Annons:
Etikettplanerar-barn
Läst 1692 ggr
suur
7/7/18, 10:57 PM

Er som det tog lång tid för

Hej alla kära! Jag behöver bara få skriva av mig lite. Jag och min man har försökt nu i ett år att få ett syskon. Ett helt år, jag vet att det inte är lång tid egentligen. Men varje månad när den j*vla mensen kommer så blir man så otroligt ledsen . Hur lång tid ha det tagit för er och hur har ni hållt hoppet uppe? Det känns som att jag aldrig kommer bli gravid. Sen ser man alla andra som blir gravida efter två tre "försök" och här står man och bara längtar. Jag får hela tiden höra att man inte ska tänka på det eller försöka "tvinga" fram det. Men det är lättare sagt än gjort. Tack för att du/ni tog er tiden att läsa och eventuellt svara på detta. Jag är tacksam över att få kunna skriva av sig när man Känner sig så ledsen och deprimerad över detta

Annons:
Tassen94
7/8/18, 8:20 AM
#1

Jag har varit gravid 3 gånger detta året men fått 2 missfall. Är nu i vecka 7, så än är det inte säkert. Vi började försöka i januari så 6 månader har det tagit hittils. Jag fick också höra att jag skulle ta det lugnt och att jag inte fick stressa för då får man missfall (som att det är ens eget fel..) Folk vet ingenting så lyssna inte på dem. Efter ett år tror jag att man kan få fertilitetsutredning, har ni sökt hjälp?

JonnaB
7/8/18, 8:25 AM
#2

Vi väntade vår första -17(gravid på första riktiga försöket) Slutade dock i v 23, sedan gravid igen efter 2 mån blev missfall v 8. Sedan blev jag gravid igen på nästa ägglossning . Nu har jag min lilla herre på 3 v. Nu pratar vi om syskon så återstår och ser hur lång tid det tar denna gången .

Livingthelife
7/8/18, 8:57 AM
#3

Tog mig och min sambo nästan 2 år och vi hade ansökt om utredning. I samma veva som vi skulle få höra något så lyckades de sätta sig. Men jag kan säga att de var hemskt varje månad och vi hade verkligen gett upp hoppet. Är i v. 12 nu och har ul på onsdag. Och detta är vårt första barn.

suur
7/8/18, 9:15 AM
#4

Skönt att höra att man inte är ensam ( på gott och ont) Tog inte lång tid för oss första gången och men vår lilla tjej. Men denna gången vill det inte. Vart ska man vända sig till så man kan få hjälp isåfall ? ❤️

LaSadie
7/8/18, 9:17 AM
#5

För oss tog det två år egna försök innan vi ansökte om utredning. Min man har cancer så det var mer ett konstaterande att det inte gick på egen hand och få tillgång till hans nedfrysta spermier. Missfall i v 6 vid första insättningen. Vid insättning nummer två så fäste den aldrig men vid försök nummer tre så fästa det och har nu nio dagar kvar till BF. Sammanlagt tre år tog det. Så här i efterhand så önskar jag att vi tog kontakt för utredning efter år ett.

suur
7/8/18, 9:24 AM
#6

Vi har vår lilla tjej åtminstone. Och jag är så tacksam att vi har henne. Jag beklagar er som har fått missfall, jag kan inte föreställa mig hur hemskt och jobbigt det är. Nu är jag helt förvirrad… Jag fick en blödning och då skrev jag detta inlägget då jag var så förtvivlad . Men nu på morgonen så är det ingenting blod i bindan ? 😟

Annons:
Livingthelife
7/8/18, 9:27 AM
#7

#4 jag ringde kvinnohälsan som bad mig att fylla i en enkät på 1177 om ofrivillig barnlöshet. Den fick både jag och sambon fylla i. Sen kunde det ta upp till 2 månader innan vi kunde få ett besked.

Sarah
7/8/18, 9:52 AM
#8

Första barnet tog några år, andra några månader.

Sara_P
7/8/18, 10:07 AM
#9

Första tog ungefär 1 år. Hade ett missfall i v 6 innan. Andra barnet försökte vi i över två år. Därefter kontaktade vi en privat fertilitetsklinik och gick snabbt reda på att jag har psos och därmed ingen ägglossning. Fick tabletter som skulle ge ägglossning och det tog sig på första försöket och en 3 månaders bebis ligger och sover gott på mitt bröst nu.

[Devya]
7/8/18, 11:29 AM
#10

Det tog oss ca 13-14mån och nu är jag gravid i vecka 19+6. Förhoppningsvis går allt bra.

nagithas
7/8/18, 3:16 PM
#11

Fick barn 2013 har försökt sedan dess att skaffa syskon. Men det går inte. Tydligen….

mollyt
7/8/18, 5:28 PM
#12

Storasyster blev till på första halvhjärtade försöket (när vi bestämt att sluta med skydd) och därför trodde jag att det skulle bli lika lätt med småsyskon men icke! Tog oss ett år med skriva försök. Fick missfall (v 10 och v 6) och löste i läkartidningen om progesteron som hjälpte kvinnor som haft missfall att vli gravida (hjälper livmoderslemhinnan där ägget fäster). Jag började med sån kräm efter det sista missfallet och blev gravid direkt igen utan mens emellan. Går in i v22 imorgon och har börjat pusta ut nu när jag känner bebis regelbundet.

suur
7/8/18, 7:11 PM
#13

#12 sökte ni hjälp eller ni kunde bli gravida själv fast att det tog så lång tid? Beklagar missfall ❤️

Annons:
suur
7/8/18, 7:11 PM
#14
Roxie
7/8/18, 7:34 PM
#15

För oss tog det 10 månader. Vi blev gravida när vi slutade försöka (pga sjukdom i släkten bestämde vi oss för att pausa). Då tog det sig.

// Sofia

teezan
7/8/18, 9:26 PM
#16

Tror det kan ta lång tid för oss att få till ett syskon. Har tagit 9 månader hittills och kommer ta minst 10-11 (fick mens idag). Jag har pcos så min mens är väldigt oregelbunden, typ 33-79 dagar. Har bara haft 4 cykler på dessa 9 månader och prickat ÄL hälften av gångerna tror jag. Men har bestämt mig att kolla upp det när kliniken öppnar igen efter semestern vecka 33, har väntat trots att jag hade kunnat vänt mig dit så fort vi ville börja försöka, med tanke på min diagnos, men jag har inte varit redo att söka hjälp förrän nu. Jag har hållit hoppet uppe genom att tänka att det finns hjälp att få, har bara velat testa själv först. Sedan har jag njutit av att bara ha ett barn, tänkt att om det är meningen att vi ska ha fler kommer det så småningom. Sen är ju inte 9 månader, och absolut inte 4 cykler så mycket.. Men då är ju också ett år (som man säger att det kan ta för majoriteten av ”normalfertila” par att bli gravida) över två år om det fortsätter i den här takten (om man ny kan säga så). Sen tror jag inte det spelar så stor roll om man tänker på det mycket elle inte, det är mycke som ska stämma, så hoppas inte du tar åt dig av sådana kommentarer.

Missmagi
7/9/18, 10:50 AM
#17

Ja ett år är långt bara en månad år lång tid. Man har ju bara ett försök per månad och funkar de inte en månad så går man och väntar i flera veckor tills nästa ÄL o sen för att plussa.. blir de inget plus väntar man på den där dumma tant röd och sen ägglossningen veckorna därefter och så är man på ruta ett igen. nej ett år är det inte mycket men det är mycket om man längtar så. Och väntan tills nästa månad den är riktigt lång isf om man väntar på något. Vet precis hur det är. Vi höll på i ca 5 år egentligen längre då vi inte hade nå skydd alls under 10 års tid. Vi gjorde flera utredningar men det visade sig att vi var friska. Jaha men vart är barnet då liksom? Vi fick en del missfall på vägen så problemet var väl egentligen inte att det inte funkade utan dom höll sig inte kvar. Men inget fel var det på oss inte. Jag testade den där progresteron krämen "progrester all" och några tabletter som ska öka chansen att bli gravid som jsg hittade på gravidkollen. Man blir desperat tillslut och gör allt. Haha! Hur som så blev vi faktiskt gravida (igen) men denna gång ville bebisen stannade kvar och här ligger han nu i min famn 7 veckor gammal. Vet inte om det var pga krämen o tabletterna som gjorde sitt men vad är oddsen liksom? :)

RoxannaS
7/9/18, 11:16 AM
#18

Första barnet tog 3 år. 2 missfall innan. Födde november 2014. Gravid igen juni 2016. Blev missed abortion bekräftat 1 augusti. Denna gången 22 januari 2018. Jag har dock pco. Denna graviditet är stimulerad med letrozol (ägglossningshjälp)


Vill du bli sajtvärd? Besök listan på sajter som söker ny värd!

Sajtvärd på Anslagstavlan, Diabetes, Djurannonser & Misshandel iFokus
mollyt
7/10/18, 6:57 AM
#19

#12 vi blev gravida på egen hand - sökte inte hjälp. Eller jo, jag hörde av mig till privat klinik som hade alldeles för lång väntetid så de hänvisade oss att söka vidare. Men då kände jag att vi hade ”bara” haft två missfall och trotts allt så är tre på rad ovanligt, så jag kände att vi skulle ge det lite tid och försöka vidare. Men då och då under det året så pendlade jag mellan förtvivlan och försök att finna någon ro i att det kanske bara skulle bli ett barn utan syskon. Min man tog det nästan hårdare än mig och kom lättare in i att han inte orkade försöka mer. Men nu sitter vi här och är glada för det.

Flaeder
7/10/18, 10:28 AM
#20

Är inne på det tredje året nu, med många oförklariga missfall, trots utredning, men väntar nu mitt första barn. Tillåt dig själv att vara avundsjuk på en vän/bekant som precis plusat eller fått sitt barn. Det är mänskligt! Jag mår i perioder dåligt och känner avund när jag ser främlingar promenera med sina välpyntade vagnar. Men det är en naturlig reaktion, eftersom önskan och längtan efter ett barn kan vara enorm. Så har jag klarat det. Berättat för min sambo (ibland), gråtit lite, varit arg och avundsjuk, tids nog släppt det, tills nästa person i ens närhet ploppar ut barn som om dem vore en popcornmaskin. Har försökt avstå från barn/gravid forum också för att slippa läsa om alla som klagar över sina gravidkrämpor, eftersom att jag själv hade varit överlycklig av hemorrojder och foglossning, samtidigt som jag kaskadspyr av alla hormoner. ;) Ta mig med en nypa salt, ni förstår min poäng! :)

Annons:
naaw
7/11/18, 1:00 PM
#21

För oss tog det 1,5 år av aktiva försök. Efter 15 månader försökte jag söka för utedning hos vården men fick inte p.g.a. högt BMI. Följande månader jobbade jag hårt för atr gå ned i vikt och kunna söka hjälp igen och hade planerat att göra det i april/maj i år (efter flytt m.m.). Men så plussade jag i mars och är nu i v. 22.

SevenSeas
12/26/18, 12:30 AM
#22

Vi försökte aktivt att bli gravida i ca 1,5 år innan vi ansökte om fertilitetsutredning. I sex månader fick vi testa ägglossningstimulerande tabletter som tyvärr inte gav någon ägglossning. Efter det blev vi remitterade till en IVF-klinik, med några månaders väntetid så under dessa månader fortsatte vi försöka på egen hand. Äntligen var det dags att påbörja vårt första IVF-försök, vi var båda väldigt positivt inställda och hoppades så klart att vi skulle bli gravida på "första" försöket. Tre ägg plockades ut, inget av dessa var moget så ingen befruktning kunde därför ske. Något besvikna var vi, men tröstade oss med att det inte är så många som lyckats på första försöket. Vi gjorde försök två ganska direkt efter, förhoppningarna var nu något mindre, men ju närmare vi kom dagen för äggplock desto mer växte hoppet. Tre ägg plockades ut även denna gång och vi tröstade oss med att "alla goda ting är tre" och "att det krävs bara ett enda befruktat ägg för att kunna bli gravid", men det blev ingen befruktning den här gången heller, eftersom äggen som plockats ut inte var mogna. Efter ytterligare ett misslyckat försök var vi så nedstämda, ledsna, besvikna och hade helt tappat lusten till fler försök. Vi tog en paus från IVF och barna-skaffande. Vi hade inte längre lust att ha sex med varandra, inte ens för njutningens skull. Vi höll på att tappa bort både oss själva och varandra och var nära på att gå isär. Efter att ha haft paus från IVF och barna-skaffande i ca. ett år bestämde vi oss för att göra ett tredje och sista IVF-försök. Vi vågade inte hoppas, inte tro och vi vågade inte känna glädje, vilket var lättare sagt än gjort, men vi tryckte undan glädjen, för rädslan att bli besvikna ännu en gång var alldeles för stor och stark. Fyra ägg plockades ut denna gången och vi tänkte att det blir inget den här gången heller. Två dagar efter äggplock ringer de från kliniken och meddelar att ett av dessa fyra ägg var moget och hade blivit befruktat. Ingen av oss vågade tro att det var sant, vi hade nu kommit ett steg längre än vi någonsin gjort tidigare. Efter återföringen vågade vi inte göra annat än att ta en dag i taget. Tre veckor efter återföringen var det dags för grav.test och åtminstone jag gruvade mig fruktansvärt mycket för detta test, rädslan för ännu ett misslyckat försök var enorm. Testdagen kom och med en klump i magen satt vi i fem minuter och väntade på att kunna läsa av resultatet på stickan. Dessa fem minuter kändes som en evighet och jag tror vi båda var inställda på ett negativt resultat så det blev verkligen en chock när det visade sig att testet var positivt!! I fyra år har vi kämpat och vi är nu gravida i vecka 7+3. Tror att ingen av riktigt har fattat det ännu och rädslan för missfall m.m. är större än glädjen, men vi fortsätter ta en dag i taget och är obeskrivligt tacksamma för varje dag den lille är kvar där inne i livmodern.

Upp till toppen
Annons: