Ni båda måste vara redo och känna att ni är 100% säkra. Hur fungerar ni då det gäller hushållssysslor? Delar ni på dem? Hur blir det om det kommer en liten en in i bilden? Kommer han att ta sitt ansvar och även ta nattskift med bebisen eller kommer han att anse att det är ditt jobb om han jobbar? Är ni medvetna om att er relation kan eventuellt få lida väldigt mycket det första året då ni har en bebis? Är du redo att eventuellt bli singelmamma om det visar sig att er relation inte är tillräckligt stark för att överleva en så pass stor förändring? Allt sådant här bör msn ha i åtanke. Jag hade allt mitt på det torra ifall det inte skulle fungera mellan mig och min då vi fick vår första plutt. Jag och min hade diskuterat igenom vad vi skulle göra om allt skulle slås i spillror. Vi hade alltså plan B, C och D färdiga. Jag personlige kan tycka att det kan löna sig att vänta tills du har studerat färdigt eftersom studier och ett litet barn kan bli väldigt påfrestande. Det kan också vara värt att bo ihop ett par år innan ni tar beslutet att skaffa barn.

https://gravid.ifokus.se/discussions/5e8228958e0e742a3e0003ff-vill-ha-barn?discussions-2

Jag tänker att gällande vem som ska göra vad, vem som ska ta nattskift med bebis och liknande är inte det viktigaste att man kommer överens om att man ska dela på allt. Det som är viktigt är att man är överens. Vår uppdelning med barnen hemma är att jag har barnen, kanske inte 100%, men 90% av tiden i alla fall. Jag sköter också mycket av hemmasysslorna. Det är vår deal. Jag får vara hemma längre med barnen och han betalar min pension som jag förlorar under tiden. Alla familjer har olika förutsättningar, alla har olika tankar kring familj. Det viktiga är att ni är trygga med vad ni vill och vad ni känner. En annan sak som jag tänker är viktigt är ekonomin, även över tid. Vill ni köpa något eget exempelvis påverkar barn era lånemöjligheter. Det är kanske inget som behöver avgöra om ni skaffar barn eller ej, men det är värt att ha i åtanke. Att plugga efter barn eller avbryta studier för barn och sedan återuppta dem, är det många som gör. livet har ju trots allt en förmåga att ta oväntade vändningar… Vi skaffade vår första under tiden som min man pluggade. Och gällande att gå isär… Jag vet flera som blev oväntat gravida tidigt, runt 18-22, behöll och lever ihop med sin partner än, nu med flera barn i skolåldern. Jag vet också de som inte alls har barn och ändå gått isär efter 12 år ihop. Sedan vet jag dom som separerar med småbarn. Man kan liksom inte vaccinera sig mot separationer. 50% av alla äktenskap i Sverige kraschar trots allt… Jag och min man träffades vid samma ålder som ni, på gymnasiet och firar 14 år ihop i år. Vi har två barn, en som precis fyllt 1 och en som fyller 4 i september. Om jag får ge något tips utifrån min egen situation och utifrån vad jag känner har varit viktigt är det att passa på att leva tillsammans lite. Det handlar inte om att festa eller vara ute, utan om att jag är glad att vi tog några år att verkligen leva ihop. Man kan vara hur mogen och trygg som helst i sig själva och sin relation, men det tar tid att verkligen känna på varandra och leva med varandra. Det är också en härlig tid när man lever tillsammans med bara varandra som man nog inte uppskattar riktigt förrän man har två barn som tar typ all tid. Mitt andra tips, tänk över ekonomin. Barn påverkar inte bara under tiden ni är föräldralediga, utan även tiden efter. Fundera på hur ni vill leva, hur ni vill bo. Fundera redan innan på hur ni ska nå dit ni vill. Finns det en sak man sedan faktiskt kan bli ordentligt ovänner över, eller som kan nöta på en relation är det pengar, trist nog. Barn är underbart, men också tuffa. Det finns inget som vänder upp och ner på allt så som barn. När man skaffar dom, ja, det kan man bara själv avgöra 😊

Jag och min man träffades när vi var 18 och jag ville ha barn redan vid 19 år. Vet jag satt och googlade vagnar, barnkläder, mammakläder mm för hade sådan barnlängtan. Dock är jag väldigt glad att vi beslöt oss för att vänta skaffa barn tills vi var 25 och hann studera klart och skaffa oss bra jobb båda två. Nu har vi två barn på 2,5 år resp 3 månader och det känns så bra att vi väntade för nu har vi bra ekonomi, bor där vi vill och nu kan jag verkligen njuta av föräldraledigheten för det känns tryggt. Jag förstår verkligen hur stark barnlängtan är men jag tänkte att den som spar den har 😊 Detta är från min egen erfarenhet men det är olika för alla och det är bara ni som vet vad som passar bäst för er. Lycka till!

Jag träffade min man året vi skulle fylla 19 år. Vi fick vårt första barn när vi var 27 år. Nu har vi två barn och ett tredje på väg, fyller 39 i år. Jag hade också stor barnlängtan tidigt. Vi valde att bli med hund istället. Vi testade på att ha båt, vi byte boende och arbeten, pluggade och gjorde härliga resor. Vi utforskade livet 😊 Åren tillsammans innan barnen var så viktiga och bra, dom handlade bara om oss. Har man stor längtan kan även en Reborn docka bli ett bra substitut, Googla på det ❤

Det är bara ni som kan känna om det känns rätt för er! Åldern i sig tycker inte jag är så viktig, men det kan ju finnas några bra fördelar med ekonomi/jobb/boende och sådär som ofta kommer med en något högre ålder. Jag var 25 när jag blev gravid med vårt första barn - då hade vi egen bostadsrätt, färdigutbildad med ett riktigt bra jobb, gift och hade varit sambo med min partner i några år. Att vi hade det ganska bra ordnat för oss har lett till att jag kunnat vara hemma (nu med två barn) i nästan 4 år (har varit inne och jobbat deltid sådär en dag i veckan under en tid) vilket har varit fantastiskt för mig och barnen. Hade vi varit yngre och inte haft ekonomi för att ha barnen hemma så hade vi kanske behövt skola in på förskola när barnen var små och det hade inte känts rätt för mig.

Kanske skulle ni kunna börja med att ha ett husdjur? Vänta in utbildning/bra jobb då jag tror att det är svårare att klara av att skaffa dessa när man har småbarn (även om det såklart går men att det blir lite mer kämpigt).

Hejsan! Tack för alla bra svar!

Jag ursäktar att jag inte svarat förens nu, har inte haft tid riktigt med en massa som pågår just nu, men här kommer svaret!

Jag uppskattar verkligen alla svar och det fick mig verkligen tänka till. Om jag sa vara ärlig så fick jag lite halvpanik först för jag var rädd att stressen av ett barn skulle förstöra mitt och sambons förhållande, och inget är viktigare för mig än att ha ett bra förhållande med honom för att han är så otroligt viktig för mig. 

Det här med att kunna leva vårt liv tillsammans bara vi två ett tag var inget jag riktigt hade tänkt på så mycket, men det är en väldigt bra poäng. Å ena sidan så vill jag ut och resa och utforska världen tillsammans med honom, men det är även något jag väldigt gärna vill göra tillsammans med framtida barn, precis som mina föräldrar har gjort med mig och min bror. 

Att vänta tills jag har fått min utbildning och han blivit fullbetald hade ju varit det ideala, men vid den tiden är vi 26 och det känns så otroligt långt bort, så det är lite jobbigt att tänka sig ändå… 

Gällande husdjur så vet vi redan både ras och namn ;) Vi har diskuterat när rätt tid för det är, och ett av förslagen är under tiden jag pluggar, så kanske under hösten eller våren. Det andra förslaget är att göra det efter man fått barn, men efter kanske lite drygt ett år då man ändå är hemma. Men jag vet inte riktigt, det här med planering är svårt ibland…

På ett sätt känner jag mig lite skamfull för varje gång vi har ett "scare" och jag faktiskt tar ett test så blir jag rätt ledsen när det är negativt. Känns själviskt att vilja ha barn nu, samt så vet jag att det inte är "rätt" enligt samhället och antagligen våra familjer och dylikt. Det gör det ju inte bättre att jag har koll på en del (väldigt mycket) sen jag var gravid förra året. Jag vet vilken barnvagn som är bäst för vår familj, vilka nappflaskor vi bör prova, vilka blöjor vi ska köpa och vad en spjälsäng kostar på Ikea. Jag vet såklart inte allt för jag har ju inte faktiskt haft barn och upplevt det, men jag gjorde kopiösa mängder research på allt man kan tänka sig, och det hade på ett sätt varit skönare att inte veta allt detta för då hade jag nog inte känt mig lika "redo" som jag gör nu.

Jag pratade med pojkvännen och han kände väl lite som jag, att han vill verkligen ha barn men att det vore "fel" eftersom det är fel tid enligt samhället och så…

Återigen tack för alla svar, det betyder jättemycket! <3

Vad samhället tycker ska man väl skita i, men det är å andra sidan många om har erfarenhet av din sits. 

Jag tror inte att ni kommer att ångra er om ni väntar. Res själva, utbilda er om ni vill det, bo ihop så ni vet att ni funkar på det planet, diskutera igenom värderingar, hitta jobb ni trivs med osv osv osv. Jag gjorde en abort när jag var 19. Tungt som fan trots att det var rätt beslut. Alla graviditetstest jag gjort efter det har varit med blandade känslor. Lättnad, men också sorg. 

Fick första barnet när jag var 33 och andra när jag var 36. SÅÅÅÅÅ glad att jag väntade. Ville eg inte ha barn innan jag blev 30. Så många vändningar mitt liv har tagit under de 14 åren mellan aborten och första barnet, vändningar jag inte velat vara utan. Så många fina upplevelser som jag och sambon haft själva. Det är inte heller för sent att skapa fler fina minnen med barnen även om  man är äldre när de föds :) 

När jag var 19 jobbade jag på ICA och funderade på att börja plugga. Trivdes inte speciellt med mitt jobb, men det var ok. Började plugga en sak och sen en annan. Idag är jag forskare i nationalekonomi och älskar mitt jobb på universitetet. Vem hade kunnat ana det. Det hade jag inte varit om jag behållit det första barnet. Hade jag behållit det barnet hade jag haft ett vuxet barn med en man som visserligen är en av de stora kärlekarna jag haft i livet, men som ändå var fel kärlek och livet hade tagit en helt annan inriktning. Kanske hade det varit en bra inriktning det med men jag tror att det blev mycket bättre såhär.