Annons:
Etikettförlossningsberättelser
Läst 3503 ggr
Linusidah
2016-01-20 09:34

Min andra förlossning

Medan jag fortfarande kommer ihåg och för att jag själv tycker det är så roligt att läsa andras berättelser :)

Det startade med att jag vaknade upp på nyårsafton med lite små värkar eller sammandragningar. De verkade harmlösa men kom regelbundet med 10min mellanrum och höll i sig i 30-40sek. Gjorde inte speciellt ont, mer som att det spände till baka. Ändå fanns det nåt där, en känsla som jag inte känt på flera år, men som jag kände igen alltför väl. Värken började stråla så smått ner i benen efter några timmar. Ändå tänkte jag att nä, det är nog bara förvärkar. Så jag gick ut i stallet, visste ju att om det skulle lätta av lite enkel ansträngning så är det bara förvärkar. No biggie. Med Alvin började värkarna en dag och ongen kom två dar senare. Vi skulle klara nyåret med mina beräkningar.

Värkarna höll i sig. Allteftersom dagen gick och inget mer hände. Samma lätta värkar, samma frekvens. Det är bara livmodern som tränar lite. Vi ska ju på nyårsmiddag i stan. Jag har redan förvarnat om att vi måste åka hem före tolvslaget för att ta in pållarna i tid. Schemat är spikat. 
Mamma kom förbi med julklappar till barnen som firat jul på annat håll och stannade en stund. Inget blev värre. Jag var rätt övertygad om att det skulle lugna sig framåt kvällen. Få barn på nyårsafton - det går ju bara inte.

Så vi packade oss in i bilen och för att vara på säkra sidan tog vi med BB-väskan. Av paraply-anledningen - "för om vi inte tar med den så kommer nåt garanterat att hända". Barn och hund, mat och julklappar. Allt var med.
Väl framme i stan hos svärmor fortsatte värkarna. Och nu ökade intensiteten. Frekvensen var samma. Jag fick svårare att prata under värkarna och ville helst blunda och slappna av. Men fortfarande var det ingen fara. Helt hanterbart och jag tror fortfarande att det är länge kvar. Kanske en dag eller så.

Förrätten dukas fram. Och mer än så hann jag inte äta. Efter förrätten tog värkarna ny fart och jag ville helst vara ifred när de slog till. Nu börjar jag inse att det är allvar. Det är på gång och det kommer bli en bebis när detta är klart. Point of no return. Frågan är bara hur lång tid det kommer ta? Fast värkarna ökar i intensitet så är det fortfarande stadigt mellan 5-7min mellan och det är lika långa än, 30-40sek. 

Hur ska man veta är det är dags att åka in till förlossningen? Eller ens ringa? 
Jag ringer iaf och förklarar läget. De tycker att jag komma in när jag vill, på en koll åtminstone, innan vi åker hem, vilket jag ju tror kommer hända. Fast det tillägger att det är väldigt lugnt ikväll, så det finns gott om plats om ni skulle vilja stanna.
De anar alltså mer än jag kan fatta, jag tror ju fortfarande att vi ska hinna köra hem hund och Alvin till mormor, släppa in hästarna och åka tillbaka till förlossningen…

Vi åker in och blir uppkopplad på ctg-kurva, vilken ser bra ut. Och jag måste säga, lite drygt att sitta still, i en fåtölj förvisso, och bara svälja värk efter värk. Det håller fortfarande i sig i samma frekvens och intensitet. Typ två värkar på 10min. Jag inser att vi blir kvar. Eftersom värkarna går hur bra som helst att hantera och jag tänker att det har ju inte direkt accelererat så häftigt under dagen så bestämmer vi att Simon åker på en gång och skjutsar Alvin och Truxa till mormor och kommer raka spåret tillbaka. Under tiden ska jag få ta ett hett bad - nåt jag ville prova redan med Alvin men då var badkaret upptaget. Först till kvarn får mala och den här gången är det jag. King.

Koll efter CTG:n, som ser bra ut, visar att jag är öppen 4cm. Det hade jag aldrig trott. Snarare 1-2. 
Vi får välja rum och jag blir först uppkopplad till ett antibiotika-dropp medan badet görs iordning. Inte så stor skillnad i värkar nu heller. Det ligger på en platå. Inte så att jag vill ha folk runt mig och vara social, men inga problem att hantera alls. Det går bra med dyk-metoden. Barnmorskan tycker allt ser bra ut och gissar att det kommer ta uppemot 4 timmar innan jag är fullt öppen. Nu är klockan 20.00.

När badet är klart hoppar jag ner och ÅÅÅHÅ så skönt. Så hett att det nästan inte går kliva ner i, men oooh så härligt att ta värkarna med värmen runt mig. Dessutom har barnmorskan ställt in två stora glas med pärondricka och isbitar, jag både vill och inte vill dricka. Men jag vet ju att det är viktigt att kissa både under förlossningen och efteråt så efter att debatterat med mig själv dricker jag upp allt :)

Efter ett tag kommer barnmorskan och sköterskan som tog emot oss för att önska lycka till och säga att nattskiftet har klivit på. En stund senare kommer en ny barnmorska in för att lyssna på bebbes hjärtljud. Precis när hon kommer in så slår en värk till och pratar på, glad i högen, berättar att hon drömde inatt att det skulle komma en bebis 00.05 inatt och kanske var det min? Vore det inte roligt, att Umeå äntligen skulle få bli först i länet! Jag har ganska ont vid det laget och kan inte mer än humma med och le lite svagt.

Jag fortsätter ta värk på värk i badet och hejbara, nu ökar allt fort. Kort tid mellan, ont gör det, men ganska korta värkar än. Ca 30sek. Jag börjar önska intensivt att Simon ska komma tillbaka NU men får fortsätta härda ut och försöka slappna av. Tidigare har vi testat att han trycker ihop mina höfter när värken är som värst och det tror jag kommer underverk för smärtan.
Vid 21.20 är Simon tillbaka och han inser direkt att det har gått fort och jag har nu väldigt ont. Men jag tar ett par värkar till i badet, kliver upp, går på toa och får ut både nummer två och slemmisen är utan tvivel ute nu. My godness. 
Tillslut säger jag att nä, nu tror jag att jag vill krysta. Då mer eller mindre springer jag tillbaka till rummet och säger åt Simon att trycka på larmknappen. Klockan är mellan 21.50-22.00.

Två barnmorskor kommer direkt, konstaterar att jag har det lite intensivt nu, eeeh jo, lite. Det sätts CTG och de vill ha upp mig i sängen?! Idioter. Jag vill hellre stå när värkarna kommer. Nåja, upp i sängen. En barnmorska sätter igång lustgas utan att jag blir tillfrågad eller behöver säga till. Jag gissar att det syns lång väg på mig och jag hade skrivit i mitt brev att jag ville ha det. Långa andetag i masken. Jotack. Jag drog in MYCKET och på utandning vrålar jag allt jag kan i masken, smärtan är nu helt obeskrivlig och utomjordlig. Jag känner att jag har noll kontroll! Inte så att jag har ångest och tror att jag kommer dö, men jag kan inte längre styra nåt, allt går åt till att överleva fram till nästa värkpaus. 

En barnmorska försöker ta hål på hinnorna. Men går bet. Hon säger till den andra - du kan nog ta på dig förkläde och vi behöver inga skalpelektroder, det kommer en bebis riktigt snart. Jag håller igen krystningen, tills hon säger att det är ok att krysta, du är fullt öppen och huvudet är på väg. Nästa värk får hon hål, men det kommer inget vatten. I samma veva tar jag i och krystar - tjoho, känner hur hela bebisen bara rör sig med en jädra fart. Barnmorskan håller emot och säger stopp stopp, andas nu så det inte går för fort, det är svårt men jag gör som hon säger, fast jag vet att hela bebisen hade kunnat forsa ut på den värken. Det är nu det känns som om nån håller en tändare och försöker elda upp underlivet. Nästa gång en värk är på G säger hon typ ta i bara lite nu om du kan? Inte för mycket. Svar: Nä, tyvärr, det går inte, nu kommer han ut. Jag kastar bort lustgasmasken och hinner krysta en halv värk sen är allt klappat och klart. Ingen mera smärta, ingen mera värk. Bara lycka över en liten liten krabat som läggs upp på bröstet. Klockan är 22.07.

Barnmorskorna är glada och säger att det är så kul att få se nån föda barn med ett leende på läpparna hela vägen. Och förundras över att jag var så trevlig fast det var så intensivt ett tag. 

En stund efter att bebis kommit ut klipps navelsträngen, typ 5 minuter eller så. Han anlände till världen utanför med navelsträngen runt ena armen, runt benet och foten. Efter 7 minuter kommer moderkakan ut och allt är klart på riktigt. Ja, nästan.
Det jag fasat mest för är ju kvar. Inspektionen av skadorna efter denna explosion. Det var ingen vacker syn med Alvin och jag har inga bra erfarenheter av just detta… Nåväl. Det visar sig att jag kommer undan med blotta förskräckelsen, trots det hastiga förloppet. 4 stygn och bedövning med kräm och spray. Ingen sprutning, vilket ju var det allra värsta sist. Sprayen svider nåt galet mycket - i max 10 sekunder, sen är det lugna puckar. 
Lite nöjd över min kropps förmåga att anpassa sig kan jag äntligen slappna av och njuta fullt ut av den lille gosse som ligger hos mig.

Han vägs och mäts och det konstateras att det är en bebis av mindre modell - 2660g, 48cm, 32cm huvudomfång.

Efter ett tag får vi in fikabrickan och utsvultna båda två är det typ det godaste vi nånsin ätit. Nyårsmiddagen som blev till förlossningsfika. Medan vi äter smäller raketerna utanför fönstret.

Annons:
Surpan
2016-01-20 10:27
#1

Men åh, vad kul att läsa. Grattis till lilla bebisen. Kul med en nyårsbebis! :)

/Surpan

Sparven88
2016-01-20 10:54
#2

Grattis till Bebis! Blir så sentimental när jag läser sånt här. Det var det konstigaste jag någonsin varit med om (fick en son för 5 månader sen) men också det vackraste i mitt liv. Kunde komma ihåg smärtan nu, genom att läsa din text. Det är tur att man glömmer. Annars hade nog många bara skaffat ett barn ;)

bohan85
2016-01-20 11:07
#3

Grattis!! Härlig berättelse!

Blir också sentimental av att läsa detta, längtar så efter att få vara gravid och föda igen!

[TanatosNyx]
2016-01-20 11:15
#4

Grattis! härlig berättelse :)

[Liinda]
2016-01-20 17:38
#5

Grattis till bebis och det låter så mysig när man läser din historia! Även om mysig kanske inte är ett ord som brukar beskriva en förlossning :P

[Miiika]
2016-01-20 18:12
#6

Grattis till bebisen! Vad kul du har skrivit berättelsen, jag måste också komma ihåg att skriva ner vår berättelse när det blir dags :)

Annons:
Upp till toppen
Annons: