Jag och min sambo har samma problem.. Fast för sambons del är det att han inte får utlösning när han kommer. Men vi kämpar, för man får tänka att det är värt all möda i slutändan. Våran glöd är att vi faktiskt en dag kommer få bebis! Styrkekramar till er!❤️

Åh jag känner så igen mig! Ibland är de bara omöjligt att hålla huvudet högt.. ni är inte ensamma! Och kom ihåg, det är alltid okej att känna, oavsett vad de är för känslor. Ibland måste man få gråta, bli arg, stressa, kasta kudden i väggen eller bara få sitta och stirra på tvn för att koppla bort allt! För man kommer att resa på sig igen ❤️ Jah och min fästman är inne på 11 månaden med ett missfall i bagaget. Nu har vi fått köra första omgången letrozol så jag börjar känna att tyngden lättar, jag behöver inte bära lasset själv för nu får jag hjälp 🌸 Så mitt tips om man nu kan kalla de så är att tillåta sig själv att känna? Låter de knäppt? Jag loggar mina känslor för att kunna följa mönster i cykeln samt för att kunna säga att men idag är en mycket bättre dag än igår, trots att jag kanske inte har den bästa av dagar! Och sen de viktigaste, tala med din partner! Trots att personen inte kan förstå vad du känner så får du bubbla av dig och lätta på hjärtat ❤️ Kram och lycka till i framtiden!

#1 och #2 Samtidigt som jag SÅKLART önskar allt det bästa i era liv, så är det en liten lättnad att höra att man inte är ensam i att vilja slå knytnäven i väggen ibland. Jag och sambon pratar, vi försöker rycka upp varandra när det andre får en dipp. Men ibland känns allt bara tomt. Jag är så nervös inför dagen vi ska bli kallade på ett möte så att jag kanske faktiskt måste berätta för min chef(som jag tycker är underbar och nära) VARFÖR som jag måste ta ledigt för att åka iväg till en annan stad. #1 Har ni sökt hjälp något?❤ #2 Vad är letrozol och vad gör det för en?❤ Kastar en massa styrkekramar åt era håll också!❤

Ni är absolut inte ensamma, finns enormt många där ute som det tar tid för! Jag har själv gått igenom exakt samma sak.

Det tog över två år och flera besök på fertilitetsmottagningen i ett halvår innan vi äntligen blev gravida. Är i vecka 17 nu och hoppas för allt i världen att vi äntligen kommer få vårt efterlängtade barn till sommaren!❤️

Det som hjälpte var att prata med och stötta varandra. Jag och maken pratade om allt hela tiden. Vi pratade även om vad som skulle hända ifall vi inte skulle lyckas och det var riktigt skönt att ha en "plan" ifall det skulle bli så, för livet är ju inte över för det även om det ibland känns så. Man måste försöka finna sina ljusglimtar i livet och fokusera så mycket man kan på dem! 

Man ska aldrig ge upp! Jag håller tummarna för att ni får er dröm uppfylld snart. ✨

#3 Vi har pratat lite med olika läkare men det var en nyligen som sa att han skulle prova att smörja med starka sterioder för att öppna där det är tätt, vi tror det har med hans diabetes att göra :/ Men vi kämpar stenhårt för bebislycka!❤️

#4 Fick ni någon bra hjälp på mottagningen? Jag vet som inte vad jag ska förvänta mig där. Vad händer ifall dom säger "det finns inget fel med er"? Hur går man vidare då? Jag är väldigt glad för er skull❤ Vi kanske måste prata ÄNNU mer, jag vet inte. #5 Håller tummarna på att det ska fungera för er! Kämpa på 👊

#6 Jadå vi fick bra hjälp men det var väldigt varierande besked. Första besöket så sa de att allt såg bra ut (prover och VUL) och att vi hade bra chanser att lyckas själva. Det kändes lite som ett hån eftersom vi försökt utan resultat i två år…. Nästa besök så var det inte alls bra (VUL med spolning) och de pratade om IVF vilket var jobbigt men då kändes det som att vi äntligen skulle få hjälp. Tredje gången såg allt bra ut igen (röntgen med spolning), väldigt förvånande! Sen någon vecka senare var jag plötsligt gravid naturligt. Så antingen hjälpte de två spolningarna jag gjorde eller så var det aldrig något fel. Mycket skumt i alla fall men vi hann gå igenom precis alla känslor man kan ha med de olika beskeden. 😊 Är det inget fel på någon av er så kommer det säkert fungera tillslut! Ibland tar det tid helt utan någon särskild orsak. 🌸

Vi är i samma sits så jag förstår till 100% !! Jag och min man är gifta, har hus, har många vänner som redan är 2-3 barns föräldrar. En del av dem yngre än oss. Känner en sådan press utöver alla dessa känslor. Det blir en sån stress när man vet att alla ens nära och kära undrar när vi ska få barn. Vill ju inget hellre! Positiva ÄL test varje månad, myser minst 2-3ggr på ÄL veckan. Men mensen dyker upp varje månad. Försöker tänka positivt att nångång blir det vår tur. Men ibland är det svårt 😢❤️ Man undrar ju vad som är fel.

#3 jag förstår verkligen känslan av att behöva veta att man inte är själv så inte behöver du ursäkta dig! ☺️ Äsch de finns massor med bortförklaringar ifall du inte skulle vilja avslöja! 😇 annars så förutsätter jag att din chef kommer att förstå! Ja i början på januari fick vi hjälp. Konstaterades att jag har Pco, vilket för mig innebär att Jah har massor med ägg men de blir inte mogna så enkelt. Letrozol hjälper mina ägg att mogna till så att de blir en riktig ägglossning 😀 mina cykler var allt mellan 110-46 dagar och nu efter första omgången letrozol är den nere på enbart 29!!! Lycka ☺️ Sök hjälp om du fixar de! De finns så kunniga människor som kan hjälpa 🌸

Glömde nämna det tidigare men under vår utredning så sa de att även om man inte hittar något fel så får man gå vidare med IVF om inget annat fungerar. I mitt landsting får man tre gratis försök med IVF och sen får man betala själv om det inte lyckas. Så även om utredningen inte visar något så får man hjälp, det kan vara skönt att veta. 😀

#7 Åh vilken onödig stress det skapar. Än så länge har jag bara fått ta blodprov vilket jag sedan ringde och kollade angående och de sa att inget såg konstigt ut.. Men jag vet ju fortfarande inte ifall jag skulle behöva spola eller ifall sambons sperma behöver en extra skjuts.. #8 Hur länge har ni försökt?😔 #9 Jag börjar misstänka att det måste komma en dag då jag får/måste berätta för chefen, det bästa är väl att jag då slipper att ursäkta med "inget är fel, jag är bara så trött" hela tiden. Men jag känner mig inte helt redo för det ännu. Men vad skönt att du fått hjälp, det ger mig hopp också. Jag håller tummarna på att utredningen hjälper mig också! Efter regn så kommer solsken och med det en vacker regnbåge 🌈

Ca 1år av aktivt försökande. Ska ta tag i att boka tid nästa vecka för utredning tänkte jag .. så nervös över det.😞

#12 Jag förstår dig, jag har som sagt nyligen påbörjat utredningen. Så ännu har det lämnats blodprov av mig och spermaprov av sambon samt strax blodprov av han med. Men vi har inte varit på något möte.. det sker om kanske 2 månader. Så det känns lite som att allt står still just nu. Håller modet uppe med att jag förhoppningsvis har ÄL inom några få dagar.💜

Förstår också! Vi kämpade ett år med att få till vår son. Min man ville ge upp stundvis för att missfallen var så kämpiga, men nu när vi har två fina barn så är jag otroligt glad att vi fortsatte kämpa på!

#14 Gjorde ni något speciellt när du blev gravid med sonen eller blev det bara plötsligt positivt?🎉 Vad härligt att ni fortsatte kämpa trots jobbiga månader !

För oss tog det 13-14 månader innan det tog sig. Jag började dricka hälsosamma hemlagade smoothies och ta d-vitamin månaden innan jag blev gravid. Vete tusan om det var därför som vi lyckades. Vi prickade inte ens in när jag hade ägglossning. Jag satsade bara på att bli hälsosam för att öka chansen att bli gravid och det höll mig positiv. Inte var jag ju ohälsosam där innan precis men jag visste att jag kunde göra mer så det blev en massa grönsaker och frukt och endast fisk och kyckling. Tänkte att det var värt att ändra den biten av mitt liv före jag sökte hjälp.

Förstår precis 😓 vi har försökt i snart 5 år, men får ingen hjälp pga min övervikt(som jag verkligen försökt bli av med men det går inte) var inte speciellt överviktig då vi började försöka dock…. men tog sig inte ändå. förra veckan deklarerade en nära anhörig glatt att hon väntar sitt tredje barn och ja, självklart är jag glad för hennes skull, men sååå ledsen och avundsjuk :( en annan anhörig har precis gjort en abort för att hon inte orkar genomgå en till graviditet pga hyperemesis :( själv skulle jag bli överlycklig om jag fick bo på toaletten i nio månader om det bara ledde till ett barn :( till saken hör ju att jag har en son från ett tidigare förhållande som är 12 år. Tyvärr gör inte det längtan mindre att få ge min man ett barn och min son ett syskon…. så jag VET ju att jag egentligen kan bli gravid….. men vi blir det inte 😔 hur vi än gör. Börjar fundera på att försöka få tag fertilitetspreparat online och försöka på egen hand trots att det kanske inte är så smart…..

#16 Vad härligt att du fick ett stark driv till att ändra flera vanor. Ibland behövs det nog för både kropp och själ🥰 #17 Jag beklagar bristen på hjälp.. jag skulle bli förtvivlad om dom nekade mig hjälp. Men jag beundrar dig för att du fortfarande står stark i det hela! Läs på om saker innan bara, så att du inte gör något som blir negativt för dig i slutändan!💜