Annons:
Etikettförlossningsberättelser
Läst 5239 ggr
[TanatosNyx]
4/28/15, 12:52 PM

TanatosNyx förlossningsberättelse

Här kommer en sammanfattning av min förlossning. Jag berättar mestadels utifrån vad jag fått återberättat för mig, då jag har riktigt grova minnesluckor själv.

På förmiddagen den 20:e kom ronden (låg inne på antenatalavd. pga svår hepatos.) och sa kort och gott: det blir igångsättning idag! Tjoff så var läkaren borta. Det var en smula omtumlande då man innan helgen gett mig en hinnsvepning och sagt att man skulle ta ställning till induktion den 20:e, diskutera för/nackdelar osv. Well, jag var bara tacksam att de äntligen fick fingrarna ur och agerade. Mina värden verkade stiga snabbt, såpass att överläkaren till slut inte vågade invänta provsvaren. Jag sattes in på maxdos ursofalk över helgen (hade ätit något lägre dos innan).

Alltså, en amniotomi utfördes på morgonen, men jag kom inte igång, så jag frågade ganska snart efter ett upplägg för hur jag skulle sättas igång om det inte räckte med att ta hinnorna. Vid 14-tiden togs jag emot på förlossningen, och runt 16-17 snåret sattes ett utspätt värkdropp för att ge mig en mjukstart. Det räckte, och endast en gång höjdes dosen ett snäpp. Sen snittade jag 6 värkar/10 min.

När jag kommit till 4cm öppet stannade det där, men värkarna fortsatte. Nu började det bli jobbigt att hantera, min ork var så slut, motivationen var i botten och jag mådde förjävligt. Det var också jobbigt att hela tiden ligga uppkopplad till både dropp och CTG, som var tvunget hela tiden eftersom han var så liten.

Jag tog så småningom lustgas, vilket fungerade perfekt för mig, jag mådde riktigt gott av det. Eller som sambon sa: jag blev totalt stenhög av eländet, och levererade urkassa skämt och var okontaktbar.

Redan här började jag känna tryck neråt, lilleman hade sjunkit ner i förlossningskanalen så han stod startklar redan vid 4cm… Riktigt så liten var han dock inte, så där fick han vackert vänta bra länge och bli jättestrutig i huvudet.

Här någonstans sattes skalpelektrod och jag fick komma upp och sitta på en pilatesboll, tack gode gud för det! Så skönt att komma upp ur sängen och varva lite.

Vid nästa undersökning var jag fortfarande bara öppen 4cm, och jag började känna paniken fladdra förbi. Värkarna var riktigt jobbiga nu. Barnmorskan försökte töja upp lite manuellt för att snabba på processen.

Vid 22 tiden var jag öppen 6-7cm och klappade ihop totalt. ALLT jobbigt med graviditeten kom i kapp mig medan jag låg där. Jag tappade greppet totalt om tid/rum och fick vrålpanik. Jag skrek och skrek och skrek, spydde, kallsvettades och hade sån frossa att personalen blev orolig. Värkarna kom på löpande band utan att jag hann vila emellan. Mitt i alltihopa stannade jag upp (efter ett smärre kvävningsförsök i lustgasmasken så mycket drog jag i mig) och stirrade ner i kräkpåsen och kläckte "jaha, det var den kexchokladen det!".. Haha, va!? 🤪

Jag fick EDA kring denna tid också, något jag inte ens minns. Jag drömmer dock en god del mardrömmar om epiduralbedövning efter förlossningen, så jag har inte frågat så mycket om den. Den tog som den skulle, men framförallt vänsterbenet slutade hänga med.

Så småningom lugnade sig allt och jag "kom tillbaka". Jag var nu fullt öppen och vi inväntade krystvärkar. Plötsligt så bara kommer av sig själv världens jävla bröl, utan att jag själv gör något för att låta! Haha shit, det var jag inte beredd på. Det gick inte att vara tyst, helt hopplöst!

Dock måste jag bara kommentera att krystvärkarna för mig inte alls kändes som om jag behövde skita! När jag var skitnödig under förlossningen gick jag på toa och gjorde just det. När han skulle ut var det snarare känslan av att vara magsjuk i underlivet.. Ni vet när man har världens kräkattack och bara står och klökar på tom mage. Så ja, det var som att spy med skrevet.

Krystvärkarna fick aldrig någon jättekraft, garanterat pga EDA:n, och hjärtljuden gick ner så läkare tillkallades. Jag blev ombedd att endast krysta när värkarna var så starka att jag inte kunde låta bli, men det blev aldrig så. Jag förstod dock att det började bli bråttom, så jag körde mitt eget race och krystade allt fan jag var värd. Ingen märkte nåt ändå då mina krystvärkar också gick i ett hela tiden.

Själva utdrivningsskedet gick jättebra, trots att det drog ut på tiden. Det var skönt att ha mål i sikte och känslan av hans lilla huvud när jag äntligen nådde att känna på det var totalt överväldigande. Min spontana kommentar var "men! vad mjukt det känns!?"  hehe. "Det var väl tur det" svarade barnmorskan.

När huvudet väl var ute kom han ut på en krystning. Alldeles blå och slapp, men skrek snabbt igång sig. Vi valde sen avnavling så det tog en liten stund att få upp honom på bröstet. Sen var det inte så mycket mer att berätta, personal kom och hämtade honom till neonatalen och vi fick fika och jag duschade. 

Barnmorskan ville promt sy, något jag stenvägrade. Jag sprack ju fasen ingenting? Nåväl jag stod på mig, så till slut gav hon upp efter att ha försökt lura mig med gel som skulle bedöva, vilket den inte gjorde för fem öre.

Alltså, jag har inte haft speciellt ont efteråt, har kunnat sköta toaletten utan minsta svid/smärta. Sitta var inga problem, inte duscha heller. Blöder knappt, klarar mig på trosskydd. Dag två var jag rätt svullen, men det gick över under natten. Knipa kan jag lika bra som innan förlossningen. Fullgod känsel. Är så nöjd att jag vägrade sy.

Annons:
ChristineL
4/28/15, 1:01 PM
#1

Så skönt att höra att det gick så bra även om det drog ut på tiden! Tänk att det är så olika upplevelser för folk som gör samma sak, föder fram ett barn. Det är så fantastiskt!

[JeanetteK]
4/28/15, 1:11 PM
#2

Stort grattis! Så härligt att han är ute och att ni båda mår bra. Nu hoppas jag att allt ska fortsätta så. ❤️🌺

JossanH
4/28/15, 1:45 PM
#3

Wow! Alltid lika spännande att läsa :)

Sajtvärd på Iller.ifokus

[TanatosNyx]
10/29/15, 11:37 PM
#4

Sitter och tänker tillbaka, har vid det här laget läst förlossningsjournalen flera gånger och även fått tillbaka minnet rätt så bra från förlossningen. Ser på min förlossning med helt andra ögon nu. Hade jag inte mått så dåligt redan från början pga graviditeten hade jag nog tyckt att förlossningen var en baggis, men där och då var orken så slut som den kunde bli.

Kan dock inte låta bli att dra på smilbanden, när jag skrev detta hade jag ingen aning om att jag hade jordens jävla värkstorm på slutet, öppnade mig 4cm på 15 minuter samtidigt som krystvärkarna drog igång. Tjoflöjt 🙂

Och sprack gjorde jag visst, en bit in. Det fattade ju aldrig jag, jag trodde hon tänkte sy i slidöppningen, men det var typ 3-4cm in eller vad det nu står i journalen. Men vem bryr sig, det läkte galant utan broderihantverk 😃

Men bäst var nog när allt var klart, Alvin var född och jag poppade ur min förlossningsbubbla, all smärta borta och jag tittar upp på personalen. Allihopa stod och pillade ur öronproppar ur öronen 😂undra på att jag väste som en orm med halsfluss dagarna efteråt 😃

Upp till toppen
Annons: