Natten mellan den 19de och 20de juli så vaknade jag efter ca 30 minuters sömn av att jag behövde gå toaletten. Efter besöket innan trosorna hann på så droppar det något. Jag blev fundersam och undrade om det var kiss, tog lite på fingrarna och luktade. Då gick det upp för mig att det var vattnet..!

Ropade på Andreas att han skulle komma till toaletten och jag sa att jag tror att det var vattnet.. Började hoppa runt efter en handduk jag satte mellan benen och så ringde vi förlossningen och berättade att vattnet gått. Fick en tid för att komma in på underöskning 9.30 samma dag.

När klockan blivit ca 3.15 så kände jag första värken. Svag dock och inget jag mer än höjde ögonbrynen för. Noterade på ett papper vilken tid den kom.

Vi hade ganska stökigt hemma och en massa disk, så jag ställde mig för att diska och Andreas gick och la sig igen. Mer och mer vatten gick och jag fick byta badlakan ett par ggr. Värkarna började kännas allt mer och kom med ca 4-5 minuters mellanrum när klockan var ca 4. Ringde svärmor Inger och berättade att vattnet gått och att vi skulle in 9.30 så hon skulle komma och hämtaoss då.

Ringde förlossningen igen och berättade att värkarna satt igång och hur långa de var och hur lång tid det var mellan dem. Var nu ca 45 sekunder långa och 2-3 minuter mellan. De sa att vi kunde komma in när det blev för jobbigt.

Gav upp disken och hade nu väldigt ont att jag var tvungen att ta stöd för att kunna andas igenom dem. Ringde svärmor igen och sa att vi ville åka in. Så hon satte sig i bilen för att åka hem till oss, ca 30 minuters bilresa.

Var nu så jobbigt att jag bara ville sova. Hade inte sovit något sedan 14 tiden dagen innan och jag var redan trött..

Inger kom och var jätteglad och sa ngot i stil med "jag har sagt hela tiden att du skulle föda barn idag, på blivnade gamelfarfars 80-årsdag!"

Satte oss i bilen med nu en mycket mindre handduk då vattnet slutat att rinna nästan helt.. Hade dock inte en enda värk på bilresan på ca 10 minuter.

När vi kom in hade jag panik.Har varit livrädd hela graviditeten att jag ska spricka allvarligt och så, men försökt att komma över rädslan, men nu var den ett faktum. Var dessutom så trött att jag inte skulle orka ha ont och föda barn.. Sa att jsg ville bli snittad bara jag slapp föda barn.. Jag var verkligen hysterisk vid det här laget.

Klockan var 7.45 när vi var inne och när de undersökte mig så var jag öppen 5 cm redan. Fick tala med en läkare om min rädsla och tydligen så skulle de kunna göra kejsarsnitt om jag inte orkade pga in trötthet (det var dock inget jag fick veta om då utan i efterhand).

8.30 så flyttas vi in till en förlossningssal - den salen vi varit inne på flrut med en mycket högljud klocka..! -

När vi kommer in i salen så får jag byta om och så ville de att jag skulle prova lustgasen (1-2 minuter mellan värkarna) och tillsut så gick jag med på det.

Lustgasen blev min bästa vän..!

Ligger på sidan och andas och slappar av ovanligt mycket tydligen under värkarna. - jag har en förmåga att kunna slappna av extremt mycket och bra, trodde dock aldrig att jag hade så bra kontroll över avlsappning och att det skulle hjälpa mig så mycket som under förlossningen -

9.07 är jag öppen 6-7 cm och vi ska genomföra vanlig förlossning. Av någon anledning så vill jag ha EDA (kommer inte ens ihåg att jag bad om den, hade inte så ont, var väl i förebyggande syfte och att jag visste att det snart skulle vara för sent att få den).

10.30 så lyckas de lägga EDAn men jag känner inte av någonting att den hjälper under förlossningen. Kan hända att den lidrade en del, men jag har ingen aning.

Vid 12-tiden så är jag öppen helt och de säger att snart är det förmodligen dags för krystvärkar och bebis, men när de undersöker mig så ligger barnet för högt upp och måste komma längre ner..

Jag är vid det här laget så trött att jag somnar mellan värkarna i någon minut. Orkar absolut inte göra någonting och absolut inte stå och gå runt så barnet kommer ner. Ville bara sova. Har aldrig någonsin varit så trött i hela mitt liv..

Jag blir övertalad att stå upp och med den snygga.. rullatorn? och jag står upp en halvtimme-timme och sedan så orkade jag inte mer, ville bara ligga så jag la mig igen.

Vid 15.05 så får jag värkeförstärkande dropp för att barnet ska pressas ned ännu mer.

Jag har faktiskt humorn i behåll och skämtar en hel del med Andreas och ber honom att ta kort. Vi tog även ett kort där vi pussas. Blir övertalad igen om att jag måste stå upp, för annars kommer barnet aldrig att åka tilräckligt långt ner.. Kämpar och står upp och somnar till lite då och då.. Jag älskade verkligen min kära lustgas. Bad Andreas att prova den och det gör han. Han tyckte om den lika mykcet som mig. Känns precis som när man är full, det går fort, men går dock ur fort så man får fylla på ofta, och man slipper baksmällan. Haha!

Vid 17.30 så är barnet på plats och det är dags för krystvärkar, men jag känner inte av några krystvärkar oc knapt ens av de vanliga.. Så jag fick verkligen själv ta i att krysta.. Vid 18.15 tiden så är jag så trött och vill bara lägga av och då lägger de sån press på mig genom att säga att jag måste. Nr jag frågade vadsom skulle hända om jag inte orkade så sa en BM inte så mycket, så jag tolkade det som attbarnet inte skulle överleva, så det motiverade mig att orka.

De får för sig att trycka övanför mig mage för att hjälpa barnet, men det gör så ont att jag inte klarade av att krysta då.. Började nästan gråta och kände mig verkligen skitdålig.. Att jag inte dög till någonting. Efter ens tund så kom en annan BM för att göra samma sak och då gick det mycketmycket bättre! Hon förstod att när jag tappade andetaget och var tvungen att ta ett nytt snabbt under samma värk så behövde jag utrymme för att få in luften för att krysta och det tog inte lång tid förens huvudet var nästan ute.

- Någon gång under värkarbetet när de såg huvudet så frågade jag om de såg vilken hårfärg. Fick då tills var att det var mycket svart hår och blev tillfrågad på ett humoristiskt sätt om jag hade med mig en rosett. Jag sa att jag hade hårspännen till övers i väskan att det var mitt barn om det var mörkt hår, om det hade varit en blond unge så skulle jag tagit väskan och gått hem för då var den inte min! -

När de sa att vid nästa värk så skulle bebisen vara ute så trodde jag inte på dem för fem öre. Men jag tog i och så sant som det var sagt - - bebisen var ute..!

När jag såg bebisen så tittade jag direkt mellan benen och var nära på att fråga "men vart fan är snoppen?!" trodde att jag skulle få en pojke men ville så gärna ha en flicka, så besviken blev jag absolut inte, bara förvånad! Noterade även högt att hon måste väga över 4 kilo, och rätt hade jag där.

Söndagen den 20de juli klockan 18.33 när Elva Maria Barbro Kom till världen. Jag och Andreas hade haft distansförhållande i 2 år och jag brukade nästan alltid åka hem med ett tåg på söndagarna som gick 18.33. Ett mycket speciellt klockslag!

Om ni kommer ihåg från starten så var jag mycket rädd att spricka och ville inte föda vaginalt. När de skulle undersöka mig så hade jag inte gått sönder någonting alls, inte ens en minsta lilla bristning..!

Att föda barn var det jobbigaste jag någonsin gjort, men i smärtväg så blev jag possetivt överaskad. trodde att det skulle göra svinont, men det gör faktist ondare att tatuera sig tyckr jag. Ialla fall att tatuera sig ovanför venusberget och all tunn hud där!