Imorse var vi på ultraljudet och fick se vår bebis. En väldigt sprallig och aktiv bebis är det, så det är kanske inte så konstigt att jag känt den så länge. Tog rätt lång tid att mäta och kolla allt eftersom den inte ville vara  stilla för en sekund och inga vidare bilder blev det heller, men det gör inget. Var roligt att se hur den viftade med armar och ben, gapade och hade sig. Huvudformen är misstänkt lik storebrors, och sambon kunde inte låta bli att stirra på könsdelarna så vi kan nog ana att det är en pojke. Men vi bad inte barnmorskan att berätta för oss, vill ändå leva i lite ovisshet. Som väntat blev vi inte flyttade speciellt mycket, två dagar tidigare bara. 

Har inte tänkt på ultraljudet speciellt mycket innan, så att det helt plötsligt var dags kändes konstigt. Känns inte som att nästan halva tiden redan har gått!