Intressanta frågor, jag hoppas att någon kan komma med bra svar till dig :)

Det hoppas jag också. Folk har ju så mycket åsikter annars angående ålder osv på kvinnan som är gravid, så jag undrar verkligen hur detta bemöts att man egentligen riskerar sitt eget och ev barnets liv.

Menar inte på att jag tycker det är fel att bli gravid.

Bara man själv och ens partner är införstådd i det som skulle kunna hända och dess konsekvenser, men jag håller med dig, folk kommer med väldigt mycket åsikter om sånt dom inte vet något om.

Jag kan ju utöka frågorna med:

Hur ser du på högriskgraviditeter? Är det egoistiskt av föräldrarna att genomgå en sådan?

Så kan alla svara. 🙂 För det är ju en komplicerad fråga. Hur långt får man gå för att få biologisk avkomma eller att få barn alls?

Det finns en diskussion här inne där en tjej med blödarsjuka funderade på att skaffa barn. Vad jag kan minnas av diskussionen var det under 50% chans för henne att överleva då hon blivit inlagd vid för kraftig menstruation. Är det hög risk för både ens eget och barnets liv kan jag känna att det är en smula egoistiskt. Stor risk att lämna en ensam sambo som står utan vare sig käresta eller barn. Vilket öde..

På ett sätt tycker jag faktiskt det är egoistiskt att genomgå en graviditet om man vet att man riskerar att dö av det. PÅ samma gång kan jag förstå att önskan efter ett biologiskt eget barn kan vara enorm. 

Jag tänker som så för mig är ens eget liv faktiskt inte bara ens eget. Mitt liv är ju t.ex en stor del av min sambo, mina föräldrars liv osv. Om jag riskerar mitt eget liv riskerar jag oxå deras. Förstår du hur jag tänker? Om något hände mig skulle de ju bli helt förstörda och sörja något fruktansvärt. 

Jag vet inte om det redan blivit klart att surrogatmödraskap ska tillåtas eller om det bara skulle utredas men det skulle ju kunna vara en lösning för många tror jag. 

Vad gäller om man ska skaffa barn om man t.ex har en högre risk att de får en sjukdom som går i arv så tycker jag inte det går att säga vad som är rätt eller fel. Det måste avgöras från fall till fall och person till person. Men säg att det är 90% att ens barn skulle få en sjukdom som innebär ett enormt lidande, (och då menar jag enormt inte t.ex ett  hjärtfel eller ledsjukdom eller så) då skulle jag personligen tycka det var fel.

#4 Om man själv är sjuk så man utsätter sig själv och barn i någon form av direkt fara har jag inga åsikter om egentligen. Självklart vill man ju att även sjuka ska ha möjligheten att skaffa ett efterlängtat barn.

Däremot så gör jag skillnad på "direkt risk" och "långsiktig risk". Kanske helt fel ord att använda, men jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Du som har ett hjärtfel utsätter dig och barnet för risken att ev plötsligt avlida om ditt hjärta ger upp. Det är en risk man är villig att ta om man blir gravid. Om läkare inte förbjuder dig att bli gravid pga denna risk ser jag den inte som så extremt farlig även om risken finns.

Däremot om man har en dödlig sjukdom eller en annan mycket allvarlig plågsam sjukdom där man vet att ärftligheten är extremt hög kan jag tycka att det är ganska egoistiskt att utsätta ett barn för den risken. Risken att leva ett liv i ständig smärta osv. Eller om risken är väldigt stor att barnet får en sjukdom den kommer dö av efter ett par år osv.

Men det är väldigt svårt att ha några fasta åsikter i det för mycket handlar om fall till fall. Har en kompis som har ett barn med Epidermolysis bullosa men han har den lindriga formen. Hon har även ett barn som är friskt och väntar nu sitt tredje. Risken att få ett sjukt barn är 50% för henne och jag personligen hade nog i det läget nöjt mig med två barn. Hon hade det fruktansvärt jobbigt i början med det sjuka barnet men nu gick det ju väl och han har inte den allvarliga varianten. Men det finns ju inga garantier för att inte nästa barn kanske får en väldigt allvarlig variant som barnet kan dö av i ung ålder.

Det är så olika från fall till fall, men generellt sett så tycker jag att det är upp till var och en vad dom vill riskera. Det jag önskar är att folk inte "bara" tänkte att DOM vill ha barn till varje pris utan tänker på vad dom  ev kommer utsätta kommande barn för. Det kan ju om det vill sig illa leda till ett livslångt lidande.

#5 50% låter lite väl högt. De blödarsjukdomar jag har hört om har det inte varit några sådana procentsatser.Sen är det ju inte direkt farligt för barnet. För det är ju just förlossningen som är riskabel för kvinnan, inte graviditeten.

#6 Fast samtidigt så är ju mitt liv mitt eget och det är jag som ska leva det. Ingen blir ju lycklig om man lever för att anpassa sig till andra.

#7 Jag förstår vad du menar. Jag har själv svårt för föräldrar som fortsätter att skaffa barn trots att de båda bär på cystisk fibros. Det finns spermiedonation att tillgå, för gener är inte det som gör en till föräldrar egentligen.

#8 kollade tråden nu och enligt trådskaparen hade hon 90% risk att förblöda…. Så oddsen var ännu sämre.

#10 Låter lite som ett troll. Jag satte mig faktiskt och läste på lite (var ju 100 år sedan jag läste om sjukdomar) och vid blödarsjuka minskar blödningsrisken i slutet av graviditeten pga att kroppen började producera koagulerande ämnen. Visst fanns det risker, men det stod inte någon rekommendation till att inte skaffa barn hos socialstyrelsen.

Pma gärna länken till tråden.

Vad jag tycker om högriskgraviditeter. Man kan inte dra alla över en kam, och man kan inte frånta någon rätten till att vilja skaffa barn. Det finns graviditeter som påbörjas helt normalt med frisk mamma och frisk bebis men som utvecklas till högrisk. Det jag tycker är viktigt är att mamma och pappan har pratat igenom beslutet en extra gång och vad som händer om det skulle gå illa och konsekvenserna av det. Men nej, det är inte mer egoistiskt än någon annan.