Alternativt föräldraskap

Dina, mina, våra...du och jag, vi och dom, JAG?

2014-04-04 18:03 #0 av: Kiwikatt

Det här med relationer till närstående under en graviditet är onekligen en balansgång!

I vissa fall vill människor i ens närhet för mycket och i andra fall för lite. Vissa tänker bara på sig själva känns det som medans andra helt går upp i en graviditet som inte ens är "den egna".

Rörigt?

Ja, MINST sagt!

Man kan känna sig ensam och helt rådvill många gånger. Jag för min del känner en stor sorg över att fokus så ofta läggs på allt annat än "vårt barn". Ibland känns det som att det bara är jag som bryr mej....

Anmäl
2014-04-04 18:32 #1 av: Thiah

Jag har haft väldigt bra relationer till alla i min närhet. Tycker så här på slutet att det varit skönt att sambon inte "brytt" sig så mycket förrrän nu. Det har varit behövligt att en av oss varit mera lugn och tillbakadragen.

Sen är alla våra bekanta och släktingar så bra att de altid känts som ett stöd på ett bra sätt. Aldrig försökt ta över, ge råd man inte vill ha osv... Vet att jag är lyckligt lottad på den fronten.

En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket. /Nalle Puh

Anmäl
2014-04-04 19:03 #2 av: Kiwikatt

Min mamma finns alltid där...min man jobbar mycket eftersom han har två(!?) företag.

Hans 13-åriga dotter som han har sedan en tidigare relation är vårat (mitt) stora problem....!
Tar så mycket tid och energi 😔

Anmäl
2014-04-05 09:34 #3 av: [Rumpstek]

Vet du inte hur många företag din man har?

Vad är det som tar tid med hans barn?

Anmäl
2014-04-05 10:04 #4 av: Kiwikatt

#3
Jo jag vet ;)
Han driver två separata företag...sen är han dessutom deltidsbrandman och ansvarig för crossbanan i byn. Utöver det har han/vi ett hyreshus med två lägenheter + vårt eget hus...*pust*

Hans dotter är 13 år och har bestämt sig för att hata mig. Hon hälsar inte när vi ses, rusar iväg när jag kommer etc. och har framförallt ingen som sätter gränser och ställer krav på sig. Hon ses som ett offer som hela världen ska tycka synd...
Hon har förvisso inte haft mågon vidare uppväxt, men det ursäktar inte att man beter sig hur som helst. Tyvärr har ju jag ingen rätt/möjlighet att påverka situationen...
Vi har gått på familjerådgivning jag och min man för att få hjälp och råd, men när rådgivaren menade på att jag var tvungen att älska henne och att vi inte kommer kunna ändra på henne (eller min man, för då är han ju inte samma man som jag en gång valde) utan att det var mig vi skulle jobba på att förändra, så fick jag nog.

Ja, vad mer ska jag säga...allting kretsar kring henne helt enkelt och hon spelar ut alla vuxna i sin närhet mot varandra. Det finns i nuläget ytterst lite utrymme för den kommande bebisen och det gör mig så ont.

Anmäl
2014-04-05 10:18 #5 av: Praefatio

Vad jobbigt du verkar ha det, TS!

Här går familjerelationerna bra, tack och lov. Fick sätta gränser för en person som hade lite svårt att förstå att det var min man och jag som skulle få barn och inte hen själv, men den gränsen satte jag redan innan vi blev gravida. Förklarade lugnt men bestämt att det var vårt barn som skulle komma och att personen givetvis skulle få vara en del av barnets liv men att vi skulle sköta uppfostran på vårt sätt, välja namn själva, bestämma vad vi ville och inte osv. Det var väldigt bra i det här fallet, att ta tjuren vid hornen redan innan graviditeten. Annars hade det nog varit svårare att säga ifrån på ett sansat sätt! Och inte bli superdefensiv. Personen i fråga har gjort allt av ren kärlek, ingen illvilja alls, så det var viktigt för oss att säga ifrån snällt.

I övrigt finns inga motsättningar och det är väldigt bra. Vet inte om jag hade kunnat hantera jobbiga familjemedlemmar på ett vettigt sätt nu, måste jag erkänna. Är ju så mycket hormoner och skräp i kroppen, lätt att råka ta i lite för mycket i diskussioner och sådär.

Anmäl
2014-04-05 10:23 #6 av: Kiwikatt

#5
Tyvärr kan jag inte sätta några gränser i det här fallet, mer än att jag kan säga att hon inte får träffa mitt barn innan hon lärt sig att uppföra sig gentemot mig...

Det tar sååå mycket energi 😔

Anmäl
2014-04-05 10:24 #7 av: [Rumpstek]

Okej, han är inte en vidare bra förälder helt enkelt. Tja, det är bara att acceptera att det är som det är.

Varför valde du att skaffa barn med en man som inte tar hand om sitt nuvarande barn?

Anmäl
2014-04-05 10:25 #8 av: CelsiusT

#5 Åh här är det tvärt om. Mina mamma-hormoner börjar slå till sakta men säkert. Min syster sa alltid det att när man blir gravid så får man skin på näsan och kan säga ifrån. Och det börjar jag märka nu. Har haft svårt att säga till svärmor saker och ting tidigare, men nu börjar jag kunna säga ifrån vänligt men bestämt. Känner nog lite mer att jag har rätt att ta plats nu, och att jag hör hemma här, jag ska ju trots allt föda hennes första barnbarn. Känner också mer och mer att det här är vår sak, hon får såklart vara med på ett hörn, men på våra villkor.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Anmäl
2014-04-05 10:26 #9 av: Kiwikatt

#7
Därför att han ÄR en underbar pappa om han bara får chansen...hans ex har inte gjort det lätt...

Hon är före detta alkoholist och har försvårat min och dotterns relation kraftigt...
Hon har gjort en massa saker mot både honom och mig som orsakat stora problem (saker som jag inte känner bekväm med att diskutera om här)

#8
Håller med om att det är lättare att säga ifrån...fördelen nu är att man förhoppningsvis kan få henne att inse att jag alltid kommer vara en del av hennes liv eftersom jag blir hennes syskons mamma...

Anmäl
2014-04-05 10:30 #10 av: [Rumpstek]

#9 Får? För vem ska han få tillåtelse att vara förälder?

Menar du att dottern bor hos en alkoholist? Varför tillåter pappan det?

Anmäl
2014-04-05 10:31 #11 av: Kiwikatt

#10
Situationen är som sagt invecklad...

Anmäl
2014-04-05 10:32 #12 av: [Rumpstek]

#11 Det låter inte speciellt invecklat. Det låter som din man inte tar sitt ansvar som förälder för sin dotter, utan har övergivit henne.

Bryr han sig inte om henne alltså?

Anmäl
2014-04-05 10:35 #13 av: Kiwikatt

#12
Han bryr sig!! Tyvärr är det ingen lätt situation för honom heller eftersom hon vägrar vara i närheten utav mig!

Startade inte tråden för att diskutera min mans relation med sin dotter eller hans förmåga att vara förälder utan snarare för att diskutera relationer i allmänhet och hur man hanterar till exempel bonusbarn och "jobbiga" släktingar men även för att diskutera goda relationer. Hoppas att detta kan respekteras!

Anmäl
2014-04-05 11:47 #14 av: Praefatio

#8 Ja, visst blir man bättre på att ta plats och våga säga vad man tycker! Det är en häftig känsla. Har ju aldrig haft problem med min lilla svärfamilj, svärfar avgudar mig och de andra tycker väldigt bra om mig så en del av familjen har jag tack och lov varit från första stund, samma för min man som är väldigt omtyckt av min släkt. Här däremot suttit i din sits innan och kommit väldigt dåligt överens med tidigare svärisar och det är inte kul alls. Det verkar vara något speciellt med en del svärmödrar gentemot sönernas nya kvinnor...

Anmäl
2014-04-05 12:01 #15 av: Kiwikatt

#14
Vi är en sån där stjärnfamilj med en hel massa svärföräldrar åt olika håll 😝
Både jag och min man äe skilsmässobarn. Båda mina föräldrar är omgifta och även hans föräldrar har nya respektive. Så vi är en stooor familj ☺️

På min sida är jag äldsta barnet, så det blir första barnbarnet för mina föräldrar. Hans syskon har en massa ungar (hans bror har tvillingar och ytterligare en fyraåring, så de har tre. Hans syster fick sitt fjärde barn nu i veckan) så det blir ett helt gäng kusiner och såklart en storasyster (mannens dotter).

Min halvsyster som fyller 18 i sommar är så lycklig över att bli moster och även om hon bor 10 mil från mig så säger hon ofta att hon kommer att bli världens bästa barnvakt 😝

Anmäl
2014-04-05 12:20 #16 av: Praefatio

#15 Vi är också en sån familj :) Så vår släkt är också sådär superstor, vilket jag älskar. Vårt barn blir dock första barnbarnet för alla mor- och farföräldrar, både biologiska och bonus, så det är helt klart lite speciellt för alla.
Däremot finns det en del yngre barn på ena sidan av släkten där generationen över oss har fått sista barnen ganska sent. Det är bra, tror jag! Då finns det nästan jämnåriga kompisar att leka med på alla släktträffar. Har en tämligen stark känsla av att det inte blir några kusiner till vårt barn på ganska många år, nämligen... Varken syskon eller kusiner till oss är ens i närheten av att vilja ha barn än. Det är jättesynd, jag växte upp med många kusiner och vi lekte jättebra när vi var barn.

Haha, min lillasyster på 12 är inte alls så nöjd med att bli moster Skrattar Eller rättare sagt, hon ser fram emot själva bebisen ("Åh, då kan den får alla mina gosedjur ju, för de leker jag ju inte med längre!" Hjärta) men muttrade häromsistens över själva epitetet. "Moster, det låter liksom som nån som är femtio!" Jag tröstade med att barnet inte alls behöver kalla henne moster, utan kan kalla henne vid namn istället om hon hellre ville det Glad

Anmäl
2014-04-05 12:23 #17 av: Kiwikatt

#16
Hahahaha hon kommer vara stolt som en höna över att vara moster när det väl kommit en liten bebis 😝
Är hon med sladdis som min syster?

Anmäl
2014-04-05 12:25 #18 av: Praefatio

#17 Klart hon kommer Skrattar Om inte annat så när hon inser hur vuxen hon blir alldeles automatiskt av att vara moster.

Ja, 13 år skiljer det, hur mycket skiljer det mellan er? Kommer för övrigt skilja nästan på månaden lika mycket mellan henne och bebisen som mellan mig och henne.

Anmäl
2014-04-05 12:29 #19 av: Kiwikatt

#18
Det skiljer ganska exakt 15 år mellan oss 😁

Anmäl
2014-04-05 12:51 #20 av: CelsiusT

#14 Kommer väldigt bra överens med svärfamiljen. Är absolut en i familjen, men svärmor är lite..jobbig.. ibland. Hon ställer sig gärna i centrum och är lite egotrippad. Den här graviditeten kretsar väldigt ofta (eller rättare sagt, enbart) kring henne och att hon ska bli farmor. Men egentligen är det ju i första hand jag och sambon som ska bli föräldrar. Såklart ska hon få vara med på ett hörn och vara farmor, jättemycket farmor, men det är inte hon som ska ha barn, det är vi. Det är vi som ska planera hur vi ska ha saker och hur vi vill göra, det är inte upp till henne. Vi blir lite trötta på henne när hon tar saker i egna händer hela tiden. Sambon är dessutom så otroligt mjäkig inför henne så han vågar inte säga ifrån, jag har inte heller velat tidigare hon är ju bara så glad egentligen och vill ju bara väl men det blir så fel ibland. Men nu känner jag mer och mer att jag vågar "ta plats" och säga ifrån till henne. 

#15 Vi är nästan en sådan. Både jag och sambon är skilsmässobarn, men det är bara hans föräldrar som skaffat nya partners. Mina föräldrar är för sig själva. Men som sagt, hans föräldrar har hittat nya, varpå har resulterat i lite plastsyskon för sambon (han ser dom inte som syskon men dom är ju med där) utöver dom riktiga syskonen. Dock är det ingen på hans sida som har barn, så vi blir först av dom alla i hans stora släkt. Men min syster har barn.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Anmäl
2014-04-05 12:58 #21 av: Praefatio

#19 En rätt rejäl åldersskillnad då!

#20 Fyy, vad jobbigt... Jag hade som sagt snarlika problem med en person i vår släkt, och fick ryta ifrån tillslut. Det är jättestort att bli farmor (t.ex.), absolut, men det är kanske inte den rollen som ska sättas i centrum i första hand utan barnet och föräldrarna. Känner som sagt igen det där med att ha åsikter och planera mer än vad som känns okej. "Den här barnvagnen ska ni ha, och så här ska ni göra med amningen, så här gjorde jag med uppfostran så så måste ni göra, den här sängen tycker jag är bra så köp den, det här och det här ska jag göra med barnet," osv.

Hur gammalt/gamla är din systers barn? Får ert barn någon hyfsat jämnårig kusin att leka med? Glad

Anmäl
2014-04-05 13:17 #22 av: Kiwikatt

Varför är många karlar så jäkla mjäkiga med att säga ifrån till släkten 😝

Anmäl
2014-04-05 13:27 #23 av: CelsiusT

#21 Svärmor är väl inte sån som säger "såhär ska ni göra", men hon är på om allt. Och har tyckanden i saker och ting. Och har så brått, allt ska planeras och fixas med en gång. Vi vill ju vänta tills vi flyttat men hon har så brått, det rings liksom flera gånger i veckan och frågas om hon ska köpa det och det. Som sagt, hon gör det i ren välvilja men det blir lite jobbigt. Hon är lite mycket mamma för min smak, som är van vid föräldrar som alltid stått bakom och stöttat men alltid låtit mig stå på egna ben. Sambon får liksom fortfarande inte riktigt stå på egna ben, varpå hon ibland agerar mamma till mig med... Men som sagt, hon vill ju väl.

Min systers barn är 2 år så det blir ju jämnårig att leka med. Dock umgås vi inte jättemycket. Men det går lite i perioder också.

Medarbetare på westernridning.ifokus

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.