Barnlängtan

Hur vågar man?

2018-04-16 04:10 #0 av: TheaV

Hej!
Mitt första inlägg här även om jag följt er ganska länge. Jag är 28 år och har i perioder en väkdigt stark barnlängtan men emellanåt är det som att jag "vaknar till" och blir livrädd inför alla förändringar och allt ansvar det kommer innebära. Jag gifte mig förra året, har precis flyttat till större boende och har fast jobb. Min man är tre år yngre och har tagit längre tid på sig att inse att han är redo för barn, men nu när han börjar bli sugen så är jag livrädd igen haha. Jag vill inte vänta längre, man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta, men jag vågar inte ta steget. Det är främst allt ansvar och alla "tänk om" som skrämmer mig. Tänk om vi inte klarar av det, tänk om vi ångrar oss, tänk om jag och min man av någon anledning skulle separera, tänk om vi inte är bra nog. Och jag är så rädd att tappa bort mig själv, jag har precis börjat hitta mig själv igen efter att ha tappat bort mig någonstans på vägen sedan jag och min man blev ihop för åtta år sedan. Jag har insett hur mycket jag saknat att vara jag och inte bara vi, börjat göra saker på egen hand igen osv, lite galet att det tog åtta år att inse det men nu så ;) Såå, hur vågar man ta steget?

Ursäkta ett något rörigt inlägg, det blir väl lätt så vid den här tiden på dygnet när tankarna snurrar :)

Anmäl
2018-04-16 07:24 #1 av: Missmagi

Man vet aldrig hur livet blir eller ser ut imorgon. Själv väntar jag mitt första och vi har försökt länge att få barn och det är klart att jag oxå går och är orolig över om jag ens kommer klara av det, även fast vi kämpat så länge." Kommer jag ens bli en bra mamma som kan uppfostra någon annan?" "Tänk om jag oxå blir lämnad?". Jag tror dessa tankar ingår ändå på nåt sett :) ingen kan svara på dina frågor om framtiden men ibland måste man bara våga ta steget och lita på sig själv "jag klarar detta" sen är ingen som säger att barn och allt de där måste ske idag, det finns en morgondag oxå :)

Anmäl
2018-04-16 08:09 #2 av: Sparven88

Jag och min sambo hade diskussionen i maj 2014 första gången. Då efter att min mens var sen (gick på ppiller). Då hade jag en stark barnlängtan, men var ändå orolih och nervös inför hur livet skulle se ut. Min sambo däremot var inte alls sugen, utan ville "resa och uppleva" en massa saker innan vi skaffade barn.. Mensen kom till slut och sambon drog en lättnandes suck och jag en suck med besvikelse i.
Vi bestämde oss för att börja diskutera barn längre fram till sommaren. Sommaren kom, och jag försökte föra upp det på tal. Vi satte ett datum, i början på augusti skulle vi ge varandra ett svar. Vi ville båda skaffa barn, så samma dag slutade jag med mina piller.
Nu väntar jag andra barnet, v 34 idag. Ocj trots att vi redan har ett kan framtiden göra mig nervös.
Jag tror att man alltid känner oro och nervositet inför nya kapitel i ens liv. Och som du sa, man kan aldrig ångra sig sen när man fått barn. Men åh vilken resa det är!
Lycka till! :)

Anmäl
2018-04-16 09:24 #3 av: Sarah

Oron är nog samma för de flesta :) Men, några saker har jag lärt mig med första barnet. Såklart bara min erfarenhet, kan ju vara helt annorlunda för andra :P Vi ifrågasatte vårat beslut att skaffa barn ända till dagen hon föddes. Nu är jag gravid med andra och det känns bara enklare och enklare. 

De sakerna är: 

Det är inte så jäkla svårt, har man ett friskt barn och om man tar det lugnt så är det inte svårt att ha barn. Gör man en grej av allt så blir det såklart jobbigt, men det behöver inte vara så. Läste ett citat i ngn bok (en äventyrsnovell) som löd ungefär, barnet är en del av mitt liv, han är för liten för att få domdera och styra hela livet. Ungefär så, det tyckte jag var vettigt och jag har fortsatt leva mitt liv, med små förändringar. Visserligen lever jag ett ganska barnvänligt liv. 

Mitt barn är såklart viktigast för mig, men jag är också viktig. Jag är mer än bara mamma. Hon är med mig på saker och har varit det sen hon var pytting. Men, det är även viktigt med egentid. Se till att du och partnern diskuterar hur ni ska lägga upp livet så att det finns tid för båda att vara själva. Vissa går helt upp i att bara vara förälder, och det är ju upp till var och en. Men sen då? När barnen inte vill ha en dygnetruntförälder längre, vad har man kvar då?  

För man en tidig dialog med barn, förklarar och diskuterar istället för bestämmer och kör över så blir de också enkla att umgås med. Respekterar man att barnet är en egen individ med egna önskemål, samt har koll på och är noga med sina egna gränser så hittar man sätt att kompromissa och fixa så att saker passar alla i familjen. 

Anmäl
2018-04-16 09:32 #4 av: oh-la

Vi pratade en del om barn och kom fram till att vi, även om vi kanske inte hade en sån där bottenlös barnlängtan, ändå ville ha barn i vårt liv. Vi kände också att vi då hellre kunde låta det hända än dra ut på det för länge. Då var vi 28, och dottern kom när vi fyllt 29. Jag tror att det svåraste, inte bara i denna frågan utan i de flesta stora frågor, är att fatta beslutet. När beslutet väl är fattat följer man liksom bara med. Sedan var det skitläskiga, framför allt när graviditeten var ett faktum. Just separation skrämde mig inte vansinnigt mycket dock, men vetskapen om att vi skulle bjuda in en till människa i vårt liv.

Nu börjar vi planera för nummer två, även om min man kanske egentligen är helt nöjd med en. Det är minst lika läskigt den här gången, även om jag ser fram emot det så sjukt mycket nu när jag vet vad jag kan vänta mig. Barn är verkligen både det läskigaste, och det mäktigaste man kan vara med om.

Anmäl
2018-04-16 15:04 #5 av: Thiah

Alltså min stora är 4 och min lilla 5 månader och det är fortfarande skitläskigt. Men också spännande och så himla häftigt.

Min äldsta är en walk in the park egentligen. Han och hans pappa har så himla roligt buseri ihop att jag blir glad bara av att se deras galenheter fast jag ibland bara vill stryps dom båda. ;)

Och denna gången njuter jag mer av liten , hinner babygosa på ett helt annat sätt vilket gör mig lite ledsen över att detta är sista bebisen.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Sajtvärd på Gravid.ifokus.se

Anmäl
2018-04-16 15:18 #6 av: RoxannaS

Jag väntar mitt andra å är livrädd. Kommer vara ensam denna gången. Så tror inte riktigt rädslan någonsin släpper. Du är rädd nu. När du blir gravid är du rädd. När bebis är född är du fortfarande rädd. Tyvärr funkar vi ju så. Tror aldrig man blir riktigt redo utan att vara rädd.

Anmäl
2018-04-17 04:41 #7 av: TheaV

Åh tack snälla för svaren allihopa! Ni har fått mig att känna mig lite lugnare i alla fall, även om jag nu inser att det nog inte går att komma ifrån rädslan helt. Jag tror det oåterkalleliga i att skaffa barn är en av de sakerna som skrämmer mig mest, men jag antar att det är nyttigt på sitt sätt eftersom det visar att man inte tar beslutet lättvindigt. Jag har ju inget lika stort att jämföra med men jag vet att när vi skaffade vår första gemensamma hund längtade jag ihjäl mig från det att tiken parades tills det var dags att hämta hem honom, men första natten hemma hade jag sådan ångest och undrade vad jag gett mig in på med ett så stort ansvar för en levande varelse. När jag berättade det för min partner dagen därpå sa han att han blivit oroligare om jag tyckt det inte var jobbigt alls för det visade bara hur mycket jag brydde mig vilket tröstade mig en hel del.

Något annat jag har reagerat på är klimatet bland barn/unga nu i jämförelse med när jag var liten. När jag jobbade på fritids en period blev jag helt chockad när flera av barnen sprang runt och kallade varandra för diverse grövre skällsord som jag inte ens visste vad det var i deras ålder och fortfarande aldrig skulle få för mig att använda. Det jag tror jag försöker komma fram till är, tänk om man misslyckas? Tänk om barnet blir (för att ta ett extremfall) en mobbare som skiter totalt i skolan och kanske börjar göra ännu värre saker när hen blir äldre.

Nu svamlar jag iväg igen, förlåt :-) Tack igen för alla svar <3

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.