När jag var i vecka 7 mådde jag ganska bra. Var i Spanien och solade och badade :) Mådde lite illa i vecka 6, men det gick över i vecka 7. Hade aldrig problem att äta eller så. Har snarare kunnat äta mer än vanligt hela graviditeten (vilket vågen visar ganska tydligt).

I v7 började mitt illamående som jag tyvärr fortfarande har kvar dagligen :/ Är nu i v25 och har ännu inte slutat hoppas att jag en dag ska vakna utan att må illa ;)

Jag var trött, men inget mer. Vet inte om det var graviditeten eller om det var att jag höll på att sluta snusa. Andra gånger jag slutat har jag sovit som en stock, dygnet runt i princip.

Det låter normalt, det var ungefär då mitt illamående drog igång. Jag mådde illa under hela dagen och var tvungen att äta varannan timme för att inte spy. Och tröttheten ska vi inte tala om! Sååå trött jag var! Jag går in i vecka 20 imorron och mår fortfarande illa på morgonen om jag stressar eller inte får i mig nyponsoppa direkt innan jag går upp.

#3 Hade inte du slutat snusa förra året? ;)

Haha, jo, sen började jag igen :P

Tillägger att förra graviditeten mådde jag utmärkt hela tiden! Så det kan skilja sig rejält :)

I know the feeling. Jag har slutat snusa minst 13 gånger :)

Mitt illamående drog i gång i vecka 8 första gången, innan det var jag bara väldigt gasig. Denna gången har jag ingen koll på veckorna men tror att illamåendet kom i vecka 8 även nu. Kanske vecka 7 tom. 

Verkar vara vanligast att det börjar runt då. Få i dig mycket vätska, speciellt för yrseln.

Jag är i vecka 8 nu (7+2) och har inte mått illa en enda gång. De problem som jag har är att jag är otroligt trött, andfådd, molande värk som mensvärk konstant i nedre delen av magen, sover oroligt på nätterna och är OTROLIGT hungrig hela tiden! Mitt största problem är oron och den psykiska påfrestningen detta har medfört. Jag tror vare gång jag ska gå på toaletten att jag ska ha fått missfall. Jag kan helt enkelt inte glädjas åt denna graviditet för jag vågar inte om något händer…

#10 I v.7-8 försvann alla mina "nygravid"symptom och jag fick en blödning. Sen dess satte sig oron för missfall fast. Nu är jag i v.20 och vet att min pojke är frisk, men oron byttes bara mot rädsla att få en extremprematur som kanske inte går att rädda (ligger sjukdom hos mig bakom).

Man lär sig dock att leva med oron på något vis. Jag har svårt att ta till mig varje utveckling i graviditeten, men med lite tålamod så uppskattar jag numera att känna rörelser, sparkar och se magen växa. Allt eftersom veckorna går så blir man ju ett snäpp lugnare.

Jo jag hoppas det för jag vill ju verkligen det här. Jag är en väldigt orolig själ i vanliga fall så att vara gravid gör det inte direkt lättare. Min sambo svävar på moln och säger "tänk att vi ska ha barn" och jag svarar "det kanske inte blir något barn,det vet vi inte än". Så tråkigt…

Spyr näst intill varje morgon nu, redan trött på det :/ 

Hoppas bara att allt går vägen, idag är jag i v 8 ( 7+1) Längtar så tills inskrivningen den 28e, så långt kvar!

#13 - Oj, varför så sen inskrivning? :O

Fy vad jobbigt ni har det, kräkas åt alla håll och kanter :( Jag kanske får sota för min lätta början, senare.

#14 Vet inte, var på hälsosamtal i v 6, så kanske var därför? Mitt första barn så vet inte riktigt vad som kommer hända på inskrivningen hehe :)

#16 - Ah, men då har du iaf varit där en gång ;) På inskrivningen blir det antagligen lite provtagning och mer snack. Och förhoppningsvis RUL inbokat om dom inte skickar kallelse.