Jag blev deprimerad när jag fortfarande var inne i förlossningssalen. De sa att det nog kommer gå över, men jag ville inte vänta så jag bokade en tid på psykakuten och krävde medicin. Fick Zoloft och idag är min dotter 6 veckor och 2 dagar och det känns helt okej nu. I början var jag inte glad alls över henne, kände att hon inte var min och ville bara bort från henne och var arg på henne. Anledningen till att jag inte ville vänta ut det på egen hand var för om det skulle ta två månader innan det gick över så skulle jag ju bli deprimerad och få ångest när det gick över för jag hade missat massa tid med henne i början. Men bara för jag var på psykakuten så var socialen tvungen att kopplas in, även fast jag sökte dit själv och ingen anmälde mig och tvingade dit mig. Så de har varit hemma hos oss tre gånger och stört. Men tror inte de kommer mer nu för det var några veckor sen sist och de märkte nog att jag var mycket gladare bara jag fick komma hem från BB och vara ifred :)

Jag men jag hade depression innan jag ens blev gravid vilket gjorde att jag åkte på förlossningsdepression mycket lättare.

Fick träffa psykolog på en bvc enhet, psykiatrin kontakta denne på min begäran, som i sin tur fixa remiss till privat psykolog för psykoterapi behandling som landstinget bekostar men för detta att bli beviljat måste man varit patient hos psyk i flera år, i alla fall där jag bor.

Jag har gått hos BUP sen jag var typ 8 och går nu hos en privatklinik som är med i vårdval+ Kan man redan från början säga att man är rädd för att få de problemen (hos BM) eftersom man har anlag för det? Eller får man ta den smällen när det kommer?

#3 Du kan säga det till BM och denne ska kunna hänvisa dig vidare i frågan.

De på BB bokade tid åt mig hos BVC-psykologen också och skulle varit där den 18:e februari, men hon var sjuk så skulle få en ny tid. Sen sjukskrev de mig till 20 mars så min pojkvän är pappaledig.

Vad skönt att man i alla fall kan få hjälp! Jag har verkligen tvekat på ifall jag borde skaffa barn med mina problem… Men då finns det lite mer hopp!

#6 Klart det finns hjälp. Jag har både depression och 6 sjukdomar, fött två barn och sjukvården har haft stenkoll på mig under graviditeten och förlossningen. Andra förlossningen tog dock hårdare på min kropp och idag bör jag inte ha fler barn pga det men hjälp finns alltid att få så du behöver absolut inte tappa hoppet om att bli mamma. 🙂

#3 - Självklart ska du ta upp det med din bm! Allt som oroar om graviditet, förlossning och vad som händer sen ska hon hjälpa dig med. Och kom ihåg att du har rätt att byta bm när som helst under graviditeten om det inte skulle kännas bra.

#0 Jag hade en förlossningsdepression utan att veta om att det var det. Sonen var runt tre år när jag fick hjälp. Min son är född 1999 och jag hoppas att man fångas upp tidigare idag. För min del var det så att jag inte vågade tala om för någon hur jag mådde. Hade en fasad uppe att allt var bra. Jag hade inga problem att ta till min sonen - han var och är mitt allt. Jag höll honom snarare för hårt. Var galet rädd att något skulle hända honom. Till slut var jag på vc i annat ärende och en läkare där frågade hur det faktiskt var ställt. Tack vare henne fick jag hjälp. Åt antidepressiva tabletter och kom upp till ytan igen. 

Jag önskar att jag varit så medveten som du är om mina problem för jag har haft problem med depression sen tonåren. I min familj var det inget man pratade om. Idag hundra år senare kan jag inte förstå att ingen och inte ens jag själv fattade hur det var ställt. Men du har en helt annan medvetenhet.  Så jag tror absolut att du kan berätta om din oro och få hjälp och stöttning. Även om det var en jobbig tid så är det ju värt det i och med att jag har världens finaste son.

Jag vet att farmor blev deprimerad när hon fick pappa också och blev faktiskt förlamad i halva ansiktet! Ligger nog verkligen i riskzonen för det… Vad skönt att jag kan ta upp det redan från början! Hoppas att de lyssnar på mig då Nåja, det är ju långt kvar dit, ekonomin ska bli vettigare först!