(mina frågor till er står i slutet ifall ni inte vill läsa om aborten och hela faderullan)

Jag och pojkvännen plussade i början av sommaren 08 och blev hemskt glada framför allt för att han misstänkte att han var steril men olyckan hade vart framme och det var dags att prata framtiden och det slutade i att jag som hellre än inget ville få barn, skaffa familj, leva mitt liv fick avböja mig för den ekonomiska otryggheten vi har, att ha råd med illrar och mat är en sak men att ta ett barn till världen är en helt annan.

Jag och sambon bestämde oss för att gå igenom en ekonomisk och känslomässig pratstund med en kurator som sjukhuset tillhandahöll.

Efter en åsikt från en utomstående (trots att vi mer eller mindre förstått, analyserat och beslutat oss för vad vi skulle göra med situationen) så beställde vi tid för medecinsk abort. Fick tabletterna som stannade av graviditeten på en gång sen kom in i slutet av veckan för att ta det slidtabletterna och stöta ut embryot och min kära sambo hade brett mackor, handlat dricka, handlat godis för att få upp sockerhalten och tidningar osv sen satt han där och höll mig i handen medan jag kippade efter luft för det gjorde så ont och vi kom så nära varandra så det var nästan rörande och vackert i den bisarra händelsen så jag ville gråta av lycka och olycka på samma gång.

En månad senare satte jag in en p-stav och vi bestämde oss för att det skulle vara trygg ekonomi, minst en av oss skulle ha körkort (har fortfarande inget körkort, måste fixa det) och gärna att vi gifter oss bara för att det ska bli som att sätta punkt för livet innan det riktiga familje livet med att sätta barn till världen.

Men nu har jag haft p-staven i minst 7 månader och känner mig uppsvälld, mina bröstvårtor gör ont av minsta lilla beröring, jag känner mig väldigt emotionell så jag gråter mycket lätt, jag är trött och hela tiden hungrig och vågar fan inte ta något test nästan.. så jävla likt hur jag känt mig förut och trodde skulle vara helt omöjligt med tanke på att det var det "bästa" dom kunde komma med.. (blev tidigare gravid med p-plåster).. har haft trassel på ett eller annat vis med alla jädra preventilmedel känns det som.. jag hatar kemiska preventil medel för jag påverkas så mycket i humöret speciellt med att jag blir mindre glad :(

Men om jag nu skulle vara gravid trots p-stav vad fan ska jag göra? Antagligen abort igen det sista jag vill.. är så trött på lågkonjuktur, saker som inte funkar, lovord och allt annat tjaffs.. allt hade vart helt värdelöst om jag inte hade min underbara sambo..

Är det någon här inne som tror att jag kan ha inbillat mig allt när jag själv trodde det var omöjligt?

Är det någon som blivigt gravid med implanon?

Om jag har sån otur att jag är gravid när jag tillochmed satte in något i kroppen jag var först imot varför ska jag lyckas bli gravid.. kommer känna mig som en högfertil värphöna :/