Annons:
Etikettbarnlängtan
Läst 1731 ggr
[Starcrow]
2018-05-11 11:51

Förlora sig själv?

Hej!
Jag har alltid velat ha barn, jag är väldigt barnkär av mig, likaså min sambo. Nu när den tiden i livet har kommit så är jag helt plötsligt livrädd - rädd för att förlora mig själv när jag väl blivit mamma. 
Min sambo frågar väldigt ofta om jag inte vill skaffa barn start. Jag upplever det inte som att han pressar mig eftersom även jag så gärna vill. Men på något sätt så vågar jag inte ta klivet över tröskeln så att säga. 

Vi lever ett bra liv med stabilt förhållande, ekonomi och boendeform. I princip alla våra bekanta har redan hunnit med 2-3 barn. 
MEN jag är så rädd, så rädd, så rädd…
Det kommer inte längre att vara bara vi, vi välkomnar in en helt ny liten människa till vårt liv, aldrig mer bara vi. Ingenting kommer längre att bli som "förr". 
Jag har absolut ingenting emot en ny människa i vårt liv, det vore helt fantastiskt underbart och jag är säker på att jag kommer att älska denna lilla individ hutlöst mycket under resten av min livstid (i all oändlighet om det finns något efter detta), men det är förändringen och allt vad det innebär som skrämmer mig.  
Sen all denna oro, att ständigt leva med hjärtat utanför kroppen resten av sitt liv, rädd för att något ska hända ens älskade barn… 
Hur klarar man av att leva med den skräcken?

Jag kan verkligen se mig själv som mamma, föreställer mig ofta hur livet skulle se ut. Nu vet jag ju att livet sällan blir så som man föreställer sig, men jag tror ni fattar grejen Skämtar
Jag drömmer såå otroligt ofta att jag är gravid, flera gånger per vecka, och jag vaknar upp med en sådan besvikelse varje gång när jag inser att det bara varit en dröm. Det är psykiskt påfrestande.

Finns det någon här som känner igen sig och som kanske verkligen vågat ta steget?

(Jag är självklart medveten om att det inte ens är säkert att vi kommer kunna få barn över huvud taget, detta är inget som jag tar för givet)

Annons:
Maria
2018-05-11 12:17
#1

Nu är det väldigt längesedan jag fick barn men jag har nyss fått ett barnbarn och samtalat en del med sonen om detta med att bli förälder.

Man förlorar inte sig själv man vinner något mycket större❤️

Det kommer fortfarande bli "ni" och "ni" innebär tre personer istället för två. Konstigare än så är det inte egentligen.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Cilla89a
2018-05-11 12:24
#2

Jag är gravid i vecka 34 och väntar mitt första barn. Jag är en person där egentid är viktigt där jag får göra det jag känner för där och då (ex ta ett långt bad, titta på en tv-serie) osv för att känna mig psykiskt tillfredsställd. Givetvis kommer man få anpassa sig efter den lilla människan som kommer, men att säga att man tappar bort sig själv låter extremt. Dessutom är man ju två personer som ska ta hand om den lilla människan, jag tänker att man får hjälpas åt och avlasta varandra.

Medarbetare på Dressyr.ifokus

oh-la
2018-05-11 16:21
#3

Jag tror väldigt få personer förlorar sig själva. Att förlora sug själv innebär ju, tänker Jag, att man tappar bort något hos sig själv som man kommet sakna. Jag är absolut inte densamma efter jag fick barn, men jag har inte förlorat något. Vunnit däremot, i mängder! Rädsla känner jag också för allt ont som finns, men jag är ju rädd å hennes vägnar just för att jag älskar henne så vansinnigt. Även om jag ibland får en sån klump i magen och tårar i ögonen, framför allt när jag läser om barn i samma ålder som råkar illa ut skulle jag aldrig byta bort henne mot något på jorden. Kärleken till mitt barn är något som nästan känns inprogrammerat i mina celler. Där emot tror jag att rädslan du känner är jättevanligt. Inget blir ju detsamma efter barn. Jag känner mig rädd nu när vi planerar nummer 2.

Sarah
2018-05-11 17:14
#4

Man är den man väljer att vara. Blir man någon man inte vill vara, så får man väl andra sig igen. Är det egentiden som är problemet så är det ganska enkelt om man har en bra partner.

mollyt
2018-05-11 17:43
#5

Jag tror att oron du känner är jättevanlig! Vi som har ett barn och nu väntar vårt andra barn nu och oron är tillbaka - ”vad ger vi oss in på/vi som har en vardag som är bra - förstör vi det nu/orkar vi med en runda till/kommer syskonen inte gilla varandra/kommer vi ångra oss/är vi för egoistiska/ kommer vi kunna få gemensam vuxentid sen också?” och så vidare. Varje gång blir det ett stort beslut med en stor omställning. Jag är en väldigt annorlunda person nu jämfört med innan jag fick barn, men det känns naturligt - förut var jag ”bara” hustru och vän men en stor del av mig blev ”mamma” och för mig har det tagit en hel del plats från övriga roller jag hade förut. Men jag skulle inte se det som att jag tappat mig själv - jag har vunnit något mycket värdefullt som jag är stolt och tacksam över att vara - men visst krävs det mer arbete nu som småbarnsförälder för att jag ska känna mig som en bra hustru också och inte bara mamma hemma. Men man hittar dit - man får hjälpas åt som partners att hitta gemensam egentid. På kvällar när barnet sover eller att om möjlighet finns få barnvakt en stund för en gemensam ”föräldrarlunch” där fokus bara är på oss som partners och där barnet inte står i fokus. Jag tror man tvekar in i det sista, liksom även på förlossningen - även om jag verkligen längtade efter att få mitt barn i min famn så fanns det ändå en tanke på ”vad tusan har vi gett oss in i?!”. Jag tror det är normalt, var bara det jag ville säga. Man blir nog aldrig 100% redo, handlar mer om att våga vilja ta steget - sen löser sig mycket längst med resans gång.

[Starcrow]
2018-05-13 21:46
#6

Tack så himla mycket för era kloka svar! ❤️ Känner mig verkligen säkrare, och såå skönt att få höra att man inte är "ensam" om dessa tankar och funderingar 🙂

Annons:
Sarah
2018-05-13 22:11
#7

Klart att jag oroade mig för mycket innan, främst hur jag skulle hinna med stallet mm. Men jag tror att mycket av oron för just det här "förlora dig själv" handlar om hur man definierar sig själv. #5 definierade sig som hustru, vän osv. Jag har aldrig definierat mig genom mina relationer. Jag är Sarah och inget annat. Jag är jag och sen har jag många viktiga relationer i mitt liv, och jag har många viktiga" uppdrag". Att vårda min kärleksrelation är ett uppdrag, att vara en bra förälder är ett annat. Men inget av det definierar vem jag är som människa. Mammarollen är såklart den viktigare roll jag har och det är barnen som har störst möjlighet att förändra mig, men inte definiera mig.

fluffis
2018-05-14 08:30
#8

Jag tycker man mer eller mindre förlorar sig själv, åtminstone till viss del, vid varje förändring man gör i sitt liv. Att bli förälder är en stor förändring men även jobbyte, flytt, partnerförändring mm är hyfsat stora förändringar. Man vänjer sig och lär sig att leva i sin nya situation.

Upp till toppen
Annons: