Nu kommer ännu ett sådant här "Är jag gravid?" - inlägg. Har även lite andra funderingar som jag ju egentligen är den enda som kan svara på men brukar kännas skönt att kunna bolla tankar :)

Jag har just nu Gestrina (mini-piller) som jag är noga med att ta. Risken för att bli gravid skall alltså vara minimal men så har man hört om folk som blivit gravida trots "säkert" skydd. Jag har lätt för att få symtom bara genom att läsa om det så kan klart vara "skendräktig" s a s.

Min symtom:

- Illamående på morgonen (går över när jag får i mig mat. Har aldrig kunnat äta frukost tidigare då jag inte brukar bli hungrig förrän sen eftermiddag).
- Bubblig/gasig mage (brukar jag inte ha).
- Molar/pirrar i nedre delen av magen. Framförallt när jag är ute och går.
- Svullen mage (inte mycket)
- Finnar på udda ställen (typ skinkan och magen).
- Extremt ömma bröstvårtor (brukar jag ha men nu är det så att jag knappt själv kan röra vid dem).
- Varm och kall om vart annat.
- Känslig för dofter (steker t.ex. ofta bacon men nu luktar stekt bacon grisavföring..)
- Mer känslig än vanligt (Är en väldigt känslig människa vanligtvis men nu är det nästan löjligt).
- Ingen sexlust alls (VÄLDIGT ovanligt för mig!)

Som sagt, kan vara att jag nojar mig som gör att jag får dessa symtom. Eller så kan minipillerna vara det som framkallar det. Tänkte gravtesta hos umo för någon vecka sedan men hon tyckte att jag inte behövde oroa mig eftersom jag har minipiller. Har haft dessa symtom i kanske tre veckor. Jag har alltid haft väldigt oregelbunden mens och den kan ju bli ännu mer oregelbunden med minipiller så utebliven mens har aldrig oroat mig. Senaste mens var för mindre än fyra veckor sedan. Fortsätter jag känna såhär så kommer jag klart testa, men läst här inne att det kan visa negativt om man testar för tidigt så avvaktar därför!

Sedan kommer en annan fundering. OM jag skulle vara gravid: Behålla eller inte? Jag vet med mig själv att jag tveksamt hade klarat en abort då jag är extremt känslig som sagt. Och moderskänslor är ju inte att leka med.. Så hade jag haft ett stabilt förhållande med pappan och det allmänt lugnt och tryggt runtomkring mig så hade jag inte tvekat att behålla! Vad som får mig att tveka just nu är att relationen inte verkar klara sig. Det innebär att jag skulle få klara det själv med barnet. Tanken skrämmer mig men finns så otroligt många som klarat det galant! Men så har jag också en hund jag inte vill skall hamna i skymundan. Han är en schäferhane på tre år och nu när jag äntligen fått mer energi efter långvarig nedstämdhet så tränar vi och går långa promenader. Vet inte om jag skulle orka gå långa promenader med stor hund + barnvagn själv? Vad tänker ni? Sedan är jag också rädd att för alltid vara bunden till pappan. Fast vet flera som klarat sig igenom det också..

Långt inlägg! Men var skönt att skriva av sig. Hoppas någon orkar läsa och bolla lite tankar med mig!

Kram på er alla!