Vi fick missfall i vecka 10 för snart två veckor sedan. Vi har sedan innan ett barn som är 20 månader. Min man och jag har tagit sorgen efter missfallet väldigt olika. För den här graviditeten tog det 6 månader aktivt med försök innan jag blev gravid - jag har börjat samlat mig och tänker konstant på att jag bara vill börja försöka igen och bli gravid så fort jag kan. Min man däremot är fortfarande väldigt ledsen och verkar lite hopplös, sa första veckan att han inte visste om han orkade/ville försöka igen. Jag blev såklart jätteledsen och besviken men förstår såklart hans sorg också. Känns bara tungt att vi inte känner/tänker lika nu. Jag vill inte övertala honom på något sätt utan hoppas snarare att han ska ändra sig av sig själv och känna att han också vill försöka igen. Jag känner mig lite ledsen och stressad av att tiden går, åldersskillnaden som växer mellan vårt barn och ett eventuellt småsyskon. Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här inlägget, skriva av mig bara antar jag. Jag ÄLSKAR att vara mamma - liksom varje sekund! Hade gärna varit hemma på heltid tills barnen börjar skolan liksom (haha!) medan min man inte har samma brinnande passion för föräldrarskapet. Missförstå mig inte, han är en FANTASTISK pappa men han känner ett behov av att vara ensam och ha andra hobbys och så fortfarande medan jag gärna sitter hemma och ritar och läser och leker i skogen på helgerna. Jag känner väl lite att jag gärna är förälder gånger två och han sporadiskt när han inte gör annat. Jag tycker att jag är hemsk som känner så - men innerst inne då kan jag känna att jag tycker att min önskan om ett småsyskon väger tyngst för att jag tar mest initiativ och engagerar mig mest under barn vi har. Men såklart är det inte så, vi är två föräldrar och jag vill att vi ska ha ”lika rösträtt”. Ja ja, mest bara tungt när man tänker olika om saker.