Nu är den lille knodden inne på sin åttonde levnadsdag och vi börjar väl landa så smått. Det har varit hektiskt med extra provtagningar för gulsot på sjukhuset och såklart långa nätter, ledsen bebis, sömbrist, panikgooglingar och hela faderullan.
Jag kände första värkarna vid 01:30 den 22/5 (39+5). Inte så att jag registrerade dem som värkar, men de kom och gick med 1-2 timmars mellanrum och var lite småobehagliga. Sprang nog på toaletten sisådär en varannan timme under nattens gång. Under morgonen ökar de långsamt i intensitet och intervall. 1 värk var 10:e minut varvas mellan en stund av nästan uteblivna värkar. Tänker inte alls att det är ett värkarbete som dragit igång. Jag är så inställd på att gå över tiden och tänker helt enkelt att det är förvärkar som behagat dyka upp och att jag lär få ha det så här de kommande 1-2 veckorna. Vid två ringer min mamma. Pratar lite med henne och berättar att jag tror att jag har förvärkar. Hon konstaterar att hon tycker att det snarare låter som att värkarbetet satt igång på riktigt och att jag borde överväga att ringa till förlossningen. Hon säger att vi i vår familj brukar föda rätt snabbt och hennes första barn (min äldsta syster) tog tydligen bara elva timmar från första värken tills dess att hon var ute...
Ringer förlossningen efter en stund. De säger att de tror att det dröjer ett tag till men att jag såklart är välkommen in om jag känner att jag vill det. Vi avvaktar lite men framemot 16-tiden åker vi in. Då har jag en minut långa värkar med ca 4-5 minuters mellanrum. Undersökningen visar att jag är rätt bakåtvinklad fortfarande men jag är i alla fall två cm öppen. Vi blir hemskickade för att komma tillbaka under kvällen/morgondagen när värkarna ökat i intensitet.
Vid åtta orkar varken jag eller sambon vara hemma längre. Värkarna är mer intensiva och tätare. Vi åker in och jag dansar runt i undersökningsrummet för jag klarar inte av att vara stilla alls. Den nya undersökningen visar att jag är öppen 4 cm. Bebis är fortfarande inte helt fixerad. Nu blir jag inlagd. Jag har tur, badet är ledigt och jag ligger där i två timmar. Försöker sova mellan värkarna som jag ibland klarar att andas mig igenom och ibland nästan skuttar jag upp ur badet och ändrar ställning medan kroppen skakar okontrollerat.
Vid 22:30 får jag komma in i förlossningssalen och får lustgas. Det hjälper sådär. Blir lagom yr och känner fortfarande att jag bara vill vanka av och ann när värkarna kickar in. Kl 23:30 är jag trött. Värkarna är täta och hela kroppen skakar okontrollerat när de kommer. Jag är nu öppen 9 cm men enligt BM så kommer det att dröja mer än en timme innan det är dags att bebis tittar ut. Han är fortfarande rätt högt upp i kanalen. Det gör att jag ber om EDA. Det var inte lätt för dem att sätta dem. Det blir ett antal avbrott pga värkar där jag studsar upp ur sängen och gungar fram och tillbaka men när den väl är satt - Vilken lisa! Så sjukt skönt! Hela kroppen slappnar av och jag kan vila ut en stund.
vid 01:00 tar BM hinnorna och klart fostervatten kommer. Sen sitter jag på bollen och rullar en stund.
Vid 03:00 får jag värkstimulerande för att komma igång igen efter EDA:n och jag börjar andas i lustgasen igen. ca 03:40 drar krystvärkarna igång på allvar och nu är det bebis på gång. Då snor de lustgasen från mig för att den inte ska ta kraften från krystningarna. Jag kommer inte ihåg så hemskt mycket från den här perioden - mer än att det spände så in i faaaaan, att BM baddade med varma tvättlappar mellan krystvärkarna och att de tryckte upp benen mot magen på mig under krystningarna och att jag jämrade mig rätt ordentligt. Kommer ihåg att hon frågar mig om jag vill känna barnets huvud, men det vill jag inte. Jag vill bara ha det överstökat. 04:19 är det över och ut kom vår lilla pojke som skrek med sina lungors fulla kraft och ville äta på en gång. 3738gr och 50 cm lång. Han satt tydligen som en propp för efter honom kom det en rejäl mängd fostervatten och min sambo berättade att BM hade fullt sjå med att försöka hindra översvämning i sängen och på golvet. Att få ut moderkakan var sedan en baggis. Förlossningen gick på det hela väldigt bra - bristning grad 1 och sydd på plats efter bedömning av två BM. Så fort det är färdigt vill och får vår lille pojke äta. Det gjorde inte alls ont och han har verkligen ett riktigt bra grepp och suger fint. Skiter gör han också nästan direkt - allt för att ge BM mera jobb! ;) Sambon har varit med hela tiden och funnits där som ett fint stöd utan att ta över eller lägga sig i - helt perfekt och som jag velat ha det.
När allting är färdigt och vi ätit vår födelsedagsfika så frågar jag BM när jag får slippa kanylen i handen och komma upp till BB. "När du varit och kissat utan att svimma" blir svaret. "Okej" tänker jag. "Här kan vi inte ligga och dega, förlossningssalen behövs till någon annan. Här ska kissas!" Känner mig lite yr och snurrig när jag traskar ut till toaletten i korridoren utanför. Kommer såklart ingenting och jag ska bara tvätta händerna - sedan vaknar jag på golvet och undrar hur i hela fridens namn jag hade hamnat där? Då har jag ju såklart svimmat inne på toaletten som jag självklart låst om mig. Tydligen hade de hört dunsen och sprungit dit och frågat om jag var okej och jag hade visst svarat (något som jag inte har något som helst minne av): "Jaadå, det är luuuugnt!". Sedan hade jag mumlat något och öppnat dörren och de hade sett att jag låg på golvet. Jag hade haft en väldig tur och trillat bakåt och inte framåt. Jag klarade mig undan med smärre skrapsår på ryggen istället för att exempelvis ha slagit huvudet i vasken och tuppat av på riktigt eller kanske slagit ut tänderna eller liknande - det hade ju faktiskt varit illa på riktigt. BM oroar sig en del för min rygg. Jag fattar verkligen inte varför, det känns knappt och i jämförelse med förlossningen så är det liksom en piss i nilen, ett myggbett - inget mer. Hur som så gör det att jag inte får gå någonstans och blir kopplad till dropp och blir strängt tillsagd att ligga stilla och inte gå någonstans på egen hand. När droppet är slut efter tre timmar blir jag körd i rullstol upp till BB. Efter 2-3 timmar lyckas jag bevisa att jag kan gå själv och sköta mina toabestyr på egen hand. Då blir jag äntligen av med den irriterande kanylen och slipper ringa varje gång jag ska gå någonstans. Nya livet med en liten bebis har börjat.
Jag är jättenöjd med förlossningen och vistelsen på BB. Personalen var duktig, snäll, hjälpsam och omtänksam. Så om man bortser från att jag inte direkt uppskattade att klämma ut en bebis så var det väldigt trevligt!
Väl hemma har jag kommit fram till att tygbindor verkligen är the shit när det kommer till att slippa skav mot stygnen. Så fruktansvärt stor skillnad från vanliga hårda bindor.
