Annons:
Etikettbarnlängtan
Läst 6983 ggr
snoopyloopy
2017-02-10 21:11

Ni som blev redo för barn före er partner!

Jag har det senaste året fått extrem barnlängtan som bara ökar och ökar. Jag har vetat att min sambo inte känt sig redo och har därför valt att inte ta upp det med honom så mycket. Men nu på senare tid så har han börjat att säga saker som:"Det finns nog ingen bra tidpunkt egentligen." Och "Man kan nog aldrig förbereda sig till 100%". Han säger även att han har viss längtan, speciellt efter vi umgåtts med bekanta som har barn. Så jag tog upp det lite försiktigt, förklarade hur mina tankar har gått det senaste året och att längtan är så stark att jag ibland nästan mår dåligt. Blir avundsjuk när vänner blir gravida osv. Jag tror att det kom som en storm för min sambo och han är väldigt bestämt med att han inte är redo och hans största rädsla är ekonomin. Då gjorde jag en uträkning utifrån hans lägsta inkomst och lägsta föräldrapenning för mig. Det absolut minsta vi skulle få i månaden, och vi skulle klara oss galant. Vi har redan en hel del på sparkonto och vi har ju minst 9 månader att spara ytterligare. Men jag tror inte det kommer ta sig direkt för oss. Ja, som ni förstår så upplevde han dethär som oerhört stressande, så jag satte mig ner och förklara att vi måste prata igenom dethär för att undvika bråk. Jag vet att jag kommer bli ledsen och han stressad av tjat. Så jag sa till honom att jag inte kommer nämna ett ord om barn på 3 månader, och då är kravet att han i lugn och ro tänker igenom allt och förbereder sig för att kunna prata öppet om det om 3 månader. Så alltså inga krav på att vi ska börja försöka, utan endast prata och planera. Jag vet ju att tjat inte hjälper! Haha ja.. Jag behövde verkligen skriva av mig. Längtan är verkligen olidig, och jag undrar om det är någon där ute som har varit i samma sits? Hur länge fick ni vänta innan er partner var redo och hur mådde ni under tiden? Vad gjorde ni för att stötta er partner och samtidigt få stöd själv? Var det någonting ni gjorde eller sa som bidrog till att han blev mer redo? Jag är väldigt mån om att han ska känna sig bekväm i tanken, men helt redo tror jag inte alla män blir innan barnet har kommit! Jag vet att anledningen till att han inte är redo är rädsla. Han hade själv en bristfällig fadersfigur i sitt liv och han är rädd att han ska bli likadan. Men han är så olik sin pappa man kan bli. Men jag förstår ju ändå tanken. Detta blev ett långt inlägg och nu känns det som en 10kg sten av tankar har lyft från mitt huvud!

Annons:
snoopyloopy
2017-02-11 02:37
#1

Jag har faktiskt skrivit ett brev, som jag vill ge till honom om ett tag (eftersom jag lovat att ligga lågt ett tag nu). Om det är någon som vill läsa och ge åsikter på om det är en bra idé eller inte så får ni gärna säga till så kan jag PMa till er. Hade uppskattats :)

Fien
2017-02-11 07:22
#2

Jag tror det är rätt vanligt att kvinnor blir redo före män när det gäller barn… vi har ju en "inbyggd biologisk klocka" och lite mer begränsat med tid än vad männen har. Att oroa sig för ekonomin är nog också extremt vanligt så det låter ju kanon att du räknat ut att ni skulle klara er. Det låter vettigt att ge honom tid att tänka och jag tror inte du kan göra så mycket mer än du gjort och gör för honom utan nu får du snällt vänta (som du sagt att du ska). Beroende på vad han kommer fram till så får du gå vidare från det. Det är ett stort steg att skaffa barn och förhållandet blir inte riktigt vad det var innan man hade barn. (Kanske när barnen är större men första tiden är omvälvande och krävande). Du skriver inget om hur gamla ni är, hur lönge ni varit tillsammans osv… är ni väldigt unga och han kanske vill hinna med lite mer resor och annat innan det är dag för barn? Passa i så fall på, det går självklart att resa med barn också men allt blir lite annorlunda….

Maria
2017-02-11 07:26
#3

#1 Ett brev till honom som handlar om en sådan här livsavgörande fråga är ju väldigt privat.

Det är jättebra att du satt pränt på dina ord och tankar men det är till honom och inte meningen att någon annan ska läsa eller ta del av. Det är i alla fall min personliga uppfattning

Tänk om han skulle få reda på att du diskuterat detta med andra och kanske t.om låtit andra läsa också.

Självklart ska du ge honom detta brev för ibland är det lättare att få ner sina tankar i det skrivna ordet och jag tycker idén är jättebra.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

MinnaJosefin
2017-02-11 09:21
#4

Min sambo var 20 år när vi träffades, jag var 24 med en 2 årig son. Min sambo levde sitt fria liv som backpacker och reste mycket och långa perioder. Vi blev kära och han blev världens bästa bonuspappa, han älskar vår (han är som hans biologiska pappa) son över allt annat. Under vår 4 åriga relation har han rest iväg på 2 resor som har varit hellugnt för mig då han fortfarande varit ung, han har vetat att jag velat ha fler barn så jag tycker att han skulle passa på. Han har hela tiden sagt angående barn "jag vill nog ha barn men jag vet inte alls när och det kanske inte ens kommer hända." Vilket lät både ledsamt och konstigt i mina öron då vi redan levde familjeliv och han var ju världens bästa med min son, tog alla ansvar direkt från början, hjälpt till med allt, allt som har med dagis att göra m.m. men jag sa "okej, då vet jag." För vad skulle jag göra, tjata? Det funkar inte alls för mig, han sa ju klart och tydligt till mig hur han kände. I oktober 2015 bytade jag preventivmedel. Han sa då till mig "det är helt okej men jag vill att du ska veta att blir du då gravid så vill jag att det blir abort." I mars 2016, 5 månader senare, märkte jag att han betedde sig konstigt några dagar och helt plötsligt sa han "jag vill ha barn med dig!" Vi pratade länge om detta och jag insåg att han verkligen ville ha barn. Han hade fått mogna själv i det beslutet och när han motiverade varför han ville ha barn så förstod jag ju att detta inte bara var en grej, han ville verkligen… då hade vi vart tillsammas i 3 år. Vi lät det gå en månad och sen började vi försöka, det tog sig på 3:e försöket och nu sitter vi här och väntar vårt andra barn om 10 veckor :) Nu blev ju detta visst jääättelångt, men så var det för oss.

[Smulan_88]
2017-02-11 09:36
#5

Jag var redo långt före min man (han var då min kille), det jag tror är att man behöver vara lyhörd men även realistisk. Att man kommer på att man VILL ha barn det tror jag som kvinna att man kan göra över en natt. Men vad gäller män så tror jag att vanligaste två faktorerna är, och dom är realistiska OM man inte låter känslorna ta över 1. Det finns aldrig någon bra tid och 2. Man blir inte riktigt redo mentalt. Bra tid i livet finns inte, det kommer alltid att kollidera och ändra ens livsplaner. Att skaffa barn, är tid man tar sig, och man bör göra ens kille medveten om att det är därför man är gravid i just nio månader. Det är tiden det tar att förbereda sig mentalt och i små steg förbereda sig och sin omgivning för det lilla liv som kommer. Och där är även svaret på den mentala biten, den kommer under resans gång. Jag tror många gånger att "ska vi skaffa barn" i killars huvud är "imorgon har du en bebis och kan inte längre leva ditt liv". Vilket inte stämmer! Första barnet är lite extra speciellt och argument jag har haft som jag tror fick min man att gå in på: "okej vi försöker" hållet är, Att första barnet vill säkert både farmor och mormor passa i den mån dom får, och dessutom är ni två vilket gör att man aldrig är helt bunden vid den lilla individen. Sen kollade jag statistik och snittet att bli gravid på ligger på 6-8 månader, MEN det betyder att det är lika vanligt att det tar sig första månaden som att det tar sig efter 14-16 månader. Min man hade en bild i sitt huvud om att första barnet ville han få innan han var 25, han var då 23 när ha sa detta. Och då berättade jag att det kan ta tid att bli gravid (det är realistiskt att veta om, att det kan ta några månader) + dom nio månaderna som bebisen ligger i magen. Då är du snart 25 sa jag till han… vilket fick honom att tänka om. Vårat första barn tog tid att få till, så jag hade ju rätt. Det du också behöver vara medveten om är att vill du skaffa barn med din pojkvän så behöver du acceptera att han också behöver bli redo. Istället för att ställa ultimatum, fråga bara -vad gammal vill du vara när vi får vårat första barn? Och vad tycker han är realistiskt? Vill han ha barn med dig, så borde han ju förstå din längtan och också få en chans att fundera på när det passar er. Och när ni gemensamt kommit fram till ett beslut så kanske även du känner dig trygg att njuta av situationen. Ha även i bakhuvudet att om ni bryter så kanske ett barn är ännu avlägsnare än vad det är när ni har en relation, och det i dagens läge handlar om månader att vänta. Kanske rörigt svar, men överväger man ett barn så vill man ju ha det med den man älskar och som vill dela kärleken till erat framtida barn. ❤

snoopyloopy
2017-02-11 16:07
#6

#2 Vi är 23 respektive 26 år gamla. Han har sagt att han vill ha barn innan han är 30!

#3 Haha, ja du har rätt. Skulle min sambo få reda på att jag låtit någon annan läsa brevet skulle han skaka på huvudet och säga att det är typiskt mig. Jag är superöppen om nästan allt! Men du har rätt, det är privat.

Jag är jättenoga med att inte pressa eller ställa ultimatum. Jag förklarar i brevet att jag endast skriver för att jag vill bli hörd och få förståelse. Att det inte finns några ultimatum och att skaffa barn ska vara på bådas villkor.

En annan sak jag ber om är att vi ska kompromissa. Jag är spontan och impulsiv och vill helst göra allt på en gång när jag får idér och det ska hända direkt. Han är tvärt om, planerar uti minsta detalj och undviker situationer han inte riktigt har kontroll över. Det är något som kompletterar oss och jag bad om det även i denna situationen. Jag bad helt enkelt om ett måldatum, om ca 6 månader. Att vi ska förbereda oss mentalt inför den månaden och sen se vart vi är i livet.

Och som en av er nämner, det kan ta tid att skaffa barn! Det kan också gå väldigt snabbt. Men han vill ha barn inom 4 år, så jag ska försöka sätta lite perspektiv för honom. Skulle det ta sig på en gång skulle han redan vara 27 innan första barnet kommer.

Men ja, jag är ju inte ensam om denna extrema längtan. Har läst många inlägg om kvinnor som inte kan vänta på sina män. Men jag vill inte ha barn med någon annan, och jag hade ingen barnlängtan förrän jag träffade min sambo. Så är det vänta som krävs så är det så det blir. Men jag hoppas ju såklart att han är lyhörd gentemot mig med.

Tack för era fina svar. Fler får gärna berätta sina historier! <3

Annons:
Djurälskaren87
2017-02-11 17:01
#7

Jag ville ha barn i två år innan min sambo. Då hade vi varit ihop i tre år och båda hade fast inkomst och bostad. Han ville vänta tills jag fick körkort. Jag såg det mer som att han bara så sa för att ha något att skylla på. Han är ändå 11 år äldre än mig så jag kände att han bör ju vilja ha barn. Tiden gick och i början kan jag erkänna att jag tjatade en del och sa att de kan ju ta ett år innan man ens blir gravid osv. Helt plötsligt från ingenstans förra året så ville ha ha barn och vi försökte och nu är jag gravid i v 16:)

Upp till toppen
Annons: