Jag har läst om dett tidigare. Så jag är inte ny för detta fenomenet. Jag vet dock tyvärr inte hur vanligt detta är då tyvärr det är få som pratar öppet om detta.

Jag blev helt knäckt efter andra dottern. Klarade inte av att knyta an förrän efter 6 mån. Sen blev det normalt….kanske jag skämde bort henne sen för jag hade så dåligt samvete.  Jag uppfattade mig som traumatiserad eller påverkad av nåt. 
Alla förlossningar har varit en trauma för mig. Det finns inget vackert i det för min del. I 6-7 mån går jag i helspänn. När barnet väl ligger i armarna, när jag tvättar henne känns det bra. 
På rummet efteråt slocknade jag av chocken. Mamman undrade varför jag var så ointresserad.

Det ska tydligen vara ett relativt vanligt fenomen som vården tyvärr sällan fångar upp, det är ju bara mamman och barnet som man oftast håller koll på. Men min mamma jobbar som bvc sköterska i norrland och dom har när barnet är 8 eller 10 mån (minns inte) pappasamtal där dom enbart inriktar sig på pappan. Synd att inte fler landsting har det!

#3 pappasamtal låter bra. Med första barnet fick vi fylla i papper på vår ork, jag en del maken en annan. Men samtidigt så lästes dom knappast och maken var nog inte ens med den gången.

Jag har också fått fylla i och sen har dom gått igenom svaren men det har aldrig varit något för pappan. Det är så synd att någon som påverkas minst lika mycket glöms bort

Jag blev då medveten om att kvinnans kön inte bara är en plats för nöje. Det var en lärdom.