Jag har inte heller barn. Men jag vill skriva vad jag tror är viktigt.

Att båda är medvetna om att allt kan kännas jävligt när man inte får sova, och att man inte tar några beslut i jobbiga stunderna. 

Att båda är lika involverade.

Att man verkligen har kommunikation och inte håller inne på saker och att man visar ömsesidig respekt.

Är den ena trött och irriterad en dag måste den andra ha överseende och försöka underlätta. 

För att det ska fungera i praktiken krävs det ju så klart att man har en bra grund att luta sig på från början.

Har en 4-månaderspojk. Tycker inte man behöver diskutera så mycket innan för ens förväntningar om hur det kommer bli är helt fel. ;-) Det viktigaste är att man pratar och tar tid för varandra även när barnet har kommit. En 5 sek lång kram i köket mitt i allt kaos kan göra ens dag. Sömnbristen är jobbig absolut men det är tuffare att rodda livet.

Jag tycker absolut att man ska prata igenom vilka förväntningar man har och hur man tror det kommer att bli. Sen ska man många gånger vara beredd på att det blir annorlunda ändå… barn är dessutom olika så hur många råd man än får så blir det som det blir med ens eget barn…(har två barn (3 år och 3 månader) som är väldigt olika!!) När bebis väl är här så är det viktigt med kommunikation (inte alltid lätt när man kanske sovit dåligt, bebis skriker, man är hungrig och kissnödig och längtar efter en dusch…). Och att sänka kraven… det kommer inte vara tiptop städat 7 dagar i veckan… maten kommer inte stå på bordet kl 17.30 varje dag osv osv. Det är också viktigt att ge varandra lite egentid. För en ammande mamma kan en promenad på 30 min vara guld värt där i början! Eller en kort fika med en vän… det ger ju också möjlighet för pappan och bebis att "bonda".

Vi har två barn och ett tredje påväg. Vi har tre regler som vi skakade hand på efter föräldrautbildningen i vecka 28 med första barnet. 1, vad som än händer så separerar vi inte första året. 2, det som sägs på natten räknas inte 3, allt är bara en period, det kommer gå över. Det är inte ett tillstånd som som håller i sig resten av livet utan det är bara just nu. Ex, det är kanske ett år av dålig sömn, lite sex, lite umgänge med vänner osv medans vi har resten av livet på oss att sova, älska och umgås! Så vad gör ett år?!

Jag har tre barn (6 år, 2,5 år och lilla är 5 månader) och det som har varit viktigast i våran relation är att när barnen sover, så är vi inte bara "mamma och pappa", utan då är det vi man och fru! Och vi lägger några minuter på varandra, det behöver inte nödvändigtvis vara sex utan det kan vara att man sitter och pratar med varandra, lyssna och vara lyhörd, inte ta varandra föregivet och istället för att klaga på det sambon inte gör, ge beröm för det den gör. Jag har inte haft några problem med nätterna i början, för det är ju bara jag som kunnat ta dom passen då jag ammat samtliga. Men i regel har det räckt att amma sen somnar iaf mina barn om. Jag vet att min man jobbar och att han behöver sin sömn på ett annat vis än jag, och jag blir stressad av att veta att bebisen håller han vaken om hm ska upp tidigt nästa dag. Så första månaderna så sover jag och min man i skiljda sovrum. (Sex får man ha någon annanstans ;)) Sen tror inte jag på att alla sysslor ska fördelas lika, utan vi har istället valt att göra det vi är bra på. Jag sköter i huvudsak disk, städ och matlagning. Min man tar just nu mer hand om de stora barnen när han är hemma, och han tar mer grovjobben (vi bor på landet) typ fixar ved, snickrar på huset, drar el (elektriker) plöjer åkern, mekar med bilen… typ. Vi är båda nöjda. Sen låter vi varandra ha egentid, jag tränar ca 1 h om dagen/4-6 ggr i veckan. Han tycker om tv-spel så när jag ser på mina tv program brukar han gå till sitt "biorum" och spela ps4.

Vilken bra tråd! Jag tror det kan vara viktigt att prata igenom ganska mycket innan så man vet vad den andra tycker osv. Så man är överens eller iaf nästan överens. Min syster och hennes sambo har inte varit överens om allt och jag tror det hade varit bra om dom pratat igenom mer innan de fick barn. Tex ville min syster (som jobbat som simtränare och i princip vuxit upp i simhallen) att deras barn skulle gå i babysim medan pappan tyckte det var helt onödigt och livsfarligt. Så vet man inte innan man skaffar barn att man har samma värderingar och tankar om uppfostran med mera tror jag det är bra att prata om det ordentligt innan.

Är svårt att förbereda sig tycker jag då det kan bli hur som helst, men att prata om drömmar och förväntningar och relationen är väl bra. Sen tror jag att det viktigaste är att se till att båda föräldrar får utrymme när bebis kommer. Se till att båda får ensamtid för återhämtning. Har man en egen plats är det enklare att orka.

Vi har två barn och behövde ej prata igenom mycket innan barnen kom. Vi har varit ett team som haft som regel det som sägs under riktigt svåra stunder räknas ej. Kolik på båda barnen. Vi har löst allt eftersom för typ inget blir som man tror i alla fall haha.