Hej! Jag känner att jag måste få skriva av mig, men hoppas också på att hitta andra i liknande sits och få höra er historia för att slippa känna mig så ensam… Är du en person som inte vill läsa om missfall råder jag dig till att inte läsa vidare.

Vi var i vecka 10 + 3. Hade pratat med min mamma i telefon under förmiddagen om graviditeten och hur allt kändes så himla förväntansfullt. På kvällen kände jag hur det blev blött i trosorna, drar ner byxorna och inser att det kommit färskt blod… inte jättemycket, men tillräckligt för att göra både mig och sambon nervösa. Vi ringer 1177 och får till svar att de inte kan göra något… vi får vackert vänta till ultraljudet i v. 12. Har nog aldrig varit med om att dagar kan gå så långsamt som när vi gick runt och väntade på ultraljudet, mådde verkligen piss. Börjar störtböla på jobbet en kväll och kunde inte sluta. När vi väl kommer in på ultraljudet och jag lägger mig tillrätta i stolen säger jag som det är till barnmorskan, att vi inte är säkra på att graviditeten fortfarande är kvar. När vi kollar på skärmen syns det något, men inte något litet foster utan bara en mörk klump. Barnmorskan kan inte riktigt tyda, utan går efter en kollega. Kollegan kliar sig också i huvudet, men ber om att få ta ett vaginalt ultraljud. Trots vaginalt ultraljud har hon svårt att tyda om det bara är fosterrester av en avslutad graviditet eller om det är en pågående graviditet i ett tidigt stadium. Vi får tid hos jourläkare, ännu ett vaginalt ultraljud, och läkaren säger det samma som barnmorskorna sagt. Vi får ett återbesök bokat en vecka senare för att se om det växt till sig eller om det ser lika dant ut och på det viset urskilja om det lever eller inte. Ännu en vecka av ovisshet går… på återbesöket blir det bekräftat att det rör sig om ett missfall, men att det fortfarande finns en hel del rester kvar i livmodern. Får åka hem med tabletter med sammandragande effekt, Cytotec, vilket blev en mardröm i sig… reagerade med kraftiga sammandragningar vilket fick i princip alla rester att komma ut samtidigt + att jag blev lös i magen av tabletterna, tillbringade största delen av behandlingen på toaletten, sätta på sig en binda var ingen idé… när jag väl ställer mig upp får jag blodtrycksfall. Börjar svartna för ögonen och skjut i öronen, helt kritvit i ansiktet. Ringer in till gyn som vi fått ett direktnummer till under pågående behandling men medans vi pratar hinner trycket stabiliseras efter en stund i soffan. Efter det kom det inte så mycket mer, mest ihållande kramper som vägrade ge sig.
I Måndags hade vi återbesök. Alla rester var borta. Så nu är det bara att börja om från början…