Var och en måste få bestämma.

En sak som jag tycker är viktig är att innan man gör fostervattensprov eller UL så bör man tänka igenom vad man ska göra med resultatet.

Jag kan inte svara ärligt på hur jag skulle göra. Jag har inte suttit i sitsen. Men jag vet att om det skulle vara ett stort fel som gör att barnet inte kommer kunna leva utanför livmodern så skulle jag göra abort. Men jag räknar inte downs som nått som inte är förenligt med liv, det vill jag vara klar med. Så svår fråga. Men jag anser att alla får göra som dom vill. Jag tänker inte skuldbelägga folk för deras beslut.

Ja! Om båda föräldrarna vill genomföra en abort så.

Ja!  om kvinnan vill genomföra en abort

om detta sker inom de tidsperioder lagen medger. Ja då har vi andra nada att göra med på vilka grunder beslutet tas.

Att föräldrar till barn med downs syndrom reagerar känlomässigt, att människor med downs syndrom reagerar känslomässigt är förståeligt. Men ska inte få hindra  i beslutet.

Vi ser liknande känsloyttringar när det gäller de operativa ingrepp som kan ge vissa hörande barn en förmåga att höra och framförallt tyda ljud. Vilket på sikt betyder att gruppen döva skulle minska i samhället.

Personligen skulle jag göra abort om barnet visade sig ha Downs syndrom. Jag är gravid i vecka 11 nu och ska göra NIPT snart för att kolla hur det står till och visar det sig att där finns kromosomavvikelse så gör jag abort. Än är jag inte i den situationen, men har svårt att se att jag skulle ändra mig på den punkten. Jag är för fri abort och tycker att var gravid kvinna får göra som hon själv vill. Det kan vara känsligt för många, men jag står fast vid att det är ett val man måste få göra utan moraliska pekpinnar.

Att jämföra det med att abortera flickor för att de inte är "lika bra" som pojkar känns som en lite väl hård parallell att dra i det här fallet.

Det är en väldigt svår fråga och jag håller med #1 om att man bör ha saken klar för sig innan undersökningen sker. Jag och maken var överens om både orsaker till ett avslutande av graviditeten och hur vi skulle göra om nått av barnen föddes sjuk,för tidigt eller liknande. Jag tycker att det är bra att valet finns och att rätten till abort är något vi inte får tumma på. Däremot kan jag ändå känns att det är skillnad på ett sjukt barn som aborteras eller en abort pga kön.

Jag personligen har väldigt svårt för att folk väljer att göra abort på dessa grunder. Men så har jag väldigt svårt för abort rent generellt. Det sagt så anser jag inte att man har rätt att hindra någon från att göra abort. Eller för den delen dömma. (Ok, jag erkänner, jag dömmer i tysthet vissa kvinnor jag känner då jag får känslan av att dom mer tycks se abort som ett preventivmedel…) Det är redan en otroligt stor och jobbig grej att gå igenom utan att någon ska komma med pekpinnar. Alltså håller jag mina tankar för mig själv.

Ska man se  rent krasst på det så skaffar man ju ändå barnen för sin egen skull. Jag menar, hur många har tänkt "Gud jag skulle bli en sån fantastisk förälder, det vore egoistiskt av mig att inte ge ett barn chansen att få växa upp hos mig!" Nej, det är för att man själv vill ha barn som man skaffar dom. Och med tanke på att det i sig är en egoistisk handling man gör för sin egen skull så borde det rent krasst inte vara fel att välja bort ett barn bara för sin egen skull. Barnet kan lika lite ble om att bli fött som det kan be om att inte bli fött…

Har också hört att fosterdiagnostiken inte heller alltid har rätt när det kommer till downs utan ett test kan visa att barnet har downs men när barnet är fött eller aborterat så kan man se att barnet inte har downs och tvärtom; test visar att barnet inte har downs men när hen föds så har hen downs. Vet dock ej hur vanligt det är att fosterdiagnostiken har fel, inte bara med downs, men det är ju ett verktyg som har hjälpt många barn att få vård innan de föds, och en del barn som fått aborterats bort… ibland för att de skulle lida ända fram tills de dör, kanske en snar död, men kan vara en långsam plågsam dör också… Downs gör ju inte att man dör men man blir på sätt och vis blir de mer utsatta och det sättet kan man ju tänka om man gör barnet/personen en otjänst…

Om jag ska fatta kort min åsikt om föräldrar ska ha rätt att abortera foster som har sannolikhet att födas med downs = Ja

Samma fast gällande kön = Nej. Jag finner inga bra argument för varför det skulle vara okej. Förstår mer i andra länder där det handlar om hur könet kan påverka hur barnet och familjen kommer klara sig, men det är förmodligen förlegat i många fall där också…

Jag tycker att det viktigaste är att personen med livmodern ALLTID måste ha rätt att bestämma över hens kropp, därför kan jag inte någonsin vara emot abort så länge det är den personens vilja. Det vinner över det ofödda barnets rätt till liv.

En grej jag tänker på är - personer med Downs syndrom kan självklart ha bra liv (åtminstone i Sverige, vet ej hur det är i andra länder). MEN det går ju inte att komma ifrån att livet blir jobbigare för dessa personer. Det finns ju såklart alltid en risk för att barnet kommer må dåligt, inte få jobb och blablabla men en person med Downs syndrom KOMMER uppleva problem som andra, t.ex. föräldrarna, inte kan relatera till. Är det verkligen rättvist mot barnet då att föda fram det om en vet att hen har Downs syndrom?

Jag hade gjort abort. Min pojkvän vill däremot inte det.

Att benämna en stor grupp människor (vilket det faktiskt är) under 1 och samma kategori kan kännas aningen ”taskigt”. Jag personligen hade nog haft väldigt svårt att utföra en abort OAVSETT orsak. Det som dock bör noteras är att personer med DS eller andra kromosomavvikelser allt som oftast har en rad med följdsjukdomar (inte alla, och det är därför jag kan tycka att det är konstigt att alla hamnar under samma kategori). Hur som helst, Det är något man sällan tänker på när man står där och ska ta valet ”behålla eller inte”. Vi fick förfrågan att ta hand om ett omplacerings/fosterbarn när jag väntade vårat andra barn. Och då fick jag lite bakomliggande info om tidigare historik som gjorde att jag fick en annan syn på det här om att det i min värld skulle vara ett val eller inte OM det skulle drabba mig och min kommande bebis. Det var en familj mamma +pappa hade DS de hade tidigare fått tre barn samtliga med DS och de hade en rad följdsjukdomar. Samtliga hade hjärtfel i större eller mindre skala, lungor, syn och hörselfel förekom bland syskonen och de var utåtagerande med svåra komunikationsbrister. Frågan gällde att ta hand om deras kommande 4:e barn och detta barn hade även det med största sannolikhet DS och andra sjukdomar. Jag kan absolut tycka att det är lite väl många som tar för lätt på det här med aborter, men när det handlar om ett liv i lidande för personen så vet jag inte om jag vill önska någon det. Så jag hade nog ändå valt abort. MEN dessförinnan tagit div tester för att försäkra mig om att så var fallet. Man får inte glömma att vi är olika och vandrar i olika skor, vi bor tack o lov i ett land där man kan välja. Och infall där det handlar om liv av extremt sjuka barn borde inte valet vara allt för svårt, om inte för fostrets skull. (Nu pratar jag sjuka barn/foster).

#10 Du säger mycket klokt. Jag kan ärligt talat inte heller tänka mig att genomföra en abort, bara tanken gör mig alldeles tom inuti, men samtidigt kan jag absolut inte tänka mig att föda barn (av olika anledningar) om jag skulle bli gravid någon gång. Det är inte ett lätt beslut att göra abort.

#10 jag tror att många ser DS som de där glada, friska personer som klarar livet riktigt bra. Då är det nog svårt att förstå en abort. Men sen de där barnen med alla följdsjukdomarna… Jag och min man har samma synsätt på precis allt sådant här. Vi har diskuterat mycket inför varje graviditet då det inte finns några garantier. Även när barnet föds kan något gå på tok och då anser jag att man måste ha en plan. Räddar man bebisen till varje pris? Eller väljer man en annan väg osv… En graviditet är så mycket mer än fosterdiagnostiken då mycket kan gå på tok

Vet jag med mig, att jag och/eller min partner har en dominerande ärftlig sjukdom…då anser jag det vara höjden av egoism att trots den vetskapen fortsätta avla fram barn.

Som i inlägg #10

Det finns andra alternativ om man vill ha fler barn än att föra dessa dominerande destruktiva anlagen vidare.

Både ja och nej, jag tänker som så här.

1. Är JAG redo för de extra ansvaret som ett barn med utvecklingsstörning har
2. Är min SAMBO redo för det ansvaret
3. Har VI viljan och orken att ha hand om ett sådant barn under hela dennes liv
Jag vet att jag skulle med stor sannolikhet svara nej på sista frågan då jag har det jobbigt med mitt psyke och jag vet redan nu att min man svarar nej på sin fråga med.

Nu är jag inte gravid eller planerar barn för tillfället… (men jag gillar att följa er här inne!) Men jag hade inte tvekat att göra abort ifall mitt barn visar sig ha Downs. Skulle aldrig kunna tänka mig att ha ett barn med Downs. Jag har en djup fobi för personer med Downs, och även om jag tycker att det är suveränt att folk väljer att behålla barn med Downs så är det inget jag själv skulle kunna… men det är ju bara jag!

#14 en utvecklingsstörning syns inte på ultraljudet under kub. I de flesta fall uppstår utvecklingsstörningar pga syrebrist endera i magen under graviditeten eller också vid födsel. Ett barn med utvecklingsstörning kan man på så vis inte välja bort. Det är inte riktigt detsamma som kromosomavvikelse, dessa avvikelser kan ju visa sig i fler former än enbart Down Syndrom, och även där i olika skala. DS kan ju även medföra en rad följdsjukdomar (hjärt-, Lung-, Syn- tal och andra kroppsliga fel) och därav förstår jag ”din point”. Men det du skriver har andra faktorer och kan inte påverkas eller väljas bort. Men hjälp från samhället finns att få i bägge fall både till stimulans och avlastning till de ”drabbade” familjer och barn.

Förtydligan* personer med Downs kan absolut ha utvecklingsstörningar och har det i de flesta fall. Men det faller in under kategorien ”hjärna”, vilket inte syns/indikeras om inte markanta avvikelser på ultraljudet syns.

Tillägg: jag inser dock att man inte kan välja… och ibland inte se på tester… och jag gissar starkt på att om jag i framtiden får ett barn med ds eller annan funktionsnedsättning så skulle det antagligen inte spela någon roll när barnet väl kommer…

Det är väl så här, att vi i framtiden får bära bördan att välja vid allt fler ärftliga eller medfödda defekter.

Hittills har människan i stort sett alltid använd sig av den kunskap man tillägnar sig…på både gott o ont.

Det skulle inte förvåna mig, om man i de samhällsgrupper som har resurser kommer i stort sett att eliminera alla medfödda defekter vart efter dessa kan detekteras.

Perfekta barn till perfekta föräldrar, klingar rätt ruggigt eller hur ?

Jag vet inte om jag skulle klara av att besluta faktiskt. Ett barn med DS är ju minst lika underbar och efterlängtat som ett friskt så det skulle ju kännas hemskt att välja bort det barnet. Men sen är det ju följd sjukdomarna som kan va så otroligt hemska och därav vet jag inte om jag vågat chansa. Jag menar man behöver nog vara otroligt stark som förälder om man ska klara av den känslomässiga biten med ett sjukt barn, jag går ju sönder i hjärtat bara mina barn har lite feber liksom. Så ja alldeles för svårt val

Svår fråga, i mitt jobb möter jag mycket barn med olika variationer så ena halvan av mig tycker det hade varit lika fantastiskt som att få ett barn utan funktionsvariation bara att man får ett annat tänk i föräldraskapet medans den mer praktiska halvan av mig som ser och läser hur dessa föräldrar får kämpa säger "har du det som krävs?! Orkar du och din sambo Fajtas med läkare, försäkringskassa, dagis, skola, assistenter, boende, fördomar mm" svaret där är jag vet inte men jag vill tro att vi skulle palla. Men sen förstår jag dom som svarar nej vi skulle inte orkat det inte för att man inte skulle älska sitt barn kanske men man kanske känner att man inte skulle kunna erbjuda det liv man vill ge.

Hade jag varit gravid och det visar sig vara stor risk att barnet har ett kromosomfel så hade vi tagit bort det. Det är vi fullt överens om. Det är både för vår skull men också för barnets bästa. För om vi inte orkar ta hand om det på bästa sätt så är det ju barnet som får lida och det har aldrig bett om att bli fött eller valt att få oss som föräldrar. Nu kan man ju så klart få ett barn med något fel ändå och då får man så klart göra sitt bästa som föräldrar, men jag tycker definitivt att man ska få ha valet att ta bort det om man i förväg kan se att något inte står rätt till.

Jag vill inte ha ett barn med Downs men jag vill inte behöva ta det beslutet. Så därför har vi valt att inte ta reda på det innan. Men man har såklart till 100% rätten att göra abort.

Jag har avstått från dessa prov just för att slippa ta beslutet, precis som #23.

Ja jag skulle göra abort.