Även om du skulle prova med en docka eller låna en baby och prova så är det inte samma sak som med ett eget barn, med en docka eller någon annans barn finns inte moderskärleken som betyder så mycket trots vakna nätter ibland. Jag tycker att du ska strunta i andras åsikter, ingen annan än du själv vet när du känner dig redo för att bli mamma, lyssna till ditt eget hjärta.

Visst ska man lyssna på sitt hjärta, men hjärtat berättar inte hur jobbigt det faktistk är att ha småbarn. Och hur jobbigt det är att ha småbarn om man tex inte har pengar och en god ekonomi (vilket man visst kan ha som 21åring, men lika gärna inte)… Men främst är det mentalt och fysiskt kämpigt att ha småbarn, och det kan man inte förbereda sig på med skrikiga dockor eller med sitt hjärta… tyvärr. eller tur nog, annars skulle det inte bli några barn gjorda, hahaha.

Säger inte att du ska låta bli att skaffa barn, men man ska iaf lyssna rejält på vilka nackdelar det är att skaffa barn tidigt och därefter överväga om man klarar av/vill det därefter.

Sitter här med en 4 veckors bäbis själv. Och jag lovar dig att det inte är någon picknick. Det är superjobbigt att inte få sova, att alltid, dygnet runt, vara en mjölkko som sällan får mer än 30 min utan en bäbis i famnen. Att inte bli mentalt störd när din bäbis skriker mer än några minuter… Men det finns såklart även underbara stunder, men de är inte lika lätta att njuta av som man kan tro när man är helt slut av att "bara vara mamma".

Finns en rätt rolig bok som du kan köpa på nätet som behandlar ämnet om hur jobbigt det är att vara småbarnsmamma, den heter "Så överlever du ditt första år som mamma" tror jag. Läs den, skratta lite, och fundera sedan lite på om du orkar med att ge dig in i denna "lek" redan. ;-) hehehe… Nu ska jag slöa några minuter innan nästa matningspass och skrikutbrott… :)

ja jag kan bara hålla med albaStiffler. .dom första 3-4 månaderna tyckte jag var näst intill plågsamma?! man får så lite tillbaka, inte ens ett leende liksom. och detta kosntanta" vara på alerten" och man kunde liksom itne ens kissa ifred, , det fanns ingen möjlighet att förbereda sig på den känslan. jag minns att jag satt i köket mitt i natten och ammade och grät, för jag var så trött på att jag var TVUNGEN att göra dessa saker. . .innan har man liksom kunnat välja, låta sambon göra eller liknande. men då, då var jag tvungen ochd et tyckte jag var jättejobbigt.

Men nu, när hon är 9 månader, älskar jag det! nu får man tillbaka, nu börjar belöningen komma för detta slit man haft innan ( eller ja, det började bli bra vid 5-6 månaders ålder). .innan trotsåldern kommer, gåkunskaper och ja, allt det där som kommer runt 1-årsåldern och upp tills dom är 17;)

haha, isf längtar jag tills 9-månadersålern jag med… :-) Men visst, man ska ta vara på denna tid med, ävenom den är skitjobbig ibland. Idag gurglade min bäbbe för första gången, det var gulligt! *stolt mamma*

ja det är en helt udnerbar ålder. börjar busa, spexa och tycker massor hela tiden! men, fördelen med pluttisarna är att dom sover mycket mer på dagen ( min gjrode det ialla fall) jämfört med nu . .

det är härligt när det händer saker för första gånge.  .du har en helt enorm tid framför dig, så var stolt!