Annons:
Etikettförlossningsberättelser
Läst 3540 ggr
[Miiika]
4/13/16, 3:50 PM

Förlossningsberättelse

Söndagen 28/3 klockan 08.00 hade vi fått tid för igångsättning, precis två veckor efter beräknat datum. Vi fick komma in i ett mottagningsrum för att göra CTG och för att prata med läkaren om de olika alternativen för igångsättning. Allt var bra och vi fick komma in i förlossningsrummet för att invänta besked om vilket sätt man valt. Barnmorskan Esther kom in och berättade att man skulle sätta en ballongkateter, jag vet inte vad det heter egentligen men alla kallade det för ballongkateter. Den skulle i alla fall sättas in och dras i en gång i timmen för att få mig att öppnas till fyra cm, när man öppnats till fyra cm trillar ballongkatetern ut. Det kändes obehagligt när barnmorskan drog i den så som tur var behövde hon bara göra det två gånger. När den trillade ut sa hon att hon skulle ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå, då var klockan 10.00. Efter det började värkarna komma och kännas mer och mer. Jag försökte klara mig utan smärtlindring och fokuserade på andningen. Min sambo mässade för mig vid varje värk, "In genom näsan och ut genom munnen". Han var världens bästa stöd! Efter ett tag, jag vet inte hur lång tid (jag tappade tidsuppfattningen helt), klarade jag inte mer så då plockade de fram lustgasen. Först gillade jag inte den eftersom man var tvungen att andas lite hårdare i den än utan men efter ett par värkar ville jag inte vara utan den, jag höll fast vid den nästan hela förlossningen. Sambon sa när värkarna kom, när de var på toppen och när de började gå ner, det var till stor hjälp och gjorde att jag kunde slappna av mer. Timmarna gick och värkarna kom varannan minut, så det var väldigt intensivt. Till slut sa sambon "Hon vill nog ha epidural nu!" och jag kunde bara nicka instämmande. Tack och lov för epiduralen, utan den hade jag nog inte klarat det. Jag kände inte ens när narkosläkaren stack in nålen. Efter epiduralen kändes det lite lättare och jag kunde till och med fråga hur det gått i hockeyn. Tio timmar efter att vattnet gått, då jag var öppen fyra cm, hade jag bara öppnat mig en cm till. Klockan var runt 20.00 då de började prata om akut kejsarsnitt eftersom mina krafter började sina. De sa att vi skulle avvakta en timme och om det inte hänt något mer så skulle de snitta. Jag vet att jag stönade "Nej. Inte en timme. Jag orkar inte. Jag orkar inte mer!" men barnmorskorna och sambon peppade mig. Plötsligt hade jag öppnat mig åtta, sen tio cm. Det skulle inte bli kejsarsnitt alltså. När krystvärkarna kom trodde jag inte att jag skulle klara det, jag tänkte att om jag kunde välja att dö så skulle jag välja det. Inte för att det gjorde ont utan för att jag var så trött. Jag hade som sagt ingen tidsuppfattning och jag var i min egna lilla bubbla. Jag lyssnade på barnmorskorna om hur jag skulle krysta och när jag skulle hålla emot. När jag tittade upp en gång var rummet plötsligt fullt med folk, tio läkare, barnmorskor och sköterskor. Alla såg väldigt fokuserade ut och vi förstod från deras ansiktsuttryck att något var fel. "Vad är det som händer?" frågade jag men ingen svarade. Två barnmorskor började trycka på min mage medan två andra stod och drog allt vad de kunde i sugklockan som jag inte ens visste att de hade fäst. Det tog lång tid och krävdes många krystvärkar men till slut kom hon ut, vår lilla älskling. Hon skrek inte, hon andades inte. Barnmorskan slängde upp henne på mitt bröst och klippte navelsträngen. Jag hann precis hålla om henne innan de tog henne och sprang. Min sambo sprang med. De tog henne till ett akutbord som låg ett par rum bort men jag visste inte vad som hände förrän senare då min sambo kom tillbaka. Ingen sa något och jag var för chockad för att fråga. Jag höll fortfarande händerna i luften över mitt bröst som om jag fortfarande höll min dotter. Jag kunde inte röra mig. Tiden gick och i efterhand fick jag veta att de gjorde HLR på vår lilla flicka och att de fick igång andningen efter en och en halv minut, och efter fyra minuter andades hon själv men med hjälp. Min sambo svimmade och fick smärtor i bröstet, en barnmorska körde honom till akuten i rullstol. Han hade hamnat i chock efter allt han sett. Vår dotter föddes 01.18 men vi fick inte träffa henne förrän ett par timmar senare. De körde mig bort till neonatalavdelningen i sängen, där berättade läkarna vad de gjort och att läget var stabilt. Min sambo kom upp från akuten också, barnmorskan Petra rullade in honom i rullstol, så läkaren berättade allt igen. Det var väldigt jobbigt att se vår lilla flicka med alla slangar, sladdar och andningsmask, omgiven av monitorer och maskiner som blinkade och pep. När vi hade fått höra att läget var stabilt frågade min sambo mig om jag ville gifta mig med honom. Självklart sa jag ja! Efter ett par dagar på neonatalen och en dag på BB mådde vår lilla älskling bättre och vi fick äntligen komma hem. Nu, 15 dagar gammal, mår vi riktigt bra, alla tre. Vi har kommit in i våra rutiner men det viktigaste är såklart att vår prinsessa mår bra!

Annons:
[TanatosNyx]
4/13/16, 4:03 PM
#1

Åh herregud vilken rysare! Tack gode gud för att personalen agerade och allt slutade lyckligt! Jag var såå nära att få en likadan upplevelse som dig, fast med ett prematurbarn. Hjärtljuden gick ner och jag hade också folk på rummet, dessutom hade jag inte krystvärkar ordentligt. Men jag hade vilat och hade orken att ja tvinga ut honom med våld utan sugklocka, men det var på håret. Han tog tid på sig innan han andades, hade det tagit längre tid hade han behövt samma assistans garanterat.

Bamsekramar till hela tappra familjen! 🌺

[GråHäxa]
4/13/16, 4:04 PM
#2

Vilken skräck upplevelse ni har varit med om, blir alldeles tårögd av att läsa din berättelse. Vad otroligt skönt att allt gick bra tillslut 🌺

hhejlollo
4/13/16, 4:21 PM
#3

Jisses vilken resa! Och här ligger jag med rinnande tårar känslig som jag är! Stort grattis till både dottern och förlovningen! Så skönt att ni alla mår bra!❤️

Kristallens Smådjursuppfödning & Omplacering

www.kristallens.wix.com/kristallens

Sajtvärd på degus.ifokus

Pontiac57
4/13/16, 4:30 PM
#4

Grattis till bebis och förlovning! Synd att det blev komplicerat, vet hur det känns när dom inte andas när dom kommer ut men också lyckan när allt stabiliserats :)

SoeN
4/13/16, 5:43 PM
#5

Stor kram till er alla, skönt att det gick så bra!

LoAEmma
4/13/16, 7:27 PM
#6

Å herregud sitter här och ryser!! Vilket drama!
Stort grattis igen till bebisen och till förlovningen, vad skönt att ni alla mår bra nu <3

*Det blir som det ska*

Medarbetare på Gravid iFokus

Annons:
teezan
4/13/16, 9:47 PM
#7

Blir också helt tårögd, kan bara föreställa mig hur ni kände. Underbart att tjejen mår bra!

plommon1
4/13/16, 10:02 PM
#8

Vilken pärs! Men så skönt att allt slutade bra för er alla tre! Fin läsning! Tack för att du delar med dig och grattis 🌹

Sarah
4/13/16, 10:36 PM
#9

Usch vad jobbigt det måste varit för er. Stort grattis till bebis och förlovning ;)

mollyt
4/14/16, 10:14 AM
#10

Huu vad jag grät när jag läste! Kan inte föreställa mig vilken upplevelse ni fick. Men så himla skönt att det gick bra och att personalen agerade. Hur mådde din sambo (eller nu får jag säga fästman!) när han kom till ska från akuten? Stort grattis till familjen och såklart förlovningen!

[Miiika]
4/14/16, 11:33 AM
#11

Vad gulliga ni är allihopa! Nu blir jag tårögd av alla gratulationer:-) Min sambo (fästman, hihi) mådde inte alls bra, han var chockad, skakade och kunde knappt prata. Han frågade om och om igen om jag mådde bra och hur vår lilla tjej mådde. Jag har aldrig sett honom så och vi har känt varandra i tolv år. Chocken la sig efter hand, för oss båda, men pojkvännen drabbades värst. Jag såg ju inte vad som hände, han stod bredvid och kunde ju inte göra något annat än att bara se på. Vi fick prata med en kurator och barnmorskorna som var med under förlossningen gick igenom allting med oss flera gånger för att vi skulle få smälta det. Bara för att allt har gått bra och för att hon mår så bra nu så har vi ju kunnat lämna det bakom oss. Min pojkvän tycker att jag är galen men jag tycker att förlossningen (fram till att man förstod att det var något som var fel) var riktigt rolig, jag ser fram emot nästa graviditet och förlossning. Klart att vår lilla tjej ska få småsyskon! Nästa gång kommer det att gå bättre, då blir det eigångsättning i vecka 37 eller 38, det sa barnmorskorna direkt efter förlossningen.

Pontiac57
4/14/16, 5:34 PM
#12

Hur stor va hon? :)

[Miiika]
4/15/16, 6:37 AM
#13

55 cm och 4710 gram, stor liten tjej😊Hon fastnade med ena axeln och kom inte ut, därför fick de använda sugklocka och trycka på magen för att få ut henne. Hade jag inte gått över tiden två veckor hade det kanske inte hänt, men det viktigaste är att hon mår bra nu och det gör hon😊Nästa graviditet blir det igångsättning tidigare för att undvika att detta händer igen, och det känns ju skönt i alla fall!

Annons:
Pontiac57
4/15/16, 9:11 AM
#14

Oj då var det en stor tjej, men precis som du sa fick hon ju gosa lite extra tid i magen :) men va skönt att dom sätter igång dig tidigare så att det slipper bli komplikationer :)

JeFo
4/15/16, 10:17 AM
#15

Usch så jag grinade…

Vilken tuff start och stackars pojkvän. Är nog tufft och se när de gör saker med en liten…. Skönt att allt gick bra. Stort grattis!

[Synnerlig]
4/15/16, 11:00 AM
#16

Är i vecka 37 och längtar efter förlossningen och bebis så jag är nog extra känslig men det här fick mig att gråta. Så dramatiskt. Grattis till er lilla dotter och förlovningen :)

[Synnerlig]
4/15/16, 11:01 AM
#17

Alltså min gravidhjärna, jag är i vecka 36, haha :D

Upp till toppen
Annons: