Jag slutade med alkohol, ädelostar när vi bestämde oss för att sätta igång med barngörandet, och då sa jag sa som det var- att vi bestämt oss för att försöka bli gravida. Och ville folk istället tro att jag redan var gravid så fick dom väl det. Jag räknade med att det skulle ta några månader för mig att bli gravid så jag tänkte att tids nog kommer dom ju märka att jag innebar gravid från början. Nu gick det ju dock mycket fortare än tänkt. En månad senare var jag gravid.. Jag körde fortfarande på "vi försöker"-spåret men många anade att jag "ljög", det är väl sånt som kanske märks på en ;)

Vilka sa du det till? Alltså att ni bestämt er för att försöka?

Kaffe har jag druckit hela tiden om jag velat. Annars träffade vi väldigt lite folk de där veckorna när man inte ville berätta så för dem kunde man säga.

Oj, jag har aldrig behövt ha ursäkter.
Bara sagt att jag inte är sugen på alkohol, kaffe eller vad det nu gällt. Ingen har frågat varför. Iofs var det bara med första sonen som vi försökte hålla hemligt ett tag. Med yngsta sonen fick vi berätta väldigt tidigt då svärmor jobbar med min chef. De är nära vänner och ville därför inte att svärmor skulle få veta på omvägar.

Kaffe dricker jag som vanligt, bara i mindre mängder.
Alkohol - jag är ju väldigt partyglad och känd för att dansa in på småtimmarna så sist det var tjejkväll hade jag alkoholfri öl i glas och skyllde på att jag var lite sjuk för att smita hem tidigare.
Har i övrigt undvikit sociala situationer med ursäkter om andra planer, då vi känner flera par som älskar mötas upp för ett glas vin.
So far so good. 

Då det syns rätt bra på mig redan (v11) så ser jag även till att inte träffa vänner eller familj, vilket är sjukt trist såklart, men jag vill verkligen vänta till minst v13 så även där får jag säga att jag har planer på annat håll.
Men snart så. 👍

#2 Typ alla. Såväl familj, vänner som arbetskamrater har vetat i många år att jag längtat efter barn, det är sambon som varit bromskloss. Så när han äntligen kände sig redo så var jag väldigt öppen med att vi nu hade bestämt oss för att börja försöka :)

Vi umgås sällan med folk, så än så länge har inga ursäkter behövts. 
Det som kommer bli mest knepigt är att förklara varför vi så tvärt slutat röka för killens farmor och mamma. 

Sen är det väl min kompis som jag inte berättat något för än, försöker hålla mig borta därifrån så mycket som möjligt då mina humörsvängningar är extrema just nu och jag springer på toa varje halvtimme känns det som.

Jag dricker vanligtvis mängder med kaffe, gärna ett par liter om dagen men sen började det lukta fruktansvärt så att dra ned var inte speciellt svårt. Men konstigt nog kommenterade ingen det, jag låtsades bara som ingenting så det verkar ha gått obemärkt förbi. Kan ju ha hjälpt att det var mitt i värmeböljan i och för sig (bor i Skåne, hade nästan 30 grader och sol hela förra sommaren, max två regndagar skulle jag tro). 

Annars var det enda jag slutade med brieost, och det är ju inte något man äter bland folk dag ut och dag in direkt ändå. 

Det bästa är nog att inte göra någon grej av det, och bara låta bli utan att kommentera det :)

Jag körde till diverse fester osv, drack alkoholfria drinkar istället för öl eller vin för dom syns ju inte vad det är i ;)

Jag behövde aldrig ursäkter utan jag tacka bara nej :)

Jag körde oxå bil till fester. Första gången ville vi inte berätta för ytligt bekanta pga att vi kanske skulle göra en sen abort om fvp visade dålig prognos. Då sa jag att jag inte drack pga ett virus som gått hårt åt levern vilket visserligen var helt sant och orsaken till risken för barnet i magen men då slapp jag nämna graviditeten.

Denna gången var vi på fest hos min syster bara någon dag efter pluset och det bjöds på snittar med olika sorters ost på så då var jag ju tvungen att fråga vad det var och då var det lika bra att outa graviditeten med en gång. Fanns liksom inget annat at skylla på, haha. Nu had evi iofs tänkyt berätta tidigt ändå men kanske inte så tidigt för alla som var där.

Annat man kan skylla på om man inte vill beätta är ju t.ex att man äter medicin. Men dte funkar ju bara ör alkohol.

Fast den där om medicin borde man ju kunna dra i samband med kaffe också, att det krockar med koffeinet eller något :)
Folk har ju sällan stenkoll på vad som funkar med diverse läkemedel liksom.

Kaffe i mindre mängder är väl inget problem. Alkohol kan man ju se till att man är kvällens chaufför eller om man är hemma att man ska upp tidigt och köra bil och att man därför avstår.
Själv hade jag inga problem med det då jag både innan och efter jag varit gravid/fått barn enbart druckit alkohol vid ett fåtal tillfällen. Har väl inget större behov av det trots att jag tycker ett glas vin till maten kan vara gott någon gång ibland.

Jag försökte köra för att slippa dricka. Dock var vi iväg på en fest som varade en hel helg (ankomst på fredag och hemresa på söndag) så då var det lite svårt för folk att fatta, dom tyckte det var onödigt att låta bli att dricka på fredag för att kunna köra på söndagen. Hehe, så det var en kompis som fattade, men då fick jag honom att tro att vi ville försöka. Till alla andra sa jag bara att jag inte kände för att dricka och att man kan ha kul utan alkohol. Nu i efterhand inser jag att det hade varit smartare att skylla på medicin, men det tänkte jag inte på då.

Jul och mat var nog svårare. Pappa hade gjort gravad lax och jag vågade inte riktigt smaka på den. Han tjatade flera gånger, och ville även bjuda på öl till maten å sådär. Så det var lite svårt. Men han accepterar ju ändå om jag säger nej, men kändes jobbigt att behöva säga nej för han verkade som att han blev ledsen liksom.

Annars har det nog inte varit något tillfälle som jag behövt ursäkta mig.

Folk i vår omgivning började misstänka ungefär samtidigt som oss, antar att jag betedde mig väldigt "gravidigt", så det var liksom ingen idé att försöka dölja något. Lika bra att berätta på en gång, i vecka fem. Är jätteglad att jag berättade redan då faktiskt, skönt att slippa komma på ursäkter när man kräks varje dag i skolan och knappt orkar röra sig ur soffan. Hade vi fått missfall så hade det nästan varit skönt att folk visste varför jag var så ledsen.

Hade jag inte haft så mycket symptom så hade det nog inte varit några problem att dölja! Fick visserligen mage tidigt men hade kunnat skylla på glutenmage. Är en sån tjej som då och då, utan anledning, avstår alkohol på fester så det hade ingen reagerat över, och jag har aldrig varit en jättekaffedrickare så…

När jag och sambon väntar barn så behöver jag ingen ursäkt, de flesta vill gärna tro att jag är gravid då jag avstår från alkohol. Det får dom gärna tro om det gör dom lyckliga. Har varit "gravid" i några år nu. Jag känner inte behov utav att dricka så fort man umgås med någon på helgerna och kör gärna, de flesta i min närhet ser det dock som en uppoffring?