Annons:
Etiketthälsa
Läst 1802 ggr
[Fialisa94]
2017-03-29 12:40

Föräldraskap och psykisk ohälsa.

Varning för långt inlägg! Jag vill skapa en diskussion kring detta och höra era åsikter om det här ämnet i allmänhet. Alltså inte endast emot mig och min situation!

Tack vare social media får man idag ta del av många olika liv och inte sällan är det en vinklad verklighet. Perfekta par, med perfekta barn och perfekta liv. Delad föräldraledighet, stabila inkomster, prestige, kliniskt rena hem med modern inredning. Verkligheten ser ju inte alltid ut så och jag kan ibland känna mig misslyckad som inte har det så, även om jag vet att det ofta finns något som skaver bakom fasaden.

Jag är diagnosbarn. Jag har Generaliserad Ångestsyndrom och depressioner till följd av det. Mitt liv har varit en ständig kamp för att kunna leva upp till generation prestation. Det har tagit år av terapi för att förstå att jag inte kan leva ett Svensson-liv, det är ett tempo jag inte hänger med i. Hemma hos mig ligger det kläder lite här och var, på golvet, på stolar eller i soffan. Tvättkorgen är ofta överfull och det byggs berg på diskbänken. Det är dammtussar i hörnen och det blir grusigt under fötterna om jag går barfota. I perioder alltså.

Jag är sjukskriven med jämna mellanrum och då jobbar jag på att kunna klara vardagen. Jag samlar energi tills jag orkar ta tag i disken, tills jag orkar tvätta och tills jag orkar äta. Många gånger har jag känt en sån oerhörd hopplöshet i det här, att det aldrig går över. Hur ska jag kunna klara ett vanligt liv om jag inte ens orkar duscha?

Men jag börjar mer och mer känna att vad som är ett vanligt liv för någon annan behöver inte vara ett vanligt liv för mig. Mitt liv kan vara lika vanligt, trots att det är i ett lägre tempo och något mer stökigt i hemmet. Min poäng med det här är att visst kan jag ha en bra livskvalité trots att jag får mina depressioner? Trots att jag kanske aldrig kommer klara av att jobba heltid och trots att jag kanske inte kommer klara av att skaffa mig en högskoleutbildning? Jag vill även understryka just ordet kanske – jag vet inte hur min framtid kommer se ut.

Man hör väldigt ofta att man inte ska skaffa barn förrän man har fast jobb, bor i hus och gärna färdigutbildad. Dessutom ska man gärna vara närmare 30 för annars är man för ung och har såå lång tid på sig. Jag är eller har inget av det ovanstående. Jag vet heller inte när jag kommer att få något av det. Vad jag däremot vet är att jag är trött på att känna mig begränsad på grund av detta. Det är jag som har kontrollen över mitt liv och min lycka. Jag har kontrollen att förändra mitt liv och det finns inga regler för vad som är den rätta vägen.

Jag vill skaffa barn, och det snart. Vi har planer på att börja inom några månader. Jag har räknat på våra inkomster där jag kommer få lägsta föräldrapenning. Vi kommer klara oss, det är inga problem. Vi har förstahandskontrakt på en hyreslägenhet med 3 rum och kök. Jag är inte alls orolig för detta. Vad jag däremot är orolig för är att skaffa barn och drabbas av depression. Jag är friskförklarad från min diagnos, men det innebär inte att jag är botad – det innebär att jag har verktyg att hantera den. Men jag har fortfarande skov där det som sagt ibland blir extra jobbigt, även om jag inte är orolig att bli sjuk igen.

Något man också ser överallt på sociala medier är att barn är det bästa som kan hända en. Det är alltid underbart att vara mamma och även där är det en tävling i att vara världens bästa mamma, generation prestation.. Jag vill försöka skapa en diskussion kring det här. Att våga leva och göra det man vill trots att man kanske inte är bäst och gör allt perfekt. Jag vill höra allt om hur underbart det är att vara förälder men också allt om hur svårt och jobbigt det kan vara. Tror ni man kan vara en bra förälder även om man lider av psykisk ohälsa, inte har ett fast jobb eller inte tjänar massor med pengar och bor i hus? Jag vill höra andras historier kring ohälsa eller också hälsa. Vad har ni gjort för att klara vardagen, klarar ni vardagen, tillåter ni er att ibland strunta i disken för att er hälsa och ork är viktigare? Kan man prioritera bort vissa vardagliga ting för att fokusera på sig själv och bebis? Kan man vara en bra mamma utan att vara en perfet mamma? Låt mig få höra era åsikter!

Annons:
oh-la
2017-03-29 13:02
#1

jag kan ju säga att även jag som frisk har dagar när jag skiter i allt. sociala medier ger jag inte mycket för alls. snarare så att jag ibland undrar om de med den mest polerade fasaden på facebook egentligen är den som kanske mår sämst, den som alltid måste söka bekräftelse i andras gillande. jag skulle nog säga att jag har ett städat liv, gift, bra jobb, man med hög utbildning, båda tjänar över snittet, fin bil, fin adress. vi har en dotter på 6 månader som är det bästa jag har, men jag har ändå dagar när jag undrar vad jag egentligen gett mig in på. dagar när jag inte kan lägga ifrån mig henne, nätter utan sömn och trötthet som är helt förlamande. ingen fin bil på jorden gör det lättare just då. jag lägger inte upp ett skit på sociala medier, för vad har jag att bevisa för mina gamla klasskompisar från 9:an?

ingen mamma, eller pappa för den delen, är perfekt. det är verkligen en drake vi måste dräpa, illusionen om den perfekta mamman som orkar både städa, tvätta, vara snygg, sexig och alltid välklädd trots bebis med separationsångest och veckor utan sömn. det är dumheter som späds på av den där facebooktrenden. för ingen lägger väl ut en bild på siig själv i stripigt hår, mjölkfläckigt amningslinne och nedkräkta mysbyxor. det är inte den bilden vi vill visa av oss själva…

vad gäller psykisk ohälsa vet jag att det finns barn som växer upp med sjuka föräldrar som mår kanon. tyvärr har jag aldrig träffat dem… de jag känner som växt upp med föräldrar med diagnoser har alla mer eller mindre problem. det är allt från svår separationsångest, prestationsångest, svårt med känslomässiga band, panikångest etc. flera av dem berättar om att de i perioder har fått bära en orimlig börda för ett barn när de tar på sig föräldrarnas dåliga mående fast det inte är vare sig deras ok eller deras fel. det handlar om barn som fått hälsa på föräldrar på psyk efter självmordsförsök, om skolgång som går åt skogen för att barnen känner att de måste skydda sina föräldrar från sig själva och hindra dem från att skada sig. 

jag kanske har extrema erfarenheter, men jag anser att om man har en psykisk sjukdom i botten måste man tänka både en och två gånger på sina vaal. barn väljer aldrig sina föräldrar och de är fast med dem nästan oavsett vad som händer. det är ett ansvar som man inte får ta lätt på.

jag är helt övertygad om att det finns andra med andra erfarenheter, så det här är ju bara en iakttagelse från en person, mina personliga tankar och erfarenheter.

Candela
2017-03-29 13:12
#2

När du blir gravid är det viktigt att barnmorskan på mödravårdshälsan får reda på din bakgrund av psykiskt mående. Vi som lätt hamnar i depression har en ökad risk för att drabbas av förlossningsdepression, men om de vet om hur det ligger till kan man få extra stöd i god tid. 

Om du medicinerar är det också bra att prata med din läkare innan du blir gravid, så att ni eventuellt kan justera dosen eller byta medicin om det behövs.

Generellt sätt brukar läkarna säga att läkemedel mot depression är en mindre risk för fostret än om den blivande mamman lider av depression och ångest. Dåligt psykiskt mående kan påverka barnets utveckling i magen, medan medicin har en mycket liten ökad risk för missbildningar. Så om du behöver medicin tycker jag inte du ska låta bli på grund av graviditeten.

Candela
2017-03-29 13:15
#3

När det gäller föräldraskapet är det väldigt viktigt att du känner att du har stöd omkring dig. Att du har en trygg läkarkontakt att vända dig till om du känner att måendet försämras, att du vågar ta emot den hjälp som behövs. Det är verkligen ingen hit att vara deprimerad och ha barn (varken för barnet eller föräldrarna).

Aleya
2017-03-29 13:24
#4

Jag är sjuk fysiskt. Och jag känner just nu att jag kan knappt ha hand om mig själv så att skaffa barn medans jag är så dålig som jag är just nu och även i vanliga fall gör att jag undvikit barn länge. Jag kan ge kärleken men jag vill även orka vara mamma och kunna leka och göra saker, och inte bara kallas för mamma och andra får hoppa in och försöka underhålla mitt barn. Så i båda situationerna måste man tänka en och två gånger. Visst att det inte är skinande rent alltid. Men orkar/kan man ha hand om sitt barn om man inte har stöd av andra? Nu låter jag säkert tråkig. Men jag har haft en mamma som är sjuk fysiskt och det var hemskt som barn att vara hjälplös och se henne ha så ont att man inte kan hjälpa eller trösta. Jag vill i det längsta undvika samma sak.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

[langtan09]
2017-03-29 13:29
#5

Hej! 

Här har du en till med psykisk ohälsa som lever med ett flertal diagnoser! Vill dela med mig lite av min historia. 

Jag har ADD, Aspergers syndrom och posttraumatisk stress pga trauman jag utsattes för som liten. Jag har även haft depressioner till och från under mitt liv. Jag är hemmagående för tillfället med aktivitetsersättning. Och jag är gravid i vecka 24 med första barnet och ska föda i juli :) 

Allas liv ser helt olika ut och alla har olika förutsättningar. Jag har också haft ångest över att jag inte har högskoleutbildning, jobb eller ett hus innan jag skaffade barn bara för att många anser att man ska ha det. Men man kan vara en jättebra förälder utan allt det där också. Det som jag tycker är viktigt är att man kan erbjuda sitt barn en trygg uppväxt med mycket kärlek och att man tillgodoser barnets behov. :) Det har ingenting med ekonomisk status att göra även om bra ekonomi kan underlätta. Och man är inte automatiskt en perfekt förälder bara för att man har det utåt sett bra ställt med jobb osv. Och man är automatiskt likväl ingen dålig förälder bara för att man inte har det. :) 

Psykisk ohälsa kan drabba alla och man ska inte vara arg eller besviken på sig själv om man drabbas. Men jag vet att det är svårt för det är ju ingenting som man ber om att man vill ha. Och ibland är saker väldigt orättvisa. 

Min största dröm har alltid varit att vara mamma. Jag har inga direkta yrkesdrömmar, utan mitt liv kommer kännas uppfyllt bara av att få möjligheten och turen att  vara någons mamma. Efter föräldraledigheten vill jag jättegärna plugga och sedan jobba, men jag har inget drömjobb jag strävar efter utan nöjer mig med vad som så länge jag trivs. :-) 

 Jag har gått ett flertal år i terapi samt genomgått utredningar (då jag fick alla mina diagnoser i vuxen ålder). Jag mår idag väldigt bra och känner mig stabil och är dessutom friskförklarad från depression. Jag tvivlar inte på att jag kommer att kunna vara en bra mamma och inte heller min sambo eller kontakter inom psykiatrin som jag delat en hel del med. :-) Har också mycket stöd av min barnmorska som vet om min historia. 

Dessutom vet jag att saker ofta ser perfekta ut online, men verkligheten är sällan så. Det pratas inte jättemycket om psykisk ohälsa, vilket jag tycker är synd då det är oerhört viktigt att inte tabulägga ämnet eller skuldbelägga/ha fördomar om någon som har det. Att man har drabbats av psykisk ohälsa och har vissa hinder säger ingenting om hur man är som person. Sedan är det ju givetvis viktigt att hålla koll på sig själv och veta vad man klarar och inte klarar och hur man ska handskas med situationer som stressar eller gör ens diagnoser värre. Men har man den kollen så går det ju bra. :-) Dessutom mår jag idag så pass bra att jag knappt själv märker av mina diagnoser förutom i vissa fall. Jag har dessutom mycket stöd av min sambo samt personer runt omkring mig och vi båda känner att vi har det tryggt och stabilt. Vi har kämpat mycket för det och jag vet att vi kommer klara det. :-) Det tror jag absolut att du/ni kommer att göra också! 

Jag ville bara dela med mig lite av mitt egna och berätta hur jag/vi har det och hur det ser ut för oss. :-) Jag tror absolut att du kommer att kunna bli en helt fantastisk mamma!

Sarah
2017-03-29 13:55
#6

Om man kastar en snabb blick på mig så ser folk det du beskriver, prestation och "lyckad ", villa, stabilt förhållande, extra aktiviteter bla bla bla. Men, jag är noga med att försöka beskriva mer verklighet än den polerade ytan. Jag hatar de normer som styr kvinnors liv, speciellt osäkra kvinnor, de " krav "som folk tror gäller gör mig galen. Jag är väldigt aktiv på ex FB och lägger upp mycket om en mer avslappnad och oglamourös vardag. För att det är viktigt. Vardagen är stress, skit i hörnen, trötthet och frustration. Men vardagen är också glädje i de små sakerna, typ att titta på rådjur på tomten, hämta hästskit till rabatter, ta på ballerinorna första vårdagen, måla med dottern och få umgås med henne. Det viktiga är de små glädjeämnena och det tycker jag är viktigt att lyfta. Ja jag har ett bra jobb, jag har slitit hårt men det viktigaste i mitt liv är inte det, det är ett medel för att kunna ha möjlighet att pyssla med de andra sakerna som är viktigare. De jag känner som bara visar en polerad yta mår dåligt. De går i terapi, har relationsproblem bakom stängda dörrar, de har så höga krav på sig själva att de går sönder och de kan aldrig njuta av vad de har. De är så måna om vad andra tycker och tror att de inte hinner fundera på vad de själva vill och vad de skulle bli lyckliga av, på riktigt. Summa summarum, deras liv är inget att sukta över. Fokusera på vad som får just dig att må bra istället. Att våga gå sin egen väg kräver mod, men det ger så mycket mer. Jag tror inte heller att barn mår bra i den polerade falska verkligheten. Det ställs enorma indirekta krav om att fortsätta vårda ytan och inte visa vad som finns bakom. Att aldrig utåt visa att man är mänsklig måste ju förstöra många människor.

Annons:
[Fialisa94]
2017-03-29 14:42
#7

Va roligt med denna respons! Jättebra inlägg från alla! :)

#1 Håller med dig till fullo. Ett barn ska inte behöva leva med en sjuk förälder. Nu anses jag vara frisk som sagt, men det betyder inte att det alltid är tipp topp. Så jag tar inte åt mig av vad du skriver om psykisk ohälsa, utan jag håller istället helt med. Man ska fokusera på att bli frisk innan man skaffar barn!

#2 Ja, jag har läst mycket om just psykisk ohälsa och förlossningsdepression. Jag kommer absolut ha en öppen kontakt med mödravården och jag har fortfarande kontakt med psykiatrin och samtalsstöd. Mest för att bygga en hållbar vidmaktshållandeplan så jag håller mig frisk! Men jag är inte orolig. Jag har också läkarkontakt och jag äter redan såpass låg dos antidepp att jag inte behöver tänka på det när jag börjar, mer än att kanske trappa ut sista tiden innan förlossning i så fall. Men jag kommer som sagt ha kontakt med vården.

#5 Härligt att du mår bra idag! Bra jobbat! Jättekul att höra din historia. Det är betryggande att veta att man inte är ensam. :)

#6 Håller helt med! Målen är nästan alltid helt orimliga och jag stressar ihjäl mig bara vid tanken på att försöka uppnå dom. Så jag riktar fokus på att skapa ett liv jag mår bra i, som i sin tur kommer leda till att jag klarar av att ta hand om och uppfostra mitt barn.

Det gör mig ledsen att tänka på hur många det finns där ute som strävar efter detta, som tror att framtiden är svart bara för att dem inte kan leva upp till dessa orimliga krav. Jag har själv varit där som sagt, och det är så viktigt att veta att det finns livskvalité för alla. Vi är så olika utformade och en del orkar studera och jobba heltid och det är jättebra! Men alla gör inte det och att jobba 50% är precis lika beundransvärt i mina ögon, så länge man mår bra! Vi lever onekligen i ett tufft samhälle med mycket normer. Jag tror aldrig mitt liv kommer vara i det tempot som jag strävat efter, jag har hittat mitt tempo och det resulterar i lite mindre pengar i månaden - men avsevärt mycket bättre mående.

Pontiac57
2017-03-29 16:59
#8

Jag tänker som så att man alltid ska ställa sig frågan om man kan ge ett barn allt den behöver. Ett barn kostar mycke pengar, det krävs mycke energi tålamod och kärlek. Jag själv har alltid haft kravet på mig själv att jag ska ha fast jobb, villa och stadigt förhållande innan jag skaffar barn men det behöver inte gälla andra utan huvudsaken är att barnets behov uppfylls. Angående psykisk ohälsa så tycker jag att det och barn inte går ihop. Har man perioder där man inte orkar med sig själv orkar man heller inte med ett barn. Min mor har lidit av psykisk ohälsa sedan jag va 11 år och det har varit otroligt jobbigt och påfrestande på alla sätt.

Sarafiaklara
2017-03-29 17:29
#9

#8 Med tanke på att minst ca 37% av Sveriges kvinnor är drabbade av någon form av psykisk ohälsa skulle det inte bli så många barn då. Jag tycker man ska vara försiktig med att generalisera psykisk ohälsa då detta kan innebära så mkt. Jag tycker också att det är tråkigt med den bild av psykisk ohälsa som finns i Sverige idag där det är så himla skambelagt. Självklart kan man bli en bra förälder även om man har psykiska besvär precis som att man kan bli en dålig förälder utan att ha någon diagnos. Fördelen med att ha en diagnos är att det med den förhoppningsvis följer en sjukdomsinsikt.

Pontiac57
2017-03-29 18:45
#10

Självklarr beror det på vad man lider av men min erfaren är som sagt inte positiv då man sett på många håll hur barn har fått lida när dom kommit till världen när en eller båda föräldrarna har fullt upp med att försöka må bra själva

[Devya]
2017-03-29 22:21
#11

Alltså lite skit i hörnen gör väl ingenting?! Oj, alla mammor och pappor jag har träffat på så har verkligen INTE haft det särskilt städat hemma. Men inte rynkar jag på näsan för det. Jag förstår mycket väl att det finns lite ork över till att städa och hålla på då man har en bebis/bebisar. Så den biten tycker jag att du kan bara strunta i. Sådant betyder absolut ingenting. 

Däremot så tycker jag att det blir knepigare om man har diverse diagnoser. Jag vet av väldigt många stabila människor som vill riva håret av sig då bebisen inte vill sova om nätterna, har problem med att äta och så vidare. De föräldrar jag har träffat på har inte haft några diagnoser men nära till utbrändhet sen då de väl har 1-2 barn att ta hand om. Ibland kan man ju ha turen att ha en väldigt lättskött bebis men ibland kan man ha oturen att ha ett otroligt krävande barn där man verkligen behöver vara frisk på alla vis för att ens orka stiga upp på morgonen.  Jag vet av en mamma som har ett barn som har varit otroligt lätt att ta hand om och hon känner sig verkligen lyckligt lottad där. Men alla har ju då inte den turen.

Min syster har en massa psykiska problem som tyvärr färgar av sig på hennes barn. Man ser det väldigt tydligt. Det bådar alltså inte gott för deras framtid för de verkar gå samma väg som henne. Därför håller jag väl mig en aningen tveksam till att skaffa barn om man har olika diagnoser. Men jag är inte den som ska döma och ingen annan heller. Det är bara du som kan avgöra vad som är bäst för dig. Det är ditt liv och du bestämmer själv. Men försök tänka dig noga för innan. Klarar du av att ta hand om barnet om det råkar vara otroligt krävande?

[GråHäxa]
2017-03-29 22:35
#12

Jag säger som Sarafiaklara ang det du skriver Pontiac57 men skall akta sig för att generalisera på det viset. Det finns så otroligt många olika nyanser i psykisk ohälsa. Tycker du att det bara är vi med psykisk ohälsa som inte skall skaffa barn Pontiac57? Personer med somatiska sjukdomar får dom skaffa barn tycker du? Jag har själv psykisk ohälsa och jag har en dotter på 1 år. Detta första året som mamma har det hänt något med mig. Jag har kunnat skifta fokus från min hjärnspöken till att ta hand om min dotter och vara 100 % närvarande i hennes liv. Jag värderar min dotters välmående högst av allt i mitt liv. Jag tror på ett nära och lyhört föräldraskap. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag är en bra mamma åt min dotter. Just det här är något som jag faktiskt gör bra och jag tar väldigt illa vid mig av attityden "folk med psykisk ohälsa borde inte skaffa barn" Det finns friska människor som jobbar bort sina liv och inte prioriterar sina barn med. Det är hemskt att folk fortfarande har en sådan trångsynt syn på psykisk ohälsa 2017.

Blueberrz
2017-03-29 23:00
#13

Jag tycker att alla borde ställa sig frågan om de klarar av att ta hand om ett barn om de vill sätta ett till världen. Det sägs alltid till folk med psykisk ohälsa medan de som anses friska skulle kunna vara hur olämpliga som helst utan att någon ifrågasätter deras val. Jag har själv psykisk ohälsa och väntar nu mitt första barn, är i vecka 25. Självklart har jag haft tankarna att tänk om jag inte klarar av detta? Men jag har ägnat mycket tid åt mitt mående och åt att fundera över mitt framtida föräldraskap. Jag vet vad jag ska göra om jag börjar må dåligt. Jag har ett jättebra stöd runt mig och kommer se till att mitt barn också har det och kommer alltid sätta mitt barns välmående först. Alla kan drabbas av psykisk ohälsa, en fördel med att redan ha drabbats innan man får barn är att man har bättre verktyg och stöd runt sig för att snabbt kunna handskas med det om/när det händer igen, eller om ens barn drabbas av det att kunna finnas där för denne. Min uppväxt var inte frid och fröjd, trots att mina föräldrar inte har några diagnoser. Jag har aldrig känt att de funnits där emotionellt för mig och detta har påverkat mig på många sätt. Jag tror det är farligt att generalisera, jag tror man kan vara en utmärkt förälder trots psykisk ohälsa.

Annons:
[GråHäxa]
2017-03-29 23:24
#14

#13 Bra skrivit! Precis det är en fråga alla borde ställa sig, inte bara vi. Det är ju stor skillnad på någon med sjukdomsinsikt som jobbat med sig själv i många år, någon som har verktygen för att hantera återinsjuknande och ett bra skyddsnät. Och någon som kanske knappt vill kännas vid sin sjukdom, någon som inte gått i terapi och inte jobbat med sig själv. Sedan är det många helt friska människor som får en chock när barnet kommer och går in i förlossning depression. En del som är helt friska är inte alls förbereda på vad dom ger sig in på. Jag hade förberett mig på att det skulle bli fruktansvärt tufft, att jag förmodligen skulle få en förlossnings depression. Jag var helt förbered på att inte få sova, inte ha någon tid för mig själv, att bebisar vill bli burna dygnetrunt och hela köret. Eftersom jag vet vad jag har emot mig så behövde jag måla upp ett värsta scenario där allt blir extremt tufft. Och förbereda mig på det. Jag vet ju inte vad som händer i framtiden och jag har bara varit mamma i 1 år hittills. Men det här året har gått över förväntan! Jag plågas inte speciellt mycket alls av sömnbristen, jag har ärligt talat handskats med mycket värre sömnbrist och bekymmer en det här, just pga min psykiska ohälsa. Döm oss inte så hårt, vi förtjänar samma chans som alla andra till ett lyckligt liv.

Sarah
2017-03-29 23:45
#15

Jag säger ingenting om ohälsan (mer än att jag åkte övertygad om att de flesta blir bra föräldrar), för jag har inte tillräcklig erfarenhet. Men man ska nog fundera på hur många det är som målar upp bilden om hur det "ska" vara. Inte så många, men de syns. Men hur många vill verkligen leva så? Samma sak om hur man "ska" se ut. Många tror att man ska vara blond, smal och ha stora bröst för att vara snygg, men hur många ser ut så, hur många vill se ut så och hur många vill ha ngn som ser ut så?

[Fialisa94]
2017-03-30 14:10
#16

Jag anses som sagt vara frisk från min diagnos, men min diagnos är kronisk och jag kommer aldrig bli av med den. Däremot har jag verktyg att hantera den. Jag skulle säga att min erfarenhet av exempelvis långvarig sömnbrist gör att jag kan förbereda mig på sömnbristen som blir med att ha en bebis, på ett sätt som andra som aldrig upplevt långvarig sömnbrist inte kan göra. Jag skulle säga att min ohälsa har lärt mig oerhört mycket och att jag i vissa fall kan vara bättre lämpad för att vara mamma än någon utan dessa problem. Allt är relativt såklart och precis som flera här skrev så kan man vara bra förälder trots sin diagnos och en dålig förälder fast man inte har någon diagnos alls. Och vice versa. Jag håller dock med om att om man är mitt uppe i sin sjukdom och inte är behandlad så skall man nog inte skaffa barn. 

Det är min åsikt och i dags läget när jag frågar mig själv om jag är lämpad för att skaffa barn och ge barnet allt den behöver, så är svaret ja! Jag är lämpad för det. Jag är stark i mig själv och även i mina depressiva svackor så kan jag tänka klart och prioritera rätt numera. Jag vet vart jag ska lägga mitt fokus och vad jag kan hoppa över för att inte bli utmattad. Jag har stöd av människor i familje och vänskapskretsar och även professionell hjälp. Att behöva hjälp är inte att vara en misslyckad förälder.

Pontiac57
2017-03-31 01:18
#17

#12 fast om du läser riktigt så skriver jag att man ska kunna tillgodose barnets behov och att kan man inte ta hand om sig själv kan man heller inte ta hand om ett barn. Jag har inte generaliserat något och är absolut inte trångsynt.

jackiejohn
2017-03-31 08:07
#18

Jag kan tycka att vare sig man har psykiska eller fysiska besvär eller kanske rent utav inga besvär alls så måste man ställa sig frågan - Orkar jag/vi ta hand om ett barn när jag har en dålig dag/period? Är svaret nej eller tveksamt ska man i mitt tycke avvakta med barn, det är inte rätt mot barnet att sättas till världen om mamma/pappa inte orkar med för de har dålig perioder/inte orkar.

Blueberrz
2017-03-31 08:14
#19

#17 Jag uppfattar det som att du menar att har man psykisk ohälsa så kan man i perioder inte ta hand om sig själv och därmed inte ett barn? Däri ligger ju en generalisering. Och dessutom blir det väldigt fel och konstigt att säga att kan man inte ta hand om sig själv kan man inte ta hand om ett barn. Ja, det stämmer förvisso, men det handlar ju om hur man handskas med situationen. Och först behöver man reda ut vilka är barnets behov? Och finns det orsaker som är mer giltiga än andra till varför man inte kan ta hand om sitt barn? Om jag arbetar så kan jag inte ta hand om mitt barn, då lämnar jag över ansvaret på någon annan troligen en förskola när barnet är litet. Borde jag eller min partner bli hemmaförälder? Jag kan få en somatisk sjukdom som nedsätter min föräldraförmåga, är det då fel om någon annan tar ett större ansvar? Jag kanske blir inlagd på sjukhus. Vilken roll spelar den andre föräldern i detta (om det nu finns en till förälder), är det fel att denne får ta större ansvar i perioder? Eller om det finns någon annan i barnets nätverk? Att ta in professionell hjälp är man inte en bra förälder då? Man kanske måste bli hemmaförälder och försökra sig om att man aldrig någonsin blir sjuk. Inte skaffa fler barn pga tänk om man får komplikationer som kräver sjukhusvård. Nä det går inte. Då skulle ingen människa i världen få skaffa barn. Eller är det just att psykisk ohälsa är skambelagt och ses ner på?

jackiejohn
2017-03-31 08:34
#20

#19 Att man lämnar bort sitt barn till dagmamma/förskola för att kunna arbeta och försörja sig själv och sin familj kan inte likställas med att man lämnar bort/inte pekarvärde hand om sitt barn pga psykisk eller fysisk ohälsa. Man måste kunna färsöja sig och sitt barn inte sant? Att sia om framtiden kan ingen göra utan alla får utgå från livet som är här och nu, att aktivt skaffa barn när man av någon anledning mår dåligt tycker jag är fel. Men att avstå från att skaffa barn för att jag i framtiden kan bli sjuk? Eller dö i förtid? Nej och det har ingen i tråden heller förespråkat. Jag har bekanta vars ena förälder mått dåligt antingen psykiskt eller fysiskt och de har långt ifrån haft en bra uppväxt alla gånger men jag vet också de som haft en bra uppväxt trots psykiskt/fysiska besvär i familjen. Men återigen alla som någon gång funderar på barn bör ställa sig frågan - orkar jag detta ett åtagande där du ansvarar för ett annat liv i minst 18år? Trots skov av smärta/dåligt mående/eller bara allmänt? Är svaret nej eller tveksamt bör man i min mening avstå. Och det är det jag utläser att Pontiac57 försöker förmedla.

Annons:
VeronicaKahlbäck
2017-03-31 09:12
#21

Det beror ju givetvis på hur denna "ohälsa" påverkar en, eller rättare sagt kan komma att påverka en. Det är också stor skillnad på kronisk ohälsa och tillfällig. Jag vet ett antal personer som har föräldrar eller själv är som lider av märkbar psykisk ohälsa kan vi väl kalla det. Det har aldrig gått bra, det har genererat stort lidande för barnen i samtliga fall. Självklart finns det många föräldrar med bristande förmåga att ta väl hand om sina barn, några av dom säkerligen sjuka men helt enkelt inte medvetna om det. Jag skulle kunna dra upp ett helt gäng med exempel men då jag har mitt eget namn här som jag är ensam om i Sverige så finns det viss risk för oönskad igenkänning. Har dock funderat sedan tråden kom upp om jag kunde komma på någon familj som klarat sej oskadda med förälder som mått dåligt eller har bristande förmåga att ta hand om vardagen - kommer inte på någon. Jag ser det inte som en självklarhet eller rättighet att alla ska ha barn, finns diverse anledningar till att jag anser att man ska låta bli men genomgående är att det enligt mej ska vara på barns villkor inte föräldrars längtan. Jag tycker att det är ganska enkelt faktiskt. Kan man ge ett barn vad hen behöver alla dagar i alla år då är det väl bara att köra men är det en halv chansning då är det väl dumt. Angående ts frågeställning så får man givetvis inte ha smutsigt hemma men handlar det om att man inte diskar direkt efter maten varje dag så är det givetvis inte ett problem. Däremot är ju frågan om man har problem med strukturen och om man då får till det med att sköta barnet efter dennes behov. Hen behöver äta när hen är hungrig, hen behöver byta blöja när den är förbrukad, hen behöver närhet när hen vill ha närhet, hen behöver komma i tid till förskola och eventuella andra aktiviteter och allt ska skötas samtidigt som man har ett sej själv att sköta med eventuell sömnbrist och dåliga dagar.

/ Veronica, sajtvärd för Iller.iFokus

Blueberrz
2017-03-31 09:24
#22

#20 Då menar vi kanske samma sak? Jag menar att man inte ska avstå barn endast pga man har en psykisk sjukdom eftersom det inte per automatik betyder att man inte kan klara av att ta hand om ett barn. Där får man fundera över sin egna situation. Jag har en kronisk psykisk sjukdom men med fungerande behandling kan det ta flera år innan man får ett nytt skov. Eller så tar det bara ett år till. Det blir ju att sia om framtiden även där och det borde inte vara annorlunda mot att sia om man inte haft en sjukdom sedan innan. Men är man mitt i ett dåligt mående kan det vara klokt att bli stabil först. Och så menar jag också att om det kommer en period då man behöver ta in hjälp så är man inte en sämre förälder för det. Det viktiga är att man vet hur man ska handskas med dessa perioder och att man kan prata med barnet om det så att barnet inte far illa emotionellt av detta. Min poäng med arbete är att vi har byggt upp ett samhälle som gör det svårt för föräldrar att helt ensamma ta hand om sina barn. För självklart finns det fortfarande möjligheten för vissa familjer att göra så. Men det är en helt annan fråga vad som är bäst för barnet och upp till varje familj att göra vad som passar dem bäst, men inget som vi ska diskutera här.

[GråHäxa]
2017-03-31 09:53
#23

Pontiac du skriver bland annat så här "Angående psykisk ohälsa så tycker jag att det och barn inte går ihop. Har man perioder där man inte orkar med sig själv orkar man heller inte med ett barn." Där har du en grov generalisering bara där. Flera av er har erfarenhet av psykisk ohälsa hos någon ni känner där det gått dåligt. Men vad ger det er rätten att dömma människor ni aldrig ens har träffat baserat på det? När jag var tonåring blev jag våldtagen utav en invandrare, ger det mig rätt att döma ut alla med invandrarbakgrund som våldtäktsmän? Självklart inte! Det vore enormt trångsynt och rakt av rasistiskt! Men när det gäller psykisk ohälsa så är det tydligen okej. "Man skall inte skaffa barn om det är en chansning" Är det inte alltid en chansning att skaffa barn? Är inte allt i livet en chansning? Ang jobb och att lämna ifrån sig barnet pga det. Självklart måste man försörja sig på något vis men jobbar alla verkligen precis så mycket som dom måste och inget mer. Hus och flera bilar, solsemester, överflöd av kläder och saker är det vad som är livsnödvändigt för barnet? Eller är det tid med föräldern? Jag säger inte att det är fel att inte vara hemförälder eller att det är fel att ha barnet i förskolan. Men ni pratar om att det är ett måste att lämna bort barnet dom timmarna och därför inte kan jämföras med dom som måste ha avlastning när dom är sjuka. Då menar jag på att jag tror många skulle kunna lämna bort barnen mindre om dom gjorde sig av med överflöd i livet. Så nej jag tycker inte att exakt all förskoletid är absolut nödvändig. På vilket sett menar ni att psykiskt sjuka inte kan ta hand om sig själva? Tror ni att alla går omkring i nerkissade kläder och bor i hem fulla av råttor och har avföring på väggarna? Tror ni att man är missbrukare också eller? Ni vanliga "normala människor" tar ni perfekt hand om er själva? Äter ni hälsosamt? Tränar ni? Tar ni hand om era kroppar? Stressar inte för mycket? Ser ni till att alltid sova 7-8 timmar? Jag undrar vad alla dessa tråkiga attityder kom från? Vissa tycker att psykiskt sjuka inte ska få skaffa barn samtidigt som dom själv funderar på att utsätta sitt barn för skrikmetoden. (Nej det var inte någon av er i denna tråden) Detta brukade vara en sådan bra sida, men senaste tiden har det varit en helt annan stämning här..

[GråHäxa]
2017-03-31 10:04
#24

Byt ut ordet psykisk ohälsa mot invandrare i det ni skriver och se hur det låter. "Jag är uppvuxen med en invandrare och mitt liv har varit jättetuft" "Det finns säkert invandrare som är bra men dom jag känner är det inte" "Är man invandrare så kan man inte ta hand om sig själv" Dom flesta fattar iallafall att rasism är fel. Vidrigt att det skall vara så tabubelagt med psykisk ohälsa än idag. Det kanske är lika bra att göra som Hitler och tvångssterilisera alla med psykisk ohälsa. Eller vad tycker ni?

[Fialisa94]
2017-03-31 10:39
#25

Det blir inte många barn gjorda i Sverige om vi med psykisk ohälsa inte bör skaffa barn. Särskilt med tanke på att vi i dagsläget bara har i snitt 1,5 barn per familj här redan.

Var 10nde svensk äter antidepressiva mediciner. Det är cirka 1 miljon svenskar. Antidepressiva får man om man har en erkänd psykisk ohälsa. Redan här är det sjukt många människor (vi äter dubbelt så mycket som tyskland, och då är det ett mycket större land). Sedan kan man även tänka på alla stackare som inte sökt hjälp och kämpar med sitt dåliga mående (förmodligen för att det är så tabubelagt att vara psykisk sjuk, vilket man tydligt märker här inne bland annat).

Här börjar jag fundera på om det faktiskt är individerna det är fel på? Vi är så många som mår dåligt i olika grad. Jag tror att en av anledningar är att det finns en mall för hur man ska leva, och den mallen passar bara ett fåtal människor.  Vi som inte passar in, vi får problem.

Jag har förstått att jag inte passar in i mallen. Jag kommer nog aldrig jobba 100%. Men jag har också förstått att det finns flera sätt att leva på, det finns flera sätt att ge sina barn en bra uppväxt. "Att ge sitt barn allt" är väldigt subjektivt. Jag kommer inte kunna ge mitt barn alla materiella ting i världen, men jag kommer kunna ge det som jag själv tycker är det viktigaste och det är för mig att ge mitt barn allt.

Personligen kan jag också säga att min uppväxt var inte lätt. Mina föräldrar ville bara väl, dem ville att jag skulle studera och sätta karriärsmål. Dem gav mig "allt" ett barn ska kunna få. Dem var ideala föräldrar, men det räckte inte! För jag led av en osynlig sjukdom som man i Sverige helst inte får prata om. Därför dröjde det 18 år innan jag fick behandling. 

Vi kan inte göra mer än det vi tror är rätt.

oh-la
2017-03-31 10:40
#26

#24, man kan också byta ut det mot "heroinmissbrukare" och då låter det också på ett helt annat sätt, eller "hundägare". nu är det vare sig heroinmissbrukare, hundägare eller invandrare vi pratar om dock. hade vi pratat om heroinmissbrukare hade vi nog alla haft ungefär samma uppfattning, även om det är en grupp människor. samma gäller väl hundägares förmåga att fostra barn. för just den här diskussionen känns ju jämförelsen inte så relevant.

Candela
2017-03-31 10:47
#27

#23 Du skriver tänkvärda saker GråHäxa. Det känns också som att de med fördomar är de som har bekanta som har haft psykisk ohälsa, men som inte har upplevt det själv.

Jag skulle säga att det finns ett stort spann av psykisk ohälsa. Vissa är så pass sjuka att det vore direkt oklokt att skaffa barn. När man är så sjuk att inga mediciner eller strategier i livet hjälper, och man skaffar barn för att man tror att barnet ska göra en lycklig, då är man helt fel ute.

Sen finns det de som med rätt hjälp och rätt strategier kan leva ett i stort sett symptomfritt liv. I dagens samhälle är det jättelätt, oavsett tidigare erfarenheter, att drabbas av utbrändhet och depression. Det räcker med att man har för höga krav på sig själv, lite för stressigt på jobbet, och vips så är man där. 

Men den som har upplevt psykisk sjukdom tidigare i livet och lärt sig hantera den, vet ofta vart sina egna gränser går. Hur höga krav man kan ställa på sig själv innan man mår dåligt, och hur man hittar tillbaka om man råkar passera gränsen. Det är en stor fördel.

Jag talar utifrån mig själv och människor jag känner som lider av kronisk psykisk ohälsa. Hur man har klarat av att hantera sina tidigare episoder av sjukdomen är avgörande för hur man mår i nuet och hur framtiden kommer te sig. 

Själv har jag haft återkommande depressioner sen 12 års ålder, Vid 18 år och 20 år fick jag mina två äldst barn och hade då ännu inte fått någon behandling för mitt mående. Det blev så klart inte bra. Nu när jag snart är 32 och väntar mitt tredje barn har jag hunnit testa ut mediciner, gått i terapi och lärt mig hitta egna strategier för att orka med vardagens press. Jag skulle säga att jag är mycket mer stabil än de i min omgivning som är "friska" och stressar en massa i vardagen.

Jag känner direkt av när pressen börjar bli för stor, och kan stoppa i tid. Jag är också alltid medveten om vad det är som gör att jag mår dåligt; om det är sömnbrist, brist på egentid, för höga krav på mig själv eller om det beror på problematik i en relation. Många som inte har upplevt och blivit frisk depression tidigare förstår inte varför de mår dåligt och fortsätter med det som är källan till måendet.

Annons:
jackiejohn
2017-03-31 11:07
#28

Har inte sett någon här i tråden som skrivit att de som lider avnågon form av psykisk ohälsa inte överhuvudtaget får skaffa barn. Som de flesta vet är psykisk ohälsa väldigt brett, men jag står fast vid att är man oförmögen att ta hand om sitt barn fullt ut och sörja för dess bästa bör man avstå från att skaffa barn och fokusera på sig själv för att längtar fram kanske skaffa barn om man mår bättre. Gäller så väl de som lider av fysiska besvär eller inte lider av något alls och är såkallade "perfekta människor" som det kallas här i tråden. Hus,solsemester, bilar nej men tak över huvudet, rena hela kläder, och mat i magen, en säng att sova i är en självklarhet vare sig man råkar bo i hus eller lägenhet om man har bil eller inte. Varför är hus, bil och semester att se ned på? Pajkastning åt andra hållet. Och det är förvånade att de som med näbbar och klor "försvarar" psykisk ohälsa tar förgivet att de som ser annorlunda på situation inte nån gång i sitt liv mått dåligt. Nej jag står fast vid att om man känner i sig själv att man kanske inte orkar/klarar av att ta hand om ett barn i minst 18år föröver och sörja för dess bästa oavsett förutsättningar bör avstå. Barn är ingen rättighet, men självklart kan allt hända i framtiden alla kan bli sjuka eller råka ut för olycka men att medvetet skaffa barn när man mår dåligt anser jag vara ogenomtänkt. Jag tycker tvärtom, psykisk ohälsa är väl inte alls tabubelagt idag? Tycker det är väldigt "accepterat" över allt.

Pontiac57
2017-03-31 11:17
#29

Men gråhäxa jag har inte skrivit att enbart människor med psykisk ohälsa kan vara opassande. Det finns många även "fullt friska" som inte kan ta hand om sig själva. Och om du på fullaste allvar tycker att en sån människa ska ta sig an ett till liv bör du nog fundera… Det handlar varken om fördomar, trångsynthet eller generalisering utan realism, en människa bör ALLTID ta sig en riktigt funderare innan man skaffar barn

Candela
2017-03-31 11:23
#30

#28 "Jag tycker tvärtom, psykisk ohälsa är väl inte alls tabubelagt idag? Tycker det är väldigt "accepterat" över allt."

Det är mer accepterat att prata om i nuläget än förr, men det finns fortfarande tabun kring det. Framförallt finns det mycket fördomar. 

När man säger "psykisk ohälsa" ser bara folk framför sig de personer som knappt klarar av att stiga upp ur sängen. Självklart existerar de personerna också, men det finns väldigt många som har en kronisk sjukdom men som klarar av livet lika bra som en "frisk" person. Dessa personer syns dock inte utifrån, om inte personen själv berättar att de lider av en psykisk sjukdom. Just för att de fungerar så bra i samhället trots sin sjukdom.

[GråHäxa]
2017-03-31 12:04
#31

#26 Jag tycker att det är en relevant jämförelse eftersom att man generalisera en grupp människor. Det är aldrig okej att göra det. #28 Självklart måste man kunna ta hand om sitt barn och dess behov. Det säger jag absolut inte emot på. Men säg då att folk som inte kan ta hand om sina barn borde inte skaffa några. Använd inte en sådan bred term som psykisk ohälsa om ni nu inte menar alla med psykisk ohälsa. Självklart är det inget fel på hus och solsemestrar, vart skriver jag det? Min poäng med det jag skrev var att du lämnar inte bort dina barn för att du måste jobba ihop till en solsemester utan för att du vill jobba ihop till den. Jobba ihop till mat och tak över huvudet måste du göra. Det andra är något du prioriterar att göra. Jag säger inte att det är fel för den saken skull. Det är väl knappast pajkastning? #29 Vad menar du med "en sån människa" ? Det finns massor av olämpliga föräldrar men alla med psykisk ohälsa är inte olämpliga. Använd inte den termen om du inte menar alla som omfattas av den. Specificera vad du menar istället i så fall. Det finns fortfarande massor tabu och skam kvar kring psykisk ohälsa, särskilt när man blir förälder. Och ja jag kommer slåss med näbbar och klor när man kommer med sådan orättvisa påståenden. Blir man dömd och ifrågasatt av människor pga att man är född lite annorlunda så kommer jag försvara mig och dom andra som blir smutskastade. #25 Jag håller med i att jag tror att samhället är utformat på ett sätt som gör att folk blir sjuka. Många gånger är det samhället som är sjukt och inte individen. #30 Skönt att det finns folk som vet vad dom pratar om!

[Fialisa94]
2017-03-31 13:03
#32

#28 "Angående psykisk ohälsa så tycker jag att det och barn inte går ihop. Har man perioder där man inte orkar med sig själv orkar man heller inte med ett barn." Här är ett utdrag från tråden där det generaliseras och antyds att människor som lider av ohälsa inte bör skaffa barn. Påtal om din mening "Har inte sett någon här i tråden som skrivit att de som lider avnågon form av psykisk ohälsa inte överhuvudtaget får skaffa barn." Sen är det skillnad på "får" och "bör", men principen är den samma. Jag tror i alla fall att vi lugnt kan säga att dem flesta här inne är överens om att: En människa med aktiv obehandlad psykisk ohälsa inte bör skaffa barn. Däremot någon med behandlad psykisk ohälsa med kontroll över sin situation kan bli lika bra förälder som vem som helst? Håller ni med?

[GråHäxa]
2017-03-31 13:27
#33

Det skriver iallafall jag under på Fialisa94 👍🙂

Sarafiaklara
2017-03-31 14:30
#34

#32 Skriver till viss del under ;) Allt beror ju på personen och formen av psykisk ohälsa. Lider själv av specifik social fobi som gör att jag ex. har svårt för muntliga redovisningar. Denna typ av diagnos skulle knappast inverka på min förmåga som förälder oavsett om jag fått behandling eller inte.

Annons:
jackiejohn
2017-03-31 14:31
#35

32# Jag utläser din första citerade mening på ett annat sätt än andra här i tråden gör men i ditt sista stycke "Jag tror i alla fall att vi lugnt kan säga att dem flesta här inne är överens om att: En människa med aktiv obehandlad psykisk ohälsa inte bör skaffa barn. Däremot någon med behandlad psykisk ohälsa med kontroll över sin situation kan bli lika bra förälder som vem som helst? Håller ni med?" Håller jag helt med om och jag vidhåller att alla har varit överens om det från trådstart, men man uttrycker/formulerar sig olika och att diskutera över nätet kan alltid medför missförstånd vilken man tydligt ser i tråden tycker jag. ------ GråHäxa du missade min poäng, i din kommentar så utläste jag det väldigt negativt om jobba för att kunna ha hus, bil, semestra osv för ett barn behöver inte det för att må bra. Där Definierar vi olika också, jag anser att det "bästa" för barn är att växa upp på landet och få springa runt fritt i skog och ängar idyllen om landet ni vet? Och då är det för mig självklar att jobba för att kunna ge mina barn det. Extra förtydligande: barn växer upp lika fint i samhället/stan i en lägenhet/villa. Vi prioriterar alla olika då vi anser olika saker viktiga att ge våra barn utöver tak över huvudet, mat i magen, närvarande föräldrar osv. Diskuterar inte mer här nu då jag inte ser poängen med det längre.

Sarafiaklara
2017-03-31 14:36
#36

#35 Intressant hur olika man kan tycka. Jag har dåliga erfarenheter av att växa upp på landet och tycker knappast att det är den bästa uppväxten för ett barn. Däremot skulle jag aldrig fördöma någon som vill ge sitt barn en uppväxt på landet. Visar ju på att man inte alltid bör utgå ifrån sina egna erfarenheter när man dömer andra :)

[GråHäxa]
2017-03-31 22:12
#37

Du missförstår mig också jackijohn, anledningen till att jag skrev det där med hus, bilar och solsemestrar var pga det som skrivs i #19 och #20 Om giltiga ogiltiga skäl att lämna bort barnen under kortare perioder. Att det är okej att lämna bort barnen när man skall jobba, för jobba måste man. Medan det inte är okej att lämna bort barnen tillfälligt pga psykisk ohälsa. . Jag har verkligen igen emot att folk bor i hus och åker på semester, kan man ens ha något emot det? Nej vi behöver inte diskutera vidare, det är ändå fullt av missförstånd verkar det som. Jag önskar bara att man kunde sluta prata om psykiskt sjuka som en homogen grupp. Vi är alla olika med olika förutsättningar i livet. Ingen människa vill bli dömd utan att ha fått en rättvis chans.

[Smulan_88]
2017-04-01 00:08
#38

Tycker att man kan skaffa barn oavsett MEN man bör vara medveten om på vilken nivå man har psykisk ohälsa och kunna identifiera tidigt när man är på väg i en neråt period. Psykisk ohälsa är något som kan drabba vem som helst, och är ett sammansatt begrepp på en rad olika psykiska besvär. Kan man inte ta hand om sig själv, kan man absolut inte ta hand om ett barn. Den matematiken kan vem dom helst räkna ut, MEN det finns hjälp och avlastning att få. Dessutom är man två i en relation, men man kan även få stöd utifrån i form av en avlastningsfamilj. Oavsett vem man är, så är det bra att tänka till några gånger innan man skaffar ett barn. Med barn följer stort ansvar, och det är barnet som ska prioriteras och sättas i första rummet. Finns alltför många människor som skaffar barn som inte borde ha några, men det finns inget samband mellan oansvariga föräldrar och psykisk ohälsa. Har man dessutom en diagnos så brukar sjukvården allt som oftast ha ett extra öga på en, för att hjälpa eller finna lösningar på problem. BVC brukar även dom vara lite extra insatta. Det kommer alltid att råda delade meningar om vem som borde eller inte borde skaffa barn, inget värt att bråka om. Det man kan vara medveten om är att ex en depression kan triggas och slå till hårdare än vad den gjort tidigare då fler omständigheter spelar in med ett barn i bilden. Men som sagt, hjälpande händer finns att få. Lycka till tjejor ❤

[Thiah]
2017-04-01 06:19
#39

Oj här går åsikterna heta! 

 Har själv barn med en man som lider av en "lättare" psykisk ohälsa  vilket gör att jag ibland känner mig som en ensammamma. Detta var dock något jag vetat om sen förut så var helt beredd på det.  

Sen har jag en nära bekant där både mamman och pappan har flertalet diagnoser. De har fått mycket hjälp av samhället redan när de var gravida.  Jag vet inte vilka skyddsnät ni har i Sverige men här har de fått hjälp från säkert 10 tal olika instanser och de får dagligen hjälp av t.ex. ett autismteam.  Deras 3 åring är fullt normal förutom väldigt bortskämd 😎

Jag jobbar ju med barn och har gjort så i 10 år. Jag har jobbat i rika områden och i fattigare områden.  Jag har tvättat barn som stinker av smuts, rett ut hår som blivit dreads, packat utfärdsmat åt gråtande barn för att föräldern återigen glömt mm…Men dessa barns föräldrar är sällan dom med psykisk ohälsa.  De med psykisk ohälsa är oftast de som varit mest rättframma med det. Har en förälder med borderline, bland annat , och hen är väldigt öppen med det så att vi kan stödja hens barn på bästa sätt.  

De värst skötta barnen jag mött är barn vars föräldrar helt enkelt bara struntat i det. Vissa föräldrar är som stora barn som man ska förklara allt för och helst hålla i handen hela tiden. Andra vill att fasaden ska vara så fin så man hinner inte med den dagliga skötseln. 

Men jag kan ändå känna att vissa diagnoser kanske är för svåra för att man på ett bra sätt kommer kunna ta hand om ett barn, trots hjälp från samhället.   Har en väldigt nära bekant som aldrig kommer kunna ta hand om ett barn pga sin psykiska ohälsa. Vi runtomkring är helt ärligt livrädda för att hen ska skaffa egna barn.

[Devya]
2017-04-01 10:01
#40

Som jag har uppfattat kan man aldrig på förhand veta exakt hur man kommer att bli som förälder, vilket även gäller dem som inte har några diagnoser. Man kan dessutom aldrig riktigt förutspå vad för sorts bebis man kommer att få. Kommer det att vara en otroligt krävande bebis eller en väldigt lätthanterlig liten plutt? 

Det finns nog inga garantier för att man kommer att bli en bra mamma eller bra pappa. Man kan ju lova dyrt och heligt att man visst klarar av föräldrarskapet och att man kommer att bli helt superbra föräldrar (oberoende om man har sin psykiska hälsa i skick eller ej), men man vet inte hur det går förrän man står där med barnet i sin famn. 

I slutändan önskar jag bara lycka till de som verkligen vill ha barn och tänker kämpa för att bli bra föräldrar. Det är ingen lätt uppgift oberoende situationen.

Skaffa barn om ni vill, ni som har diagnoser och ni som inte har diagnoser. Försök dock tänka på barnets bästa och inte ert bästa. Tror ni att ni kan ge barnet kärlek, trygghet och stabilitet så kör på.

[GråHäxa]
2017-04-04 09:39
#41

Jag väljer att lämna iFokus nu. Det finns många bra människor här och personer med vettiga åsikter. Men jag mår personligen dåligt av den unkna människosynen som skiner igenom hos en del ibland. (Inget som har med dom senaste 3 kommentarerna att göra, känner att jag vill förtydliga det eftersom det kanske låter så när jag skriver i en tråd som varit tyst i några dagar.) Denna sidan är tyvärr inte längre vad den en gång var.

Annons:
[Fialisa94]
2017-04-04 10:23
#42

Åh, vad tråkigt att GråHäxa lämnade.. :(
Tyvärr håller jag med. Jag är ny medlem här, men man ser en stor skillnad på tonen i gamla trådar och tonen i nya trådar. Det är mycket onödiga påhopp och negativitet som skulle kunna undvikas även om man diskuterar med olika åsikter. Jag önskar det fanns ett sätt att få tillbaka det positiva som jag såg, det var ju anledningen till att jag blev medlem!

Ceciliaolucifer
2017-04-04 10:51
#43

#fialisa Jag har kroniska sömnproblem och jag lovar dig att det blir trippelt så tufft med ett barn. Min son fick kolik och reflux, sov extremt lite och skrek desto mer. Folk sa att sov när barnet sover, ah tjena tänkte jag då sonen bara sov 10-15 min åt gången och jag själv inte kunde sova. När han äntligen började sova lite mer sammanhängande på nätterna och jag hade möjlighet så gick/går det inte. Jag kan vara mentalt och fysiskt slutkörd men kan inte sova. Barnet struntar i hur mkt el lite du har sovit. Men spädbarnstiden är kort och man är två om den. Ni kanske kan lägga dubbeldagar eller vara hemma bägge två i början? Klart att man får skaffa barn med psykisk ohälsa. Men vilken typ och grad spelar in tycker jag. Om du menar det du skrev att du ibland inte orkar ta hand om dig själv så kanske du ska jobba några ytterligare år på dig själv innan du skaffar barn.

[Thiah]
2017-04-04 11:15
#44

#42 tonen beror säkert på ämnena. Det är bara i sådana här "heta" ämnen som tonen fort blir hård. Många olika tankar och mycket känslor som kommer till ytan.

Pontiac57
2017-04-04 13:11
#45

Jag tycker det är trist när man inte får uttrycka sin åsikt utan att någon tar åt sig och blir arg. Det är viktigt att tänka på att i ett forum så har alla olika erfarenheter och kommer därför alltid tycka olika. Man ska heller aldrig känna sig träffad av att någon kommentetar sin åsikt för det är lätt att man uttrycker sig klumpigt i skrift. Men ja jag tycker det blev otrevlig ton i tråden, det blev ingen diskussion utan mer att man får inte tycka som man vill

jackiejohn
2017-04-04 17:51
#46

Nu är det ju så att detta är ett diskutionsforun där alla har lika mycket rätt att uttrycka sin åsikt/ och erfarenheter kan man inte tackla det så kanske inte diskutionsforum är rätt ställe att hänga på. I övrigt håller jag med Thiah och Pontiac57.

Upp till toppen
Annons: