig någonting alls. Sen blev jag full i skratt när jag insåg vad jag höll på med. Sambon tittade på mig som om jag var galen, vilket nog inte var så långt ifrån sanningen i och för sig. 

Kisseriet har jag dragits med sedan början, och nu har det börjat på natten också. Jag som fick höra att det vara normalt i början när hormonerna ökar så mycket och sedan i slutet när bebis trycker på blåsan, men att det därmellan skulle upphöra. Bullshit. Kissar ju hela tiden.

Välkommen i klubben ;) 

Om du tycker att det blir alldeles för jobbigt, var inte rädd för att prata med någon om det till exempel kurator. Jag tror att de sista månaderna av mina förra graviditet hade blivit bättre om jag pratat med någon om alla smärtor och grejer, minnena från den tiden handlar mest bara om enorm smärta och stress för mig. Den här gången är det både värre och bättre på vissa plan, egentligen mest värre men ändå mår jag så mycket bättre psykiskt den här gången. Jag går regelbundet och pratar av mig och det hjälper mig mycket att hålla en positiv inställning.

Känner igen det helt och hållet. Kan knappt röra mig vissa dagar, vilket påverkar alla i min famil. Sambon får ta mer ansvar för mina möss än vad han vill, sonen får långa dagar på skolan och hemmet förfaller. Tillråga säger folk "jamen ut och gå", nej det förvärrar min foglossning.

Jag försöker räkna ner och se att nu är det på rätt sida, och en bebis nu kan klara sig. Är i vecka 27 på fredag. 

Men för mig låter det som om du behöver prata med någon, att få gnälla är bra 😃

Du är inte ensam. Jag hade dåligt samvete över att under hela min graviditet inte tyckt att det var så underbart som alla påstod. Jag fick aldrig några rosa moln att flyta runt på. Jag spydde som en gris i början fick blödningar och fick höra att jag fått missfall sen var jag helt plötsligt efter två veckor fortfarande gravid och läkaren hade sett fel. Vecka 15 fick jag foglossning och ont i hela kroppen. Kändes som om jag bodde på toaletten och kunde lika gärna ha bäddat med täcke och kudde på toastolen så slapp jag iallafall gå upp. I slutet kunde jag knappt gå och det tog ungefär två timmar att komma ur sängen. Sambon fixade mackor och fick vissa dagar hjälpa mig upp. Förlossningen kom som en befrielse från ovan och trots att jag förlöstes med sugklocka och klipp kunde den inte ha varit bättre. Nu i efterhand kan jag skratta åt det och ångrar ingenting för tösen som kom ut kunde inte ha gjort att plågor mer värt det. Senast idag frågade jag sambon om vi inte skulle skaffa en till och då är tösen bara två veckor och stygnen har inte ens lossnat. Kan bara säga tillåt dig själv att klaga högljutt, gråt hur mycket du vill och känner för och fram för allt ha inte dåligt samvete för allt för det blir inte bättre för det det blir bara jobbigare. Njut av de stunder som faktiskt känns bra och kräks på de som faktiskt känns piss. Det finns ett ljus i tunneln och nu kommer tiden för dig bara gå fortare och ha inte för höga förhoppningar om dessa rosa moln för det finns inte. Det finns bara vit, ljust ljust rosa och så finns det kolsvarta.

Vad jag känner igen mig! Sömnlösheten höll bokstavligen på ta livet av mig förra graviditeten. Usch, jag förlorade sömnen helt tillslut, utvecklade psykos på det. Denna gång medicinerar jag med låg dos neuroleptika så jag får sova hyffsat vissa nätter iallafall. Klaga måste man få göra och vräka ur sig ibland. Kisseriet, ja det är en historia för sig. Mina uretrit besvär gör att jag har svårt att tömma blåsan, med kramper som följd. Sammnadragningar redan v 20 som gör ont som bara den. Begynnande foglossningsbesvär på det. Väntar tvillingar. Vila försöker jag göra, men min 20 månaders kille är inte så förtjust i det. Håller på att inskolat honom på förskolan så jag får några timmar i fred…. Och hormonpåslag på det som gör att man nästan funderar på att bryta upp och flytta till eget boende vissa stunder. Nej, graviditet är inte så sockrrsött alltid. Men visst är det värt allt när man håller bebisen i famnen!

Jag bröt ihop i måndags! Allt bara rann över och det kändes riktigt bra att få ut allt! Jag vet att början är tuff men jag vet också att det för mig kommer bli värre! Livmodern trycker på och detta har läkare liknar med ljumskbråck. Halva underlivet sväller upp och det gör såååååå ont! Jag är smärtålig, födde båda innan med bara lustgas, men smärta som aldrig går över el för något bra med sig är tufft! Man måste få klaga! Förlossningen är för mig det lättaste med att vara gravid. Vägen dit är låååååång och jag har heller aldrig haft nå rosa moln. Mina kommer efter…… Och tack goda gud för det! Det är värt allt men inte just nu!;-p

Visst är det besvärligt! Kommer ihåg det så väl. Har dock ett par knep jag vill dela med mig av 💛 ett bra b-vitaminkomplex i dubblel dos verkar hormonlugnande, alltså minskar de dåliga sidorna av den ökade mängden hormoner :) inkl humörsvängningar och illamående. I synnerhet B6 och B9.. Mot värk, kramp och insomningsbesvär är Magnesium fantastiskt. Eftersom det är muskelavslappnande och kramplösande. 400-1000 mg per dag, till natten. Bra kämpat, mammorna! 💖💖💖