Skickar lite tålamod. ;) Ne men förstår din känsla. Inte lätt när man är full med hormoner.

Mitt motto är att "det löser sig" :) tar bort mycket stress :p

Jag brukar också säga "det löser sig" om Timmy börjar stressa om saker ;)

Känner igen mig. Känner mig hemsk som irriterar mig på allt. 

Jag försöker göra gravidyoga varje dag. Och vila när jag behöver, bara ligga och läsa. Och så får man jobba på att sänka kraven.

Hm, jag är ju ganska vresig normalt, och jag är något av ett kontrollfreak och görs inte saker på mitt sätt så är det inte bra :P Min make är bra på att ta mitt humör, jag märker även själv när mina hormoner spelar mig ett spratt och jag blir onödigt arg/elak/ledsen enligt mina mått då… Han går undan för det mesta men när jag märker att mina utbrott varit överdrivna så ber jag om ursäkt och han är väldigt överseende men det i alla fall.. Tror det är viktigt att omgivningen låter en få sina utbrott och inte ältar dom… Det är inte som att man är sådan med vilje och man mår sämre själv än vad omgivningen gör av utbrotten (tycker jag)

Sen har man faktiskt inte superkrafter och måste låta sig prioritera sysslorna hemma, vad är viktigast? Vad behöver jag göra för att vi ska må bra idag?

Tid finns, kanske inte just just nu men det kommer :)

Med Alwa lärde jag mig aldrig hur jag skulle hantera det, de fick rasa bäst de ville och det gjorde det, ofta! Stackars Magnus :P Med Noel lärde jag mig hanka snabbt att känna när det var en känslostorm på g och lyckades fokusera på något annat istället och svälja