Annons:
Etikettväntar-barn
Läst 2983 ggr
Tilda305
2017-10-22 00:15

Hur kände ni inför ert första ultraljud??

Jag går snart in i vecka 12 och vi ska på det första ultraljudet om mindre än två veckor. Är det bara jag eller finns det fler som inte hunnit bli oroliga över att det ska vara något fel utan orolig över att det ska vara tomt?? Jag vet att jag är gravid, men rädslan att de ska vara helt tomt är lite jobbiga. Hur känner/kände ni andra inför första ultraljudet??

Annons:
mollyt
2017-10-22 06:08
#1

Jag var lika nervös inför båda. Egentligen fanns ju en viss oro ända till förlossningen och jag höll barnet i mina armar. Men sen har oron liksom funnits kvar, men på olika sett, även när hon är född. Oron har förflyttats till PSD och att hon ska få luftvägsstopp när hon äter och så vidare. Jag har börjat förlika mig med att oron alltid kommer finnas kvar.

[Thiah]
2017-10-22 07:04
#2

Mitt första UL slutade med att ett MA konstaterades och jag fick cytotec för atr få ut fostret. Efter det har jag alltid haft en oro inför tidiga UL överlag. Min son ansågs vara ett till MA nämligen så fick gå på flera kontroller där det konstaterades ett foster. Men sen var det tveksam hinnsäck osv osv så var säkert på 5 UL innan v.13. Alla lika nervösa. Denna gången var jag kanske aningens lugnare mest för att jag kände att ja ändå inte kan påverka vad som sker.

MonicaLagerquist
2017-10-22 08:29
#3

Jag var bara förväntansfull. På den tiden 1982 fick man inte ha någon med sig inte ens pappan till barnet. Fick därför själv ta emot chockbeskedet själv att jag väntade tvillingar.

Stolt ägare till fem La permer

Alexzandra630
2017-10-22 10:50
#4

Även om jag hade rätt starka gravidsymptom (foglossning, illamående) så var jag rädd att det var tomt i magen. Tror det är en ganska normal känsla där innan man vet helt 100.

Magrat
2017-10-22 17:29
#5

Jag skulle göra abort och fick gå påultraljud istället för det där andra testet där de kikar in i livmodern med speculum(?) på grund av min PTSD.
Minns att jag tyckte att det var skitjobbigt, jag var 17 och hade absolut ingen möjlighet att behålla ett barn, men att sedan se det där embryot, eller foster vart en chock.
Jag var så ambivalent i valet om att göra abort eller ej. Slutade i en abort och jag mådde fruktansvärt dåligt i ett par år. Nu kan jag prata om det och tänka på det utan att känna mig som en mördare. Men visst tusan var ultraljudet jobbigt.
Att se något som aldrig kommer att bli, typ.

Jag fick en tablett och sedan sövdes jag för att göra en skrapning. Jag vet inte om min PTSD gjorde det värre än vad det egentligen var. Men det var riktigt hemskt.

Bloody but unbowed I stand tall at the oar And I'll climb their scaffold once they bring me back to shore I'm master of my fate, I am captain of my soul And I'll ride this boat, all the way, to hell

Fridaaaa
2017-10-22 17:32
#6

Gjorde RUL i vecka 19. 
Jag var jättenojjig men kändes så skönt när man väl såg bebisen <3

 Medarbetare: Sällskapskaniner, Support.

Annons:
Tusen
2017-10-22 17:58
#7

På den tiden jag väntade mitt första barn (1985) så gjorde man endast ett enda ultraljud och det vid vecka 12. Jag var jättenervös men tyckte ändå att det var väldigt skönt att få veta att man verkligen hade ett litet växande knyte i magen. Det känns ju så overkligt den första tiden om man inte mår illa eller så. Jag kände verkligen inte av min graviditet innan ultraljudet, så när det äntligen blev gjort så kändes det mer "riktigt".
Nervös är man alltid inför ultraljudet, tror jag, för det var jag även då jag väntade barn nr 2 och nr 3. 🙂

Djurälskaren87
2017-10-23 19:08
#8

Varit nervös inför både ul i vecka 8,12 och 19.

Jess89
2017-10-23 23:02
#9

Nervös kunde knappt tro att jag hade ett liv i min mage. Oroade mig hela tiden att något skulle vara fel. Gjorde första ultraljudet i vecka 14 för att se hur långt gången jag var och fick mig en chock.

Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga

Upp till toppen
Annons: