Jag vet tyvärr inte, men det låter bra att du bestämt dig för att börja sköta om dig själv och ta hand om din diabetes på ett bra sätt! Det är jätteviktigt.

Däremot funderar jag på hur du ska kunna försörja ett barn när du bara är 17, vad jobbar ni med? Har ni en stabil ekonomi och en bra bostad att skaffa barn i? Jag flyttade hemifrån när jag var 18 och försörje mig själv, men då hade jag ju gått ut gymnasiet och det har väl inte du då du bara är 17?

Om ni har en stabil ekonomi med trygg, stadig inkomst och en bra gemensam bostad tillsammans kan jag inte tänka mig att dom råder er till abort oavsett ålder. Det viktigaste är inte hur gammal man är utan att barnet får en trygg uppväxt.

#1 Jo, jag har bestämt mig att börja sköta om mig själv för att må bättre och vara gladare :)

Jag jobbar inte, just nu. Förhoppningsvis för jag nå litet ''extrajobb'' på posten men annars kommer pappa hjälpa mig och sen har jag ett sparkonto med 100.000kr+ på som jag endast kommer använda i NÖDFALL. Killen kommer ha ett jobb i Augusti med en stadig ekonomi + hans mamma kommer även hjälpa till med barnvakt o gamla kläder o.s.v. (hon vill verkligen! :P)

Bostaden vi har nu är till gränsen till att passa en tredje medlem (kök,sovrum,vardagrum, allt i en. och toalett) Hyresvärden har dock ett annat större hus med separata rum (kök, 2 vardagsrum, sovrum, badrum, toalett och altan med MINST 1hektar mark som vi funderar på som inte är så dyr. + det är på landet så det finns inte mycket av giftiga avgaser och sådant :)

Skolan hoppar jag av nu då jag inte orkar med det men blir det barn så blir det vuxenutbildning senare.

För det första så kommer man inte undan kommentarer om att ni är för unga, för det är ni. Din kropp är ännu inte färdigutvecklad, med tanke på det, plus din hälsa och eran ostadiga ekonomi så borde ni åtminstone vänta ett tag.

Jag vet inte mycket om diabetes, men den kan förvärras av graviditet (är själv fullt frisk utan diabetes i släkten men var millimetern från att utveckla graviditetsdiabetes) och också påverka fostret och bebisen som kan behöva stödmatas.

För det första, ordna upp din hälsa, prata med din läkare och barnmorska! För det andra, se till att ni har en stadig grund innan ni börjar bebisverkstan så kommer ni alla (tre) att må bättre.

Jag har diabetes och fick barn i våras. Jag är 21 år. Det var inte planerat och innan jag blev gravid skötte jag inte diabetesen så bra. Jag har för mig att mitt hbA1c låg runt 75-80 men när jag fick reda på att jag var gravid skärpte jag mig och det sjönk till 50.

Jag tycker du borde vänta några år så att du får ordning på blodsockret. Att ligga under 11 i 4 dagar är en bra början men det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Det är riktigt kämpigt att gå från att nästan aldrig ta insulin och kolla blodsockret till att måsta ta blodsockret varannan-var tredje timma och komma ihåg insulinet. Plus att dom flesta måste ändra insulindoserna ganska rejält.

När jag fick reda på att jag var gravid ringde jag till min diabetessköterska som ordnade så jag fick träffa en barnmorska på spec.mödra. Man får fara på många fler kontroller som diabetiker för att se att bebisen mår bra.

Jag var tvungen att göra ett akutsnitt eftersom Fabian inte rörde sig. När han kom ut visade det sig att hans blodsocker var 0,7, så det höll på att sluta riktigt illa. Det är väldigt vanligt att barn till diabetiker föds med för lågt blodsocker. Men Fabians var extremlågt.

Här är två bra sidor som du kan läsa. Där står det bland annat om risker för barnet och mamman.  http://www.diabeteshandboken.se/inneh%C3%A5ll/35.-gravididtet-13755421#foster 

http://www.medicinskapm.se/?p=3035

Har ingen aning hur det är med diabetes. Men skulle väl rekommendera att få koll på din diabetes så att den förblir på relativ normal nivå. Sen din ålder, skulle inte planera att skaffa barn då. Låt tiden gå, den dagen det visar sig att ni väntar en liten, den dagen kommer. Jag är själv ung och gravid, och det var knappast planerat. Det är jobbigt med att 50% av personerna som får reda på graviteten har fördomar som ärligt knäcker av en på mitten. Och sen få allt och gå ihop. Det gäller att växa upp väldigt fort. Så smartast är somsagt att vänta några år. Detta är bara vad jag rekommenderar, sen gör ni såklart vad ni vill i slutändan! :)

Jag har svårt för att förstå hur man kan ta så lätt på sin diabetes, det är ju en allvarlig sjukdom. Om jag hade haft diabetes hade jag aldrig vågat missköta den, någonsin. Bra att du tänker sköta den nu, men jag tycker att du borde vara stabil i din sjukdom under en längre tid innan du blir gravid.

Det är bra om man förbereder sin diabetessköterska att man planerar en graviditet eftersom det innebär risker, man får gå till specialistmödravården för täta kontroller både för en själv och för barnet. När det närmar sig förlossning får man inte gå över tiden eftersom barn till diabetiker växer i en rasande fart den sista tiden vilket kan leda till komplikationer, alltså man får ett planerat kejsarsnitt eller kanske igångsättning om barnet inte kommit innan det beräknade födelsedatumet.

Skulle nog råda dig att vänta ett tag men inte pga åldern. Utan pga av diabetesen. Se till att skaffa bra vanor och få ordning på den innan så kommer det bli mycket lättare den dagen du blir gravid att framför allt lära känna tecken på när du mår dåligt. Ålder tänker jag inte ens kommentera då det finns många som skaffat barn tidigt och klarat det, dock med hjälp från egna föräldrar. De lever idag vanliga liv med jobb stabil inkomst och ett fantastiskt hem, finns många 30 åringar som inte har något av dem. Fixa blodsockret först skaffa bebis sen. Ju mer kontroll du kan ha på ditt socker destå bättre kommer alla tre må.

#3 Jag vet att JAG är ung (inte min kille) men det finns folk som varit yngre och som klarat av ett barn, fått jobb, fått ett fint hem och klarat av det. Och ja, jag är ung men jag vet att jag skulle göra mitt bästa för barnets skull. Men inget är bestämt än då jag inte sagt ja än för jag vill fixa till min hälsa och sådant först.

#4 Jag ska vänta för jag vill fixa till diabetesen och sådant först.

Tack :)

#5 Jo, jag ska vänta tills diabetesen är på en bättre nivå eller iallafall tills HbA1C värdet är under 58. Vet att folk har fördomar, dom tror att man inte klarar av det o.s.v (har varit där tidigare) men det gäller att tänka positivt och ha bra stöd från familj och vänner och att inte försöka lyssna på skiten.

#6 Förstår att du har svårt att förstå men har man en livslång sjukdom så har det inget med att man ''tar lätt'' vid sin sjukdom för det gör vi inte. Vi vet vilka följdsjukdomar det är o.s.v men ibland blir man faktiskt så jävla trött på diabetesen att man inte orkar och sen att man får höra att man har en smittsamsjukdom (vilket det INTE är), att man ätitför mycket socker och därför fått det (det är diabetes typ2 man får om man äter för mycket socker, inte diabetes typ1 som är en helt annan sak) o.s.v. Man klarar inte hur mycket som helst, speciellt inte om man är själv med den.

#7 Jag ska göra det. Jag vill fixa diabetesen först då jag vet vilka konsekvenser det kan få annars :)

#6 Om man har diabetes tar man inte lätt på sin sjukdom. När man lever med den dygnet runt resten av livet blir man less. Särskilt när man är i tonåren, då vill man bara vara som andra. Jag hatade att jag var tvungen att planera så mycket mer än andra och att jag var TVUNGEN att äta när t.ex blodsockret var lågt, jag ville känna att jag kunde äta för att jag var sugen och hungrig inte för att jag var tvungen.

Det är nog svårt för andra att sätta sig in i hur det faktiskt är att ha diabetes. Dom flesta jag har träffat tänker att det bara är att ta nåt stick i fingret och sen insulin när man äter. Och att man inte får äta socker. Men man måste ju tänka på så mycket mer.

Diabetes tär på psyket, särskilt om den är svårinställd.

#9 tack för förståendet

Nej jag kan förstås inte veta exakt hur det känns att ha just diabetes eftersom jag inte har sjukdomen själv, men jag ser alltför ofta sviterna av en misskött diabetes i mitt jobb och det är inget trevligt. Det är riktigt skrämmande många gånger och gissa om dessa människor önskar att de hade brytt sig mer innan.

Jag vet hur det känns att bli less på sin sjukdom men jag anser det vara viktigare att ta hand om sig än att "bara" skita i det oavsett hur less man är.