Har gjort ett planerat kejsarsnitt som slutade i en väldigt traumatisk upplevelse, vilket jag börjar bearbeta och inse först nu när jag är gravid igen. Känns dumt att gå in mer på detalj då jag absolut inte vill skrämma upp någon. Men om du känner så som du beskriver så berätta detta i god tid för din barnmorska så kan hon leda dig vidare till samtal.

Jag var lite orolig hur jag skulle hantera smärtan men blev lugnare av att kolla på förlossningsvideos på youtube och läsa Föda barn (och faktiskt tänka att ut kommer ungen på ett sätt eller annat). Sen när förlossningen väl började så kunde jag hantera smärtan bättre än vad jag ens kunde ana, klarade första med morfin och lustgas och andra med bara lustgas.

Föda är det mest naturliga som finns, kvinnor har gjort det i alla år. Jag har fött två barn, vaginalt. Det va det häftigaste jag upplevt!!! Skulle inte byta mot snitt om så inte är fallet att det fysiskt inte går.

Jag skulle föreslå att du läser om det naturliga förloppet istället för att läsa om risker. Risker finns alltid med det mesta, men jag tror att nyckeln till mycket är att förstå vad som händer, och när det händer. Jag har haft två förlossningar som varit helt olika. Den första var fantastisk! Låg mitt i krystvärkarna och var nästan ledsen över att det snart skulle vara över. Kände mig så stark, så nära min man och så mitt i allt! Helt galet häftigt! Andra gick för fort, komplikationer tillstötte, slutade med klocka för att bebis inte mådde bra. Jag mådde dåligt länge efteråt över att det blev som det blev. Kände skuld, kände ångest och har fortfarande stora minnesluckor. Läste förlossningsjournalen för en vecka sedan och minns bara första sidan av fyra. Resten var som jag aldrig läst, fast jag vet att jag läst flera gånger själv och fått den uppläst ochbgenomgången av läkare på förlossningen. Det är bara blankt. Skulle jag bli gravid igen skulle jag välja en vaginal förlossning alla dagar igen. Det jag tyckte var värst med att föda första var inte alls det Hagi man var rädd för, alltså själva framfödandet och att spricka. Det som var jobbigast var väntan, att gå med värkar och inte kunna sova eller vila. Skulle ändå göra det igen. Även med andra barnet, där jag klipptes 6 cm och hade en i övrigt skitdålig förlossning och sedan blev uppkörd på operation för att moderkakan inte släppte mådde jag kroppsligt som en prinsessa efteråt. Jag skulle utan att tveka föda en till! Läs om vad som händer i kroppen, de olika faserna. Läs om förlossningsställningar. Berätta för din barnmorska och be om att få besöka förlossningen och få en rundtur. Är du så rädd, se till att få plats på auroramottagning så du får stöd oavsett vad du väljer.

Alla förlossningar är olika, jag har 4 barn och ingen var den andra lik, bla gick en på ett par timmar och jag gick upp direkt, kände inte att jag fött barn. Jag har enbart använt lustgas utom med trean då jag fick Västerviksmetoden. Vilket jag tyckte var utan lindring. När jag fött mitt fjärde barn visste jag hur kroppen skulle vara , ju mer man spänner sig ju jobbigare. Den var så fin den förlossningen och jag fick en pojke på 4,100 gr och var 39 år. Jag släppte kontrollen och var helt avslappnad, höll inte emot och var helt följsam i kroppen. Den första förlossningen är väl den som brukar ta längst tid.

Men visst är man orolig för smärtan innan, men sedan så flyter timmarna på och man har stöd av personal och barnmorska.  Det går ju i regel bra! Se på det och ta det som det blir…Mvh/WL🌺

Läs Att vänta och föda barn av Sheila Kitzinger, den lärde mig förstå vad som händer under förlossningen, jag kunde följa med och var inte alls rädd. Innan dess var jag skräckslagen. Fyra förlossningar varav den sista med enbart lustgas och maken närvarande. Om du har en partner som skall vara med så gå på profylaxkurs tillsammans, och läs boken tillsammans.

Jag har fött ett barn vaginalt och det var verkligen häftigt så hoppas verkligen jag får göra det igen och att det inte blir snitt. Sen hade jag bestämt mig innan för vilken smärtlindring jag ville ha mm eftersom alla sa att första tar så lång tid etc. Fick lite panik när det gick så fort och jag inte hann få någon smärtlindring och det var inte alls som jag tänkt så hade önskat att någon sa till mig att inte planera så mycket utan lyssna på barnmorskan ist och ta det som det kommer.

Är gravid med tredje nu och båda syskonen är födda vaginalt. Klart att man var rädd och orolig innan, det är ju något man aldrig gjort innan och inte vet hur det känns. Tänk dock på att en vaginal förlossning ju är mer naturlig och skonsam för kroppen än ett snitt. Klart att det gjorde ont men det är knappt något jag minns, jag fick en sådan kick (låter galet men jag älskar att föda barn!)! Helt fantastisk känsla och som sagt, smärtan kommer jag inte ens ihåg nu efteråt. Jag längtar efter den här förlossningen, så sjukt spännande och intressant! Tänk att komma in på förlossningen och få uppleva allting där. Mötet med barnmorskor och läkare, nervositeten, spänningen, värkarna och sen krysta och känna hur barnet föds fram. Sen att få det mest fantastiska i sin famn, så liksom, välförtjänt. Det är det ju givetvis via ett snitt också, jag har bara inte upplevt det så jag kan bara berätta utifrån mina erfarenheter. Fantastiskt! Direkt handlar världen inte om dig eller din partner, allt, ALLT handlar om den lilla fantastiska, underbara varelsen i din famn❤️

Mitt råd är att prata med din barnmorska om din rädsla, varför/vad är du rädd för? (Du behöver inte svara mig men din barnmorska behöver veta för att kunna hjälpa dig på bästa sätt) Jag har fött tre barn. Första kom med akutsnitt och själva snittet i sig gick bra, dock fick jag kraftig infektion i livmoder efteråt pga att de glömde kvar fosterhinnor… fysiskt var jag ur balans i ca 2-3månader innan jag började känna mig ok igen. JAG kände mig lite snuvad på förlossningen.. Tvåan och trean är födda vaginalt, snabba och kvicka förlossningar utan smärtlindring då jag inte hunnit med att få, efteråt har jag varit uppe och duschat och känt mig fräsch/ok i kroppen så gott som omgående 🤷🏻‍♀️ Får jag ett fjärde barn så kommer jag föda vaginalt om det inte föreligger risker för mig eller barnet som kräver en omedelbart snitt.

Tusen tack för era tankar och svar! Jag tar till mig allt ❤️ Jag tror egentligen att min största rädsla ligger i att man har NOLL kontroll över vad som sker. Och sen att barnet ska få syrebrist eller fastna och få bestående men av det. Smärtan i sig är jag inte jätteorolig för och att spricka tänker jag att ju går att fixa sen. Men att något skulle gå snett så att mitt barn blir drabbad, det är det jag är mest rädd för..

#10 Vill bara inflika att man har verkligen ingen kontroll över situationen när du ligger helt utelämnad på rygg framför ca 10 personer på op heller(dessutom är man förlamad ifrån brösten och ner).Nu kan jag visserligen inte jämföra med vaginal förlossning, men jag fick ”välja” snitt pga sjukdom och nu i efterhand ångrar jag mig då det uppstod oväntade komplikationer. Inte jättevanligt att läsa om planerade snitt som gått snett, tycker det är viktigt att belysa att även det finns.

#10 jag kan ju säga att det är just känslan av att tappa kontrollen som var det jobbigaste med senaste förlossningen. Att jag inte hade någon kontroll över mig själv med värkar som kom alldeles för tätt och att jag ägnade 45 minuter åt att skrika och gråta typ. Grejen är väl att föda barn är kontroll, men inte den vi är vana vid. Kroppen har kontroll i de flesta fall. Den gör det den ska i en viss ordning med kontroll. Vi, tänkande, vuxna människor är däremot så vana vid att vara kontrollerade, vilket jag tänker är en annan sak. Vi vill gärna ha kontroll över oss själva, inte skrika, gråta eller svära åt våra partners och hata dom för att allt är deras fel (eller barnmorskans, dom får nog också en känga då och då). På ett sätt är barnafödande lite som en magsjuka… det är bara att gilla läget och hänga med. Sedan är det ju det där med barnet… tack och lov händer det så sällan något under själva förlossningen. Man är uppkopplad hela tiden, barnmorskorna håller koll. Av alla födslar är det några som inte slutar lyckligt. Vår kunde gått åt skogen, men rådiga barnmorskor och läkare som följde alla guidelines, gjorde det som skulle göras när det skulle göras och beslutade om att avsluta förlossningen snabbt med klocka när det inte fanns mer att göra gjorde att vi ändå fick en helt perfekt, frisk son. Som sagt, prata med barnmorskan om det. Det finns så mycket hjälp att få om man är rädd!

Vaginal förlossning här och det var helt fantastiskt. Jag fick epidural och kände absolut ingen smärta alls. Efter förlossningen var jag i princip helt återställd. Jag var endast lite öm men inte värre än hur jag kan känna mig efter att ha haft sex utan att ha varit ordentligt "uppvärmd".😅 Kejsarsnitt lockar mig inte alls. Jag tycker faktiskt att det är mer skrämmande än något annat plus att jag helst inte vill ha ett fult ärr.

Jag vet inte riktigt vad du vill ha svar på… jag har fött två barn och båda vaginalt. Man har nog inte ”kontroll” oavsett hur barnet föds - antingen så blir det i barnets takt vaginalt eller så blir det enligt personal på operation där du är som förlamad från bröstet och ner. Fördelen med vaginalt i så fall är väl att du kan ”följa med kroppen”. I vilket fall. Jag har fött vaginalt två gånger, känt mig lyssnad på av personalen och jag tyckte smärtan var hanterbar. Jag har använt mig av steriska kvaddlar båda mina förlossningar och för mig gjorde de jättemycket nytta! Jag testade lustgas vid första förlossningen men gillade det inte alls (man får ju lite lätt syrebrist därav ”berusningen”) tyckte jag blev så torr i munnen och det smakade illa, haha! Så provade bara att andas in två gånger. Var öppen för hur du känner, bestäm inte så mycket i förväg utan be om hjälp. Önska ett samtal att prata om den kommande förlossningen. Läs Föda Utan Rädsla och kanske öva lite mindfulness och andning redan nu för att slappna av. Värkarna gör ont men varar i en minut vardera. Att tänka på det hjälpte mig - de byggs på i 30sek och avtar i 30sek. Att tänka på att klara en värk i taget är lättare än att tänka att man ska ha ont i magen i flera timmar.

Det är väl egentligen inget jag vill ha ”svar” på, utan mer höra andras upplevelser och tankar och att få tips 😊

Nej, men precis, kontroll har man ju inte oavsett hur man föder. Men det naturliga är ju att föda vaginalt, det är ju så kvinnor i alla tider har fött barn. Jag tycker att det var ett bra sätt att se på det, en värk i taget och dessutom är den inte smärtsam hela tiden. Jag har bett min man tala om för mig när värken kommer, när den toppar och när den börjar avta. Ett tips är att be din partner säga redan innan toppen att den redan är på väg ner. Då luras man lite och det funkade för mig. Då slappnade jag av och hann ju tänka ”Nu blir det inte värre” och när jag hade hunnit tänka den tanken så började det ju avta!

Jag var innan jag blev gravid, på riktigt livrädd för förlossningen. Övervägde att aldrig skaffa barn på grund av det, och skulle jag mot förmodan ändra mig så skulle jag banne mig, tjata mig till ett planerat snitt. Blev väldigt oplanerat gravid, märkte av graviditeten i ca vecka 28, så hade inte mycket till val då. Läste precis allt jag kunde hitta om förlossningar, skador, men och liknande. Lyssnade på flera förlossningsberättelser där jag vet att det ”gått bra”. Och någonstans så släppte min rädsla efter hand. Gick in med inställningen att det löser sig(min och sambons inställning sedan vi fick reda på graviditeten över huvud taget, allt löser sig) får ta det som det kommer. Min egen förlossning gick fort, efter att värkarna satt igång(blev igångsatt v 42+2) de räknade på etablerade värkar kl 14 ungefär, krystvärkar från 18:30 och 19:04 kom min 4982g tunga bebba. En pytteliten reva i ena inre blygdläppen, resulterade två stygn bara för att jag ändå var bedövad och låg på operation. Moderkakan släppte inte själv så blödde en hel del(jag var cool-lugn hela tiden och personalen var underbar) så rullades ner där efter att jag fått hålla i henne lite. Ingen bit deal och jag skulle absolut kunna föda vaginalt igen.

Ska kanske tillägga att jag har så mycket att tacka min Barnmorska på mvc för. Hon var min stöttepelare och helt underbar.

Jag har också en skräck över det och är otroligt rädd för at ringt underliv ska töjas de blir ju förändrat och vill inte bli större än vad jag redan är så de är traumatiskt att ens bara tänkta på de samtidigt vill man ju föra naturligt men är så rädd så jag nästan svimmat av tanken

Mitt bästa tips är att meditera hela graviditeten. Senare när du får sammadragningar är ett perfekt tillfälle att öva som om det skulle vara värkar. Hela födelseförloppet drivs på av bland annat oxytocin, och meditation hjälper till med oxytocinnivåerna. Stress minskar oxytocin.

#19 Jag blev tajtare än någonsin efteråt. Det var som om jag var en oskuld då jag och min man skulle ha sex igen. Jag är fortfarande väldigt trång men det gör inte längre ont att ha sex åtminstone. Men pyttsan heller, inte alls att jag blev slapp eller dylikt där nere som jag hade väntat mig, totalt motsatsen!🙈

Samma för mig, blev minsann inte slapp utan tajtare än innan. Var så rädd första gångerna vi skulle ha sex efter förlossningarna men efter ett tag gick det ju bra😛

Inte heller slappare än innan 😂 trots stor bebis. Ta allt liknande sådant som folk säger med en nypa salt.

Samma här, tog 10 månader innan vi kunde vara intima för det kändes trångt och gjorde ont!

Vet inte om det är tajtare eller större, men att ha sex känns annorlunda än tidigare.

Jag kände mig också mer trång efter förlossningen. Efter första barnet tog det rätt lång tid innan sex var skönt igen och att det gick bra utan glidmedel. Nu är andra barnet ett år och det känns som jättelänge sedan vi använde glidmedel… Ett halvår eller mer? Sex efter den andra förlossningen var inte alls lika oskönt från början.

Tack alla för att ni delar med er! Det får mig definitivt att känna lite hopp 😅 Har absolut funderat på att börja yoga eller så nu i graviditeten just för att lära mig fokusera på andningen. Samt att gå på förberedelsekurser och dylikt 🙏🏻

Andningen är jätteviktig. Jag fick beröm på båda barnens förlossningar för jag andades bra. Försök ta det lugnt och stilla och andas in genom näsan och ut genom munnen. Det är smärtlindrande och ger en kontroll😀

Jag väntar först. Vaginal förlossning finns inte på kartan för mig! Började kämpa redan innan vi försökte skaffa barn då jag var inställd på att kejsarfödsel är tufft att få igenom. Är livrädd för alla skador som jag riskerar vid Vaginal förlossning. Känns så mycket säkrare med kejsarfödsel. Har beviljad kejsarfödsel sen b 24. Är i v 33 nu. Innan jag fick beviljat förnekade jag graviditeten och kunde inte alls glädjas.

Jag väntar första. Valde ks pga alla risker med vf, särskilt med den ofta undermåliga eftervärlden som finns. Ett planerat snitt är lite säkrare för barnet än vf.