Det är ingen annan än du själv som ska göra detta val, men det vet du som sagt redan.

Jag blev gravid när jag var i din ålder också och jag gjorde abort för att jag kände att jag inte var redo. Jag ville gå klart gymnasiet och jag visste att min relation till pappan inte skulle hålla. Så för mig hade det varit en "självklarhet" att göra abort, men det är ju inte så enkelt. 

Prata med dina föräldrar (om du kan) och vänner och fundera. Gå och prata med en barnmorska också. Kanske faller bitarna på plats för dig om du fått folk i din närhets input.

Jag tycker du ska prata med pappan också. Ni är båda väldigt unga och om han nu är 16 så kan han nog ha svårt att förstå allvaret i det. Men för både din och hans skull borde du ändå berätta det för honom, framför allt om du funderar på att behålla barnet.

jag blev också gravid i din ålder men jag kunde inte själv ta hand om barnet då jag bodde hemma och helt enkelt inte hade råd då jag gick i gymnasiet och min kille också gick gymnasiet. Det blev en abort då jag var ensam om att inte vilja det. i backspegeln så var det de bästa men det tog flera år innan jag slutade sörja så jag tycker att du måste känna efter själv då det är väldigt tungt att gå igenom en abort man inte vill göra. 

jag var och är fortfarande tillsammans med samma man och vi är nu 25 och 26 år och väntar vårat första barn.

Jag gjorde en abort när jag var 19. Klart att det var tungt och jag sörjde länge. Men, jag har inte ångrat beslutet. Nu är jag 37 och har två små barn med en man jag varit tillsammans med i drygt 12 år. Jag är så lättad att jag inte har ett barn som skulle bli 18 år nu. Jag är lättad att jag och den killen jag blev gravid med, båda har fått planerade barn på varsitt håll. Jag är också tacksam att jag hade möjligheten att utbilda mig ordentligt mm. Mitt liv hade varit så annorlunda om jag hade behållt det barnet. Med det sagt så hade jag säkerligen inte ångrat barnet om jag hade fött det och jag hade säkert uppskattat även det livet som hade blivit. Men i backspegeln är jag så glad att jag gjorde abort då.

Jag förstår att det känns jobbigt för dig. Jag har ingen abort i bagaget, men två barn. Dock så var jag lite äldre när jag blev gravid för första gången (då var jag gift och hade pluggat färdigt, ett fast jobb och eget boende) så det går inte riktigt att jämföra.

Det är ditt beslut, så du får väga för- och nackdelar. Du får vara beredd på att han inte vill ha barn (vilket kan vara sannolikt när man är 16 år och inte är den som kommer bära och föda barnet och därför inte har samma känslomässiga band till ett oplanerat barn) och att du då kommer bli ensamstående. Om det forfarande är vad du önskar så klarar du det säkert om du "har jobb och resurser". Men ta några djupa andetag och se igenom vad möjligheterna är och hur du känner inför dem. 

Har du stöd från dina föräldrar? Det är tufft att ha barn så det kan vara skönt med avlastning (måste inte vara från barnets pappa).

Tack för alla svar! Det är skönt att få höra lite vad andra tycker också, så att jag får en paus från alla mina egna tankar.

Jag pratade med min vän (dvs pappan), och det var inte en lätt konversation. Han fick först panik, vilket är fullkomligt förståeligt. Jag berättade min syn på abort, vilket inte gjorde honom gladare. Det gjorde otroligt ont i mig att se honom så orolig, det kändes som att det var mitt fel, trots att vi båda orsakat det. Nu, två dagar senare, är han inte riktigt lika panikslagen och arg, utan han har sagt att vi kommer lösa det på något sätt, oavsett vad som händer.

Vi har också sagt att vi ska vänta några dagar med att vara 100% säkra. Min mens skulle kommit för 2-3 dagar sedan ungefär, och jag vet att det var två streck på testen, jag har till och med visat för en betrodd tränare som sagt att han tyckte det såg positivt ut… Men vi har som sagt pratat, och vi tänker vänta på min mens i några dagar till innan vi berättar för våra föräldrar, trots att det enda vi vill är att bara ha deras stöd just nu…

För att svara på din fråga #4, jag är väldigt säker på att jag kommer ha både mina och hans föräldrars stöd. Mina föräldrar och jag hade en diskussion häromdagen (som faktiskt inte var på mitt initiativ) om folk som får barn unga, och de verkade inte nämnvärt negativt inställda till det. De ansåg att det var mycket bättre än om man skulle få barn för sen och inte ha förmågan att ta hand om sitt barn på bästa sätt pga ålder. Å andra sidan så är det ju en annan grej när det gäller någon i ens egen närhet, men det hjälper nog att de inte redan från början har en negativ inställning till det. Vad det gäller hans föräldrar så är jag väldigt nära hans familj, även hans föräldrar. Så som jag känner dem så kommer de inte motsätta sig något val som jag (eller möjligtvis jag och min vän) gör. De kommer nog inte att vara med och stötta på samma sätt som mina föräldrar då det är här barnet i så fall kommer att bo, men jag är 100% säker på att de inte skulle försöka tvinga mig till något eller liknande.

Jag pendlar mellan att vara lugn med situationen med en "det blir vad man gör det till"-känsla och en panikartad rädsla över om jag kommer behöva välja mellan min vänskap med honom eller mitt barn. Jag vet dock att jag har otroligt många vänner runtomkring som står bakom mig. Visst, de kommer inte hjälpa mig med barnet eller något så, men de kommer stå bakom mig och alltid vara ett stöd genom hela resan, och det är jag väldigt tacksam över.

Nu önskar jag bara att testen faktiskt är fel och att jag inte är gravid trots allt, för min väns skull.

Skönt att ni ändå kunnat prata om det! Resan är lång (om den går hela vägen) så man får ofta lite tid på sig att vänja sig vid tanken och planera. Jag har varit gravid 4 gånger men bara två graviditeter har gått hela vägen och resulterat i födda barn. Förstår att det är skönt att hört dina föräldrars grundinställning.

Altså jag tycker som sagt att du ska göra vad du vill vad du är säker på jag var 17 när jag vart gravid 1 månad innan jag skulle fylla 18 kom hon :) jag ångrar det absolut inte att jag behöll barnet, dock var min så kallade far väldigt emot det och blandade in soc..och få jag var inte den bästa i mot n ungdom som 12 till 15 så tig dom henne. . Nu har jag 4 barn med samma mann Altså 3 utligare :) jag är 25 och han är 39 men vi är glada och försöker få tillbaka varan dotter min far tog bort från mig! En hård kamp med många tårar och mycket pengar men det är det värlt! Ta vad du tycker låt ingen på verka dina tankar direkt lyssna och hör på vad din omgivning har och säga sen tänker DU ut det! Vet inte vad man säger riktigt men lycka till och vad du en väljer är det rätt :) allt bäst till dig!!

Tack återigen för alla svar.

I fredags tog jag ett digitalt test, bara för att vara riktigt, riktigt säker. Och det var positivt. Den enda känslan jag kände var bara kärlek, helt ärligt. Ångesten kom senare.Jag visste att detta var mitt barn, och att jag skulle behålla det och älska det med hela mitt hjärta.

Naturen hade dock andra planer och igår började jag blöda, mycket. Jag förstod direkt att det var ett missfall. Min vän (pappan) blev lättad, och jag förstår honom och är inte arg på honom för det. Han kände sig inte redo för det här barnet, och hade inte samma kärlek jag. Han förstod också mina känslor och min sorg, och respekterar det och finns där för mig. Han låg uppe tills halv tre inatt och pratade med mig för att jag skulle kunna sörja och få ut mina frustrationer på ett sätt som inte skulle skada mig, det är inte svårt för mig att förstå varför han är min bästa vän.

Jag vet att det var ett tidigt missfall och att det var en oplanerad graviditet, men det gör mig inte mindre ledsen. För andra var det bara några celler som skapade problem, men för mig var det ett barn, och jag kommer för alltid älska det.

#8 Beklagar! 💖

vad tråkigt, missfall är något dom flesta kvinnor får många hinner inte ens märka att dom är gravida. Det kanske inte hjälper i sorgen men det kan vara bra att veta att det är väldigt vanligt.

#8, Beklagar! (Jag tryckte på "Bra inlägg" eftersom det ändå kändes ok mellan dig och din vän, att ni kunde gå igenom detta delvis tillsammans, men insåg sen att det kunde misstolkas.) Ta hand om dig! ❤️

#10:
Jag grät när jag läste den kärlek hon kände för barnet men fick missfall, och att hon alltid kommer älska det av hela sitt hjärta! 💔 Så otroligt sorgligt!
Att då påpeka att det ändå är väldigt vanligt är kanske inte det mest sympatiska man kan skriva..

Och vadå något som de flesta kvinnor får..?
Jag har varit gravid 5 gånger (gjort 4 aborter) och aldrig fått något missfall! Och ingen av dem nära vänner jag har och har haft har fått det heller, inte vad jag vet.

#12: Tyvärr visar statistiken att 1 av 6 graviditeter leder till missfall, vilket är hemskt tragiskt. Det är inte säkert alla pratar om det då det är en så sorgsam sak många tyvärr bär bakom stängda dörrar, så det kan vara därför du inte hört om dina vänner varit tvugna att gå igenom det. Men jag hoppas såklart att du inte hört om det för att dom sluppit uppleva det själva, men det är väldigt vanligt tyvärr.

#13: Förmodligen ännu fler som sker i riktigt tidigt skede - innan kvinnan ens vet att hon är gravid.

missfall sker betydligt oftare än vad folk tror just för att i vårat samhälle är det ett tabu belagt ämne.. Jag själv visste ingen förens jag öppet började prata om mina och den sorg jag kände efter dem

jag hoppas att du och din vän tar er igenom detta på det bästa sättet ni kan och tänk på att även om sorgen för barnet som kunde ha varit så kommer det nya chanser och med någon som vill ha barn med dig och älskar dig för den du är