Tack för alla gratulationer i den andra tråden! :)

Drar allting lite kort (försöker iallafall).

Jag var hos min bror och spelade Risk hela lördagskvällen, kände ingenting av någon förlossning. Kom hem runt två på natten, ordnade för sängen och la mig och tittade på film med sambon. Plötsligt nös jag och trodde att jag kissade på mig. Gick till badrummet och blev bara stående mitt på golvet medan det bara forsade vatten. Sambon, i full panik, fick mig att vakna och sätta mig på toaletten istället. Där blev jag fast länge, så fort jag försökte resa mig så rann det. Satt kvar på toa när jag ringde förlossningen.

Eftersom vattnet var ofärgat och jag inte hade värkar så fick jag en tid för kontroll kl 9 nästa morgon.

Det blev tokpackning av bb-väska och många tankar som snurrade i huvudet. Vattnet började bli blodblandat och jag ringde förlossningen igen men de lugnade mig och sa att det inte var någon fara, bara försöka sova innan jag kom in. Hade sovit mindre än fem timmar per natt sen nyårsafton och ingenting alls den här natten.

Sov i tjugo minuter innan jag gav upp. Då hade värkarna börjat lite smått, så jag satte mig i duschen.

Väl på förlossningen undersökte dom barnet och mig. Värkarna kom och gick lite oregelbundet men ökade på under hela dagen. På eftermiddagen började det göra ont på riktigt, då var jag öppen 4 cm.

Hur kvällen förflöt vet jag inte riktigt. Förflyttades till ett förlossningsrum och började få mer och mer ont. Klarade inte längre av att gå på toaletten själv, utan sambon fick hjälpa mig. Klockan 21.00 höll jag på att dö. Var helt utmattad av trötthet och smärta. Dessutom tjöt det konstant från lustgasen så jag var som i en bubbla, utan någon riktigt verklighetsuppfattning. Hade inte längre någon koll på nånting och värkarna kom tätt och gjorde fruktansvärt ont! En ny undersökning gjordes och jag var fortfarande bara öppen 4 cm! Det höll på att knäcka mig!!

Men då sattes epidural in och en timme senare var jag öppen 9 cm! Ytterligare nån halvtimme senare var jag fullt öppen, men huvudet låg för högt upp så jag fick ställa mig upp vid varje värk och lite försiktigt ge efter för trycket neråt.

Kl 01.00 orkade jag inte mer. Trots de rejäla värkarna somnade jag mellan varje värk, hängandes på gå-bordet. Ringde på klockan och sa att jag ger upp. Då ville de ta något prov på barnet, men när de undersökte mig för det så blev jag beordrad att krysta. Åtta minuter senare låg vår dotter på mitt bröst. Då var det den 4 januari kl 01.22

Vilken mäktig känsla!!

Allt det onda var som bortblåst och nu idag kan jag inte längre föreställa mig hur ont det gjorde. Jag vet bara ATT det gjorde ont.

Sambon som jag aldrig sett gråta tidigare stod och snörvlade men försökte hålla emot tårarna. När jag sa att han fick gråta så kom väl alla de senaste 20 årens tårar på en gång och han bara grät hysteriskt. Och då gjorde ju jag det med såklart :)

Blev sydd med 4 stygn och förflyttad till bb vid 5-tiden. Där fick vi stanna till tisdag eftermiddag. Lilltjejen mådde illa hela måndagen och kräktes fostervatten och åt dåligt så de ville se att amningen kom igång. Dessutom måste man tydligen stanna på sjukhuset i minst 24 timmar när man haft en så lång vattenavgång (något jag inte hade en aning om innan).

Överlag tycker jag att allt gick bra, även om det tog lång tid och var väldigt smärtsamt. Hade dock en riktigt dålig barnmorska mellan kl 13 och 21 och idag ångrar jag att jag inte bad att få byta. Dessutom var det riktigt jobbigt med dropp i armen (som ständigt tjöt eftersom slangen ströps när värkarna kom), elektroder i underlivet för både barnets hjärtljud och för att mäta värkarna plus slangen för epiduralen i ryggen. Jag kände mig som ett vandrande slangnystan när jag behövde gå på toaletten.

Igår bestämde vi att hon skulle heta Vendela och nu fungerar amningen utmärkt och hon sover bra både på natten och dagen. Dock är hon lite väl gul, men det åker vi och kollar varje dag så är inte särskilt orolig.

Bifogar en typisk bb-bild ;) Kommer fler bilder sen när jag kopplat in kameran i datorn.